En storm i ett vattenglas

Efter mitt förra inlägg så känns det glädjande att allt fler börjar se hela debaclet runt Omar Mustafa på samma sätt som jag själv. Fortfarande finns det en hel del debattörer som skriker "islamofobi!", men sakta men säkert verkar debatten förskjutas till vad islamiska förbundet egentligen står för, vilket är glädjande.

Samtidigt finns det ett annat viktigt perspektiv: vad sysslar socialdemokraterna med? Hur kunde någon som Omar Mustafa över huvud taget nomineras?

Karin Pettersson på Aftonbladet skriver:

Fråga Håkan Juholt om det hjälpte att vara vald på oklara grunder. Fråga Veronica Palm hur bra det är att leda en organisation som präglas av mygel när det blåser. Fråga Omar Mustafa hur det känns att först bli vald till S parti­styrelse och sen utsparkad inom loppet av en vecka.

Just nu reses krav inom Socialdemokraterna på fler avgång­ar, fortsatta utrensningar. Jag tror att det är en dålig idé.

Inte för att Veronica Palm och ledningen för Social­demokraterna i Stockholm verkar göra ett bra jobb. Tvärtom. Men att leta synda­bockar skulle inte lösa något.

Däremot måste Palm inse att hennes misslyckande sträcker sig långt bortom dagens kris. Lyckas hon nu inte en gång för alla röja upp i mygelkulturen för­tjänar hon faktiskt inte att leda Socialdemokraterna i landets största stad.

Dagens nyheter skrev i fredags också en ledarartikel i ämnet:

Valberedningen gjorde ett uselt jobb. Först försökte ordföranden låtsas som om kompetens och inte geografi avgör fördelningen av poster, varefter kongressen plötsligt tvingades göra om stadgarna så att både Göteborg och Skåne fick plats i verkställande utskottet (VU). Därefter ställde Stockholms arbetarekommun till kravall med sin kvot i partistyrelsen.

Veronica Palm, ordförande i arbetarekommunen (även hon just därför VU-ledamot), fick kort före kongress­beslutet idén att nominera Omar Mustafa. Även Stockholmsombuden gapade av förvåning. Varken hans namn eller petningen av Ylva Johansson, nationell nyckelperson i jobbfrågan, har egentligen motiverats.

Jag har nu själv varit aktiv i föreningar, för all del på en mer blygsam nivå, och varit ordförande för en valberedning. Inför varje årsmöte framgick klart och tydligt vilka som var nominerade, diskussionerna liksom kandidaturerna var öppna för diskussion, och alla beslut redovisades och var tillgängliga för alla medlemmar.
Inom socialdemorkaterna tycks helt andra principer råda. Omar Mustafa lanserades på kongressens sista dag utan någon förvarning och utan att medlemmarna i den kommun han företrädde, Stockholm, hade fått säga sitt.
I vilken annan organisation som helst hade det här varit helt uppåt väggarna. Kritiken som Palm nu får består inte i att hon har fattat tuffa beslut, utan för att den här frågan över huvud taget dök upp. Föreläsarna som Mustafa hade bjudit in hade varit kända i ett års tid, men vare sig Veronica Palm eller valberedningen hade lagt någon energi på att granska sin kandidat.
Men det här är inte någon studentförening eller lokalklubb, utan Sveriges största politiska parti som gör anspråk på att vara kapabla att axla regeringsmakten. Så frågan inställer sig: vad sysslar socialdemokraterna egentligen med?

I allt större utsträckning drar sig partiet ifrån det som de gör anspråk på att vara: en folkrörelse. Istället blir omröstningar slutna, kandidaturer hemliga och medlemmarna verkar få allt mindre makt.
DN skriver:

Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.

Kalabaliken får flera konsekvenser. Dels framstår nu partiet i nästan samma dager som under Juholts kaotiska tid. Vem minns längre sakpolitiken från kongressen eller ens Löfvens innovationsråd? Dels har partiet visat sig vettskrämt inför frågan hur Omar Mustafa-affären ska skötas utan att muslimska väljare stöts bort.

Partiets självbild bör också ha fått sig ytterligare en knäck. Myten har fortsatt berätta om folkrörelsen där hundratusentals medlemmar tågar framåt i god demokratisk ordning, trots att medlems­talet minskat med över 60 procent på 20 år. Sanningen var maktspel och intriger även förr i tiden, men slutna processer blir absurda när de inte ens producerar ett begripligt resultat. Sedan förlustvalet 2006 finns dessutom färre fina poster att fördela.

Är det här partiet som tänker gå till val om ett och ett halvt år, som inte ens bemödar sig med grundläggande research av kandidaterna till sin egen styrelse? För trots allt, om man inte ens kan hålla ordning i sitt eget parti, hur ska man då kunna göra anspråk på att vara ett "ansvarsfullt regeringsalternativ"?
Just nu verkar det vara kaos i partiet, och alla skyller på alla. Så frågan kommer igen:
Vad i halva fridens namn sysslar socialdemokraterna egentligen med?

 

 

Affären runt Omar Mustafa, ytterst kortvarig medlem i socialdemokraternas verkställande utskott, svallar vidare.

Om man av någon anledning lyckats missa hela debaclet, så kan jag ge en lite resumé.

Strax efter att Mustafa valdes så gick Willy Silberstein, ordförande för Svenska Kommittén mot antisemitism, ut och kritiserade socialdemokraterna för valet. Anledningen var att Mustafa i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in talare med...tveksamma åsikter till konferenser.

Det skedde när Islamiska förbundet höll konferens i Stockholm. Som organisationens ordförande hade Mustafa bjudit in Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany att tala.
Sultan har på Hamas tv-kanal al-Aqsa den 31/3 2010 sagt att judar i samband med påsken ”begår ritualmord på kristna och använder deras blod i det osyrade brödet”. I tv-stationen al-Nas 29/12 2008 åberopade han det ökända antisemitiska falsariet Sion Vises protokoll och talade om en internationell judisk konspiration som syftade till världsherravälde.
Sion Vises Protokoll har vid en rad tillfällen i världshistorien orsakat pogromer och utnyttjades också av nazisterna inför Förintelsen.
Mustafas andre gäst, Al-Serjany, har sagt att judarna ”…kontrollerar de mesta av de internationella medierna”. Han har även i andra sammanhang fört fram myten om judarnasmakt och manipulationer.

Därefter tog det hus i helvete. Både stiftelsen Expo och Mona Sahlin stämde inom kort in i kritiken, och från partiledningen gjorde man sitt yttersta för att skjuta över ansvaret på någon annan. Efter att ha duckat för frågor från journalister och hävdat att Omar Mustafa hade bett om ursäkt för uttalandena, trots att en sådan ursäkt ännu inte hade ägt rum, så tog Stefan Löfven äntligen bladet från munnen och gav honom ett alternativ: socialdemokraterna eller islamiska förbundet.
Under granskningen hade det också framgått att Omar Mustafa i ett twittermeddelande uppmanat riksdagen att skicka JAS-plan mot Israel. Islamiska förbundet har också i ett dokument kallat "den muslimska familjestadgan" förespråkat olika laglig status för män och kvinnor. Dokumentet togs givetvis kvickt bort från hemsidan när det började diskuteras, men är man någorlunda händig med internet så kan man hitta den i cachen.
I stadgan hittar man också andra festliga saker, så som förbud mot samkönade äktenskap, preventivmedel och adoptioner. Det senare för att "bevara renheten i härkomsten".

Det är förstås en självklarhet att man inte kan representera en organisation som förespråkar sådant och samtidigt sitta i styrelsen för ett parti som säger sig värna om jämlikhet mellan könen, HBT-frågorna och motsätta sig rasism och antisemitism. Omar Mustafa valde dock islamiska förbundet, och blev därmed kickad från socialdemokraternas styrelse. Han skickade relativt snabbt ett bittert avskedsbrev till Aftonbladet och följdes av andra debattörer som menade att socialdemokraterna visade att det var omöjligt att vara muslim och att sitta i partiets styrelse samtidigt.
Nåja, om man med "muslim" menar att förespråka de åsikter som silamiska förbundet står för så är det korrekt. Nu tror jag dock inte att just de åsikterna är något som de flesta muslimer i Sverige skriver under på. 
Som tillhörande en annan religion så tror jag att den genomsnittlige muslimen i Sverige är så som vanligt folk är mest: man vill gärna ha jämlikhet mellan man och kvinna, har inget problem med homosexuella som ingår partnerskap eller gifter sig och kan tänka sig att adoptera om man inte kan skaffa barn själv.
Men som i alla religioner så finns det en liten minoritet med knäppskallar som ser kvinnor som underställda, homosexuella som ett brott mot skapelsen och preventivmedel som en skapelse av satan. Dessa minoriteter är i regel högljudda och märkt allt för ofta i media. Sant är att socialdemokraterna gjort ett uselt jobb när det gäller att granska Omar Mustafa som kandidat, det är därför vissa nu kräver Veronica Palms avgång på grund av hur ärendet har skötts. Det är uppenbart att Omar Mustafa placerades i styrelsen just för att han var muslim, granskning skedde inte förrän i efterhand.

Men att säga att islamiska förbundet är representativt för muslimerna i Sverige är som att säga att Jehovas vittnen eller Pingstkyrkan är representativa för de kristna. Det är förolämpande för vanliga, sekulära muslimer att behöva associeras med islamiska förbundet och deras antika syn på familjefrågorna. Socialdemokraterna måste väl rimligtvis ha någon muslim på högre nivå i partiet som faktiskt instämmer i partiets värderingar?
Hela frågan är klantigt skött, men någon "islamofobi" är det inte. Det borde vara uppenbart för de flesta att det som står i islamiska förbundets familjeprogram inte är åsikter som något riksdagsparti i Sverige kan skriva under på.

Tillägg:
Efter "pressläggningstid" på Vattenglaset så publicerade Veronica Palm en debattartikel i Aftonbladet där hon förklarar just varför hon bad Omar Mustafa att avgå.

Tyvärr avvisade Omar kraven på att tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi. Hans ovilja på denna punkt ledde till att allt fler ifrågasatte honom.

Denna förtroendekris ledde till slut fram till en punkt då Omars trovärdighet var så ifrågasatt att det skadade honom, men också vårt parti, på ett allvarligt sätt. Vi såg då inget annat alternativ än att be honom avgå från partistyrelsen.

Det låg alltså ingen islamofobi eller rasism bakom det hela, utan det var helt enkelt frågan om ett medvetet val. Omar Mustafa var tvungen att antingen ta avstånd från islamiska förbundet eller avgå från socialdemokraterna. Uppenbarligen var islamiska förbundets värderingar viktigare.
Det var naturligtvis enda lösningen. Att företräda två organisationer med så olika värderingar går inte att göra med någon form av trovärdighet.

 

Idag har publicistklubben möte, och bland annat kommer man att ha debatt runt...ja, folk som inte vill ta debatten. Stina Dabrowski, PKs ordförande, skriver:

 

Bara att föra upp ämnet har fått vissa att gå i taket. Martin Halldin, redaktör på ETC, skriver i Svenska Dagbladet om hur han lämnar Publicistklubben. Anledningen? Ja:

 

Också på Aftonbladets ledarsida har det tagit hus i helvete. Anders Lindberg skriver:

Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar.

Publicistklubben har diskuterat mediefrågor sedan 1874. Förra gången rasism­en var uppe till debatt bjöd de in den rasistiska hatsidan Avpixlat. Man kan på goda grunder ställa frågan om de egentligen vet vad de sysslar med.

Som sagt, vi vet ju hur det gick i Danmark.

För de som inte är bekanta med det eviga exemplet Danmark som Aftonbladet använder så kan jag ge viss information. Tesen vissa av Aftonbladets ledarskribenter, däribland Anders Lindberg, driver är att om vi ger "rasisterna" (läs: Sverigedemokraterna) utrymme så kommer fler att rösta på dem. Bästa metoden är att ignorera dem, låtsas som om det regnar och vägra debattera. 
Vi vet ju dock hur det gick. 2010 kom SD in i riksdagen, trots ovan nämnda strategi.

Det är dock talande att det i en modern demokrati ska ses som kontroversiellt att Dabrowski vill ha en bred debatt där alla inblandade får komma till tals. För mig är det en självklarhet att alla frågor debatteras, även invandringsfrågan. I så fall är det givet att Sverigedemokraterna ska få komma till tals, de är ju trots allt det partiet som lagt mest krut på invandringspolitiken. Det kanske inte är uppskattat av alla, men vi lever i en demokrati, och där ska alla ha rätt att ge sina åsikter.
Personligen är jag alltid misstänksam mot folk som kallar sig "antirasister". Med undantag från en väldigt liten minoritet av folket så är det knappast någon som stöder rasismen. De flesta är motståndare till rasismen, men "antirasisterna" verkar ägna sig åt att kasta skit på meningsmotståndare och se rasism och kränkningar bakom varenda buske, i varje sverigedemokrat och i varje offentlig debatt som vågar ta upp en kritisk vinkel på invandringspolitiken.
Att "rasisterna" får utrymme är ju utmärkt, då kan de ju debatteras och motbevisas i god, demokratisk ordning istället för att man för något slags gerillakrig på Facebook och Twitter.

Här får jag hålla med Voltaire: Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.