En storm i ett vattenglas

Aftonbladet slår upp domedagsrubriker, och de handlar givetvis om Sverigedemokraterna i vanlig ordning. Det är ju snart Almedalsveckan, och än så länge har inga pinsamma politiska skandaler inträffat för några av partierna för att förflytta fokus på det som ska diskuteras - den faktiska politiken.

Den här gången handlar det om Avpixlat, en nyhetssajt med en lite...annorlunda vinkel än Aftonbladet. Det rapporteras friskt om brott begånga av invandrare, muslimska fundamentalister och hur personer som sympatiserar med SD på ett eller annat sätt blir "förtryckta". Jag frekventerar inte Avpixlat, så jag är inte rätt person att bedöma om det är en "rasistisk hatsajt" som både Aftonbladet och diverse politiska företrädare påstår. Med tanke på Aftonbladets flexibla användning av ordet "rasism" så väljer jag dock att fria snarare än fälla. Vad gäller den politiska åskådningen hos Avpixlats redaktion så är det varken en fråga som jag kan, eller bör, spekulera i.

 

Nyheten den här gången består i att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth anklagas för att styra avpixlat. Det är inte första gången den här anklagelsen förs fram, och Ekeroth har tidigare sagt att han hjälper till med donationskontot och har goda kontakter med Avpixlat, men att han inte sitter i redaktionen eller styr innehållet. Om han faktiskt styr innehållet så har han ljugit tidigare, vilket enligt min åsikt i så fall skulle vara problemet, inte hans inblandning per se. Mig veterligen så är inte Avpixlat en olaglig sajt, och riksdagsledamöter från alla partier har ägnat sig åt alla möjliga tveksamheter utan att ha behövt avgå för den sakens skull. Att ljuga är däremot någonting allvarligt. 

Som bevis har man en mailkonversation med en handfull citat ryckta ur sitt sammanhang:

Men Aftonbladet har, genom en säker källa, tagit del av ett flertal mejl­växlingar som visar en helt annan bild av riksdags­ledamotens hemliga engagemang.
Till en redaktionsmedlem skrev Ekeroth den 20 maj ordagrant:
”Vi MÅSTE verkl se till att kunna nå varandra, samt att starta tidigare på eftermiddagen. Seriöst...”
Vid flera tillfällen mejlar han länkar med ett Youtube­klipp till redaktionen - som en stund senare läggs ut på Avpixlat.
Ekeroth skickar också förhållningsorder till red­aktionen:
”Kom igen nu - gör sidan intressant och levande. Just nu ser det dött ut.”
Mejlväxlingarna som Aftonbladet tagit del av sträcker sig från januari i år fram till nu. Vid upp­repade tillfällen klagar Ekeroth på att redaktionsmedlemmarna inte svarar i telefonen.
Den 20 maj skrev han igen: ”Det är ju direkt löjligt att ingen av er någonsin svarar”.
Innehållet i andra mejl pekar på att Ekeroth har en direkt arbetsledande roll på sajten.
Den 22 jan: ”Vad är det med moderatorn? Varför tas sådana inlägg bort om de inte är hotfulla”.
”Inte första gången vi har den här diskussionen”.
”Lägg upp den här you­tubevideon i stället för från riksdagen”.

Inget av det här bevisar att Ekeroth skulle "styra" Avpixlat. Vi vet inte heller hur resten av konversationen, och därmed kontexten, ser ut. Citat ryckta ur sina sammanhang är extremt opålitliga källor, eftersom nästa fras lika väl kan vända upp och ner på hela resonemanget. Ge mig en vanlig inspelad intervju med vilken politiker som helst, så garanterar jag att jag kan hitta åtminstone tre-fyra citat som ser väldigt suspekta ut om de rycks från sammanhanget.
Mailen från Ekeroth bevisar bara att han har haft åsikter om Avpixlats innehåll, vilket för all del inte är underligt. Massor med läsare har åsikter om nyhetssidor och mailar dessa till redaktionen och enskilda skribenter. Hade Ekeroth suttit i redaktionen hade han sannolikt kunnat moderera och lägga upp saker själv, istället för att maila till Avpixlat och klaga. Oavsett hur många gånger jag läser mailen så ser jag inte de här "bevisen" som Aftonbladet pratar om.

Stora anklagelser måste följas av stora bevis, men här misslyckas Aftonbladet fullständigt med att belägga sina påståenden. Det enda jag ser av citaten ovan är att Ekeroth skulle vara en engagerad läsare av Avpixlat.
Det är, såvitt jag vet, inte särskilt förbjudet, ej heller särskilt ologiskt. En stor del av SD:s sympatisörer hänger ju där.PP

TV-licensen är uppe för diskussion åter igen, det med anledning av att den nya tolkningen av lagstiftningen har varit uppe i domstol.

För de som inte har hängt med så började Radiotjänst nyligen med en del friare tolkningar av TV-licensen. Fram tills nyligen så har man varit tvungna att betala licensavgiften, lite drygt 2 000 kronor per år, om man ägde en "TV-mottagare", vilket har översatts till en TV-apparat som kan ta emot signaler. Gott så.
Men eftersom folk i större utsträckning använder sina datorer och mobiltelefoner för att titta på TV så klassade Radiotjänst också dessa som TV-mottagare. I nuläget anser Radiotjänst att alla som har en TV, smartphone eller dator ska betala TV-licens. Problemet är att lagtexten är lite vag på den punkten:

Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Det är den första meningen som skapat frågetecken. Är verkligen en dator eller mobiltelefon "avsedd att ta emot utsändning eller vidareutsändning av TV-program"? 
I den första rättegången dömer förvaltningsrätten till Radiotjänst fördel. Rätten skriver:

De som hade överklagat hade i samtliga fall vänt sig mot Radiotjänsts beslut att de skulle betala tv-avgift för sin dator. Förvaltningsrättens avgörande motiveras med att definitionen av en tv-mottagare ska vara teknikneutral och följa utvecklingen.

Det innebär att man är skyldig att betala avgiften även om man inte har en tv, utan bara har möjlighet att titta via dator. Vad som gäller för surfplattor och mobiler är inte klart än, även om Radiotjänst började kräva in tv-avgift för surfplattor och smartphones i februari.  
– Avgiftsskyldigheten grundas på att de har en dator. Vi har andra överklaganden också som rör surfplattor och mobiler, men de är inte avgjorda än. De här låg först i turordningen, Victoria Bäckström, lagman på förvaltningsrätten i Luleå. Det spelar heller ingen roll om man hävdar att man inte använder datorn till att titta på tv på – man måste ändå betala.
– Samma sak gäller ju om man har en tv som man aldrig använder. Det är innehavet som har betydelse, och har man en tv måste man betala, även om man exempelvis inte har en digitalbox, säger Victoria Bäckström.

Att ha tillgång till en dator eller en tv räcker alltså. Och tv-avgiften är densamma, 2 076 kronor per år, oavsett hur många apparater man äger. Även de som har tillgång till en jobbdator är skyldiga att betala.
– Det är inte äganderätten som är avgörande utan möjligheten att titta, säger Victoria Bäckström.

Domen har en del olustiga konsekvenser, för den som kan läsa mellan raderna. Eftersom "äganderätten" inte är relevant, så spelar det ingen roll om jag äger en dator, utan om jag har tillgång till en eller inte. I praktiken alla universitet, exempelvis, har datorsalar för sina studenter, biblioteken har också lånedatorer som man kan använda om man har bibliotekskort. Har du tillgång till en dator på jobbet, vilket man har på många arbetsplatser, så ska du också betala.
Kort sagt: alla ska betala, ingen kommer undan.

Debaclet runt lagtexten kretsar runt det som egentligen är problemet: att folk tvingas betala för en tjänst som de kanske inte använder. Idag finns det en mängd olika aktörer på TV-marknaden, och långt ifrån alla tittar på SVT. 
Medan resten av TV-kanalerna finansierar sina sändningar med reklam (ex. TV4 eller TV3) eller abonnemang (exempelvis Canal Plus) så utgår SVT från en utdaterad modell att alla med TV-sändare tittar på just deras sändningar och därmed är betalningsskyldiga.

Vissa debattörer hävdar att vi i själva verket tycker om att gnälla, så att vi slipper betala för något, ungefär som att klaga på väntetiderna på sjukhuset eller kvaliten inom äldrevården. Problemet är att SVT, liksom alla andra TV-kanaler, är en produkt som konkurrerar med andra produkter på en marknad. Problemet är att vi alla i praktiken är abonnenter på SVT utan att ha tillfrågats och utan möjlighet att säga upp oss. Det går helt enkelt inte att ringa SVT och säga "Jag är inte intresserad av er tjänst. Kan ni koppla ur mig och avsluta mitt abonnemang?".
Hade det varit vilken annan aktör som helst så hade det tagit hus i helvete, anmälningar till Konsumentombudsmannen hade haglat in och domstolar hade lyft ärendet. Det tillhör god sed att man ska kunna avsäga sig en tjänst som man inte är intresserad av. Tja, såvida företaget inte heter SVT.
Det finns gott om teknologi på marknaden för att SVT ska kunna stänga av sina sändningar för de som inte betalat TV-licens, abonnemang, eller vad man nu vill kalla det, dock så håller man krampaktigt tag i en utdaterad betalningsmodell. Varför?
Om nu SVT tillhandahåller en så kvalitativ och "fri" produkt som de själva påstår så skulle det ju inte vara några problem att konkurrera på samma marknad som alla andra aktörer. Problemet är att inte ens SVT själva tror på det där innerst inne. Vore det ett val så skulle sannolikt de med redan ansträngd ekonomi, studenter, arbetslösa, sjukskrivna, fundera på om de där 2 000 kronorna om året egentligen är värt det.
Folk skulle lämna SVT och intäkterna skulle bli mindre. Det är vad det handlar om, inte att SVT genom sin existens skulle tillföra något högre demokratiskt värde eller utgöra någon samhällstjänst som vi inte kan leva utan. Det är ett företag som tvingar sin produkt på människor, och av reaktionerna att döma så tycks det vara en produkt som allt fler vill kunna säga upp.

 

I förra veckan har åter begreppet "relativ fattigdom" varit uppe för diskussion. Kristdemokraten Ebba Busch skrev in en debattartikel i Aftonbladet vad hon själv ansåg om begreppet. Det var ord och inga visor:

Den svenska samhällsdebatten saknar helt stake när det kommer till värderingar. Debatten går i stället ut på att om inte alla har det precis likadant då kommer människor att fara illa. Men människor är olika. Vi tycker, handlar och agerar på olika sätt. Hur och varför ska vi ordna exakt samma liv för något som bygger på något så vackert som mångfald och olikhet? Vi behöver i stället orka ta debatten om värderingar som inte stöper alla i samma form, utan som vågar erkänna människor unika personligheter. Ska vi lära våra barn och unga att om Vilda inte har lika dyra märkesjeans som Mohammad, ja då är Vilda fattig? Det är ju absurt!

Att Vilda därmed skulle vara fattig och en del av ett utanförskap innebär en stigmatisering och pådyvlande av en offerroll som inget barn förtjänar. Det förmedlar också att Vildas värde sitter i kläder eller saker. Det är en förödande signal som inte får underskattas när det gäller barns och ungas uppväxtvillkor. Vi behöver i stället lära våra barn att hantera olikheter. Även de materiella. Vi ska dock aldrig acceptera faktisk fattigdom och det är där vi borde lägga mer kraft och energi.

Denna debattartikel fick dock inte helt oväntat mothugg idag. Den här gången av Marlene Burvick och Erik Pelling, båda kommunalråd för socialdemokraterna i Uppsala. De skriver:

Klyftorna i Sverige har ökat och betydligt snabbare i Sverige än i andra OECD-länder. Vi anser till skillnad från Busch att relativ fattigdom visst är ett problem. Det kan inte vara annat än djupt problematiskt att människor lever under så vitt skilda förhållanden och att detta är direkt avgörande för dina livsmöjligheter. Det handlar i grund och botten om makten att kunna delta i samhället och forma ditt liv.

Vi vet i dag att ekonomisk utsatthet har en direkt påverkan på barns fysiska och psykiska utveckling, det påverkar vår hälsa och vår tro på framtiden. Att Busch tror att det handlar om märkeskläder eller Iphones visar inte bara på en stor okunnighet, utan också på en människosyn som vi inte ställer upp på.

Utifrån min erfarenhet är det dock precis vad frågan handlar om. En kort förklaring:
Fattigdom brukar diskuteras med flera definitioner. Den vanligaste är absolut fattigdom, när man inte har råd med det nödvändigaste: mat för dagen, tak över huvudet, kläder, etc. Det är den här definitionen man använder när vi pratar om de fattiga i tredje världen.
Men ett nytt begrepp har dykt upp, den relativa fattigdomen. Relativt fattig är man istället när man har en inkomst som ligger under 50% av medianinkomsten i landet. I Sverige är medianinkomsten 22 477 kronor, så om man tjänar 11 000 eller mindre så är man relativt fattig, oavsett om man har råd med det nödvändigaste eller ej. Alla studenter, exempelvis, är relativt fattiga, eftersom studiebidraget och stuidelånet tillsammans uppgår till drygt 9000 kronor, likaså är alla som går på försörjningsstöd/socialbidrag.

Problemet är att detta inte har någon förankring i verkligheten. Försörjningsstödet garanterar vissa "nödvändiga" utgifter (så som hyra, el, kollektivtrafik, nödvändiga läkemedel, etc.) och däröver får man ett grundbelopp per dag för basvararor så som mat, kläder, hygienartiklar och liknande. De mest grundläggande behoven är alltså tillgodosedda.
Upprepad kritik från "relativt fattiga" är att man "inte har råd att leva", med vilket man menar lyxkonsumtion som inte ingår i försörjningsstödet. Det täcker nämligen inte "onödiga" utgifter så som en ny iPhone, märkeskläder eller en resa till Thailand till sommaren. Diskussionen om fattigdom i Sverige handlar alltså inte om folk som inte har mat, bostad eller kläder, utan om inkomstskillnader, att det finns någon annan som tjänar mer.

För att sätta en personlig prägel på det så skulle jag vara överlycklig om jag tjänade 11 000 i månaden. I nuläget hankar jag mig runt på en väldigt låg a-kassa i kombination med lite extrajobb. Det går runt - nätt och jämnt. När jag var student och fick studiemedel så skulle jag aldrig drömt om att definiera mig själv som "fattig", jag hade inga problem med att betala mina nödvändiga utgifter och fick till och med pengar över till att "leva". Visst, folk med fast jobb tjänade bättre, men jag hade inte direkt något att klaga över, det fanns ju andra som hade det mycket värre än jag.
Den relativa fattigdomen handlar inte om fattigdom - utan om inkomstskillnader. Dessa kan man tycka vad man vill om, men det har inget med fattigdom att göra. Relativ fattigdom kan dessutom aldrig utplånas, eftersom det alltid kommer att finnas klyftor. Det hör till sakens natur att vissa yrkesgrupper är mer välavlönade än andra, och därför tjänar exempelvis en läkare mer än en undersköterska. Om man inte vill tvångsbeskatta de bättre bemedlade så att de kommer ner på låginkomsttagarnas nivå så kommer vi alltid att ha relativ fattigdom.
Frågan är dock, ska vi ägna energin åt att slåss mot väderkvarnar, eller ska vi lägga fokus på den faktiska fattigdomen? Ebba Busch skriver:

I stället för att sätta gränser för hur gott ställt folk får lov att ha det så behöver vi arbeta för att fler kommer ur faktisk fattigdom. Alla andra lösningar och försök till att bekämpa skillnader har lett till totalitära samhällen som inte ger utrymme för skillnader och mångfald. Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Istället för att skuldbelägga folk som har fått det bättre, lägg lite krut på de i Sverige som faktiskt befinner sig i absolut fattigdom. Det är nämligen ett område som fullständigt ignoreras i en debatt som mer handlar om iPods och fotbollsskor.