En storm i ett vattenglas

Citatet i rubriken kommer från stiftelsetrilogin av den briljante Isaac Asimov, ett gäng böcker av science-fiction genren.

För att vara sci-fi så är den överraskande djup och innehåller både bysantiska intriger, politiska och religiösa satirer och en del filosofi. Citatet ifråga kommer från en av seriens första karaktärer och lyder i sitt engelska orginal: "Violence is the last refuge of the incompetent". Satt i kontext så är citatet vägledande för böckerna, där konflikter ofta vinns med hjälp av list och ränker, inte våld.

Jag sätter det dock i en annan kontext, att våld i sig aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle, och att de som förespråkar det helt enkelt visar att de är...tja, odugliga.

Ur det perspektivet är det irriterande hur många tyckare och debattörer som ursäktar kravallerna i Stockholm med diverse billiga ursäkter. Fredrik Virtanen på Aftonbladet anser att kravallerna är någon form av självförsvar i en förvirrad text som tycks bestå till större delen av citat än av fakta.

När statsministern försöker sätta fokus på våldet för att göra upploppen till en enkel fråga om lag och ordning så säger Megafonen att bränder inte är rätt metod för långsiktig förändring men framför allt problematiserar och politiserar man.

De har ju sett hur underordning och maktlöshet ser ut.

För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar. Långvarigt förtryck slutar ofta, kanske alltid, med revolt och våld.  

”Våldet är de maktlösas språk”, skrev etikdoktor Ann  Heberlein och citerade Anton Blok i en klok essä i Sydsvenskan. Martin Luther King Jr sa att ”ett upplopp är de tystades språk”. Och upploppen har hörts.

Det är irriterande att Virtanen drar in Martin Luther King Jr i frågan, som var en förespråkare av icke-våldsamt motstånd, i samma anda som Mahatma Gandhi. Citatet som Virtanen drar upp lyder i sin helhet:

It is not enough for me to stand before you tonight and condemn riots. It would be morally irresponsible for me to do that without, at the same time, condemning the contingent, intolerable conditions that exist in our society. These conditions are the things that cause individuals to feel that they have no other alternative than to engage in violent rebellions to get attention. And I must say tonight that a riot is the language of the unheard.

Det fanns således en kontext. Förtrycket av de svarta i USA under 1960-talet var många resor värre än den "sociala nedrustningen", "klyftorna", "bristen på samhällstillhörighet" eller någon annan av de många ursäkter som olika debattörer glatt serverar till huliganerna. 
Naturligtvis, de manifestationer som Martin Luther King Jr stod bakom var i regel inte våldsamma och hade ibland så många som hundratusentals deltagare, jämfört med den relativt lilla men våldsamma minoriteten i Husby. Martin Luther King Jr var alltså inte positiv till upplopp, däremot kunde han förstå de bakomliggande orsakerna, vilket är något helt annat. Ett annat, mer passande citat av honom:

After the riot in Chicago last summer, I was greatly discouraged. But we had trained a group of about two thousand disciplined devotees of nonviolence who were willing to take blows without retaliating. We started out engaging in constitutional privileges, marching before real estate offices in all-white communities. And that nonviolent, disciplined, determined force created such a crisis in the city of Chicago that the city had to do something to change conditions. We didn’t have any Molotov cocktails, we didn’t have any bricks, we didn’t have any guns, we just had the power of our bodies and our souls. There was power there, and it was determined once more.

Icke-våldsamt motstånd har också resulterat i mer konkret förändring än blodiga upplopp. Gandhi besegrade Storbritannien och vann Indisk självständighet, Martin Luther King Jr:s rörelse lyckades förändra den diskriminerande lagstiftningen i USA och protesterna i Egypten 2011 som slutligen ledde till att Hosni Mubarak avgick som president var också icke-våldsamma.
Perspektivet att våld kan vara acceptabelt eller "förståeligt" ibland är livsfarligt, eftersom våld aldrig är acceptabelt, framför allt inte när oskyldiga människor kommer i kläm.
Upplopp av den typen som förekommer i Husby resulterar aldrig i något annat än förstörd egendom och plundring. För att, åter igen, citera Martin Luther King Jr:

The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.

Fördelen med icke-våldsamt motstånd är att man slipper inslag som plundring, vandalisering och misshandel, samtidigt som man på ett mycket tydligare sätt markerar sin enighet och missnöje. Upplopp, däremot, leder till några veckors intensivt fokus i media följt av ingenting, förutom att vanligt, hederligt folk i förorterna nu har fått sina kvarter sönderslagna och sina bilar nedbrända.
Det är inte självförsvar, det är vandalisering, och de som är ansvariga för upploppen är inte polisen, "samhället", "klyftorna" eller några andra väderkvarnar, utan huliganerna själva.

Hetast just nu, i dubbel bemärkelse, är upploppen i Husby, Stockholm. Det hela följer ett sorgligt välbekant mönster, på samma sätt som vi har sett tidigare i exempelvis Malmö och Göteborg. Arga, arbetslösa unga män bränner bilar, pangar fönster och vandaliserar fastigheter. Brandkåren måste ha poliseskort för att kunna släcka bränderna. Det är tragiskt.

I vanlig ordning dyker det upp självutnämnda talesmän för "folket", den här gången är det förortsorganisationen Megafonen. Man kopplade kvickt ihop kravallerna med en dödsskjutning som hade skett veckan innan.

Enligt Megafonen, en ungdomsorganisation som bland annat är engagerad i Husby, är oroligheterna en följd av att en 69-årig man sköts ihjäl av polis vid en insats i Husby på måndagen för en vecka sedan.

”Vi förstår att folk reagerar på det sättet”, säger Rami Al-Khamisi från Megafonen i ett pressmeddelande.

Redan här har vi ett problem, för den här typen av aktioner kan man inte uttrycka förståelse eller sympati för. Dödsskjutningen, eller "mordet", som Megafonen föredrar att kalla det på sin hemsida, skedde när polisen sköt en äldre man i området som vilt viftade med en machete efter att man misslyckats att övermanna honom. Frågan berördes också på Megafonens presskonferens.

Megafonen ställer två konkreta krav under presskonferensen. De vill att det startas en oberoende utredning kring dödsskjutningen i förra veckan och att de anhöriga till offret får en offentlig ursäkt.

– Polisen kan genom en snabb, egen utredning kanske fastslå att man agerade fel och be om ursäkt. Det i sig skulle skapa ett större förtroende, om man vågar erkänna att man använt övervåld, säger Rami Al-Khamisi när SvD.se träffar honom efter presskonferensen.

Problemet är att man serverar upprorsmakarna en behändig ursäkt: allt var polisens fel. Andra var inte sena att haka på för att skylla de senaste dagarnas händelser på det ena och det andra.
Miljöpartiet menar att det är den "sociala nedrustningen" som är orsaken til kravallerna, Vänsterpartiet tycker att det är polisens "Institutionella rasism" och Alliansens politik som är orsaken. Socialdemokraterna, å andra sidan hävdar att problemet är samhällsklyftorna.
Utmärkande är att det personliga ansvaret aldrig nämns, att hulliganerna kanske själva är ansvariga för vad de väljer att göra. Majoriteten av Husbyborna deltar trots all inte i kravallerna, utan får sina bilar sönderbrända, sina hus vandaliserade och sina fönster krossade. Perspektivet att allt är polisens fel delas inte av alla.

I Husby greps man skäligen misstänkt för att ha tänt eld på konst- och hantverksföreningen Husby gård. Han misstänks nu för grov mordbrand.
– Han togs på bar gärning, säger länskriminalens Lars Byström.

Sanna, 24, rastade sin yorkshireterrier Angelo vid Husby gård när brandkåren försökte hindra elden från att sprida sig.
– Det är patetiskt och idiotiskt. De förstör för sig själva. På Husbygård finns en lekplats, ett kafé, folk brukar grilla och rasta sina hundar i området. Jag har bott i området i hela mitt liv och aldrig känt mig otrygg. Förrän nu, säger hon.

Hulliganerna utgör en minoritet, och är inte på något sätt representativa för de boende i Husby eller liknande områden. Det handlar om en relativt liten grupp som startar bråk för att de har tråkigt och saknar vettig sysselsättning. De är inte heller nödvändigtvis bosatta i området. Som Sanna Rayman skrivet på Svenska Dagbladet:

Det får vara nog nu. Det säger den intervjuade Husbybon Adam Malek om de gångna dygnens hus-, bil- och däckbränder. ”Vill de förstöra någonting får de åka någon annanstans och förstöra. Varför ska de göra det här?”

Faktum är att en del av upploppsmakarna har gjort just det. Åkt någon annanstans, det vill säga. Av de sju personer som greps i måndags kväll misstänkta för våldsamt upplopp bor tre på andra håll än Husby, enligt polisen.

Husby ligger ungefär på rikssnittet vad gället arbetslöshet. Om samhällsklyftor i sig hade resulterat i kravaller, varför ser vi då inte fler kravaller på bruksorter med betydligt högre arbetslöshet? Varför är det bara i förorterna som det här händer?
Jag har ingen aning, och gör inte anspråk på någon sanning i frågan. Men att försöka skylla på någon annan, vare sig det är på polisen, samhällsklyftorna, sina politiska motståndare eller att ungdomarna inte har någon lokal är att ignorera att huliganerna inte är representativa för de boende i området och att de i högsta grad är ansvariga för sina egna handlingar. Sanna Rayman skriver ytterligare:

Mycket tyder på att det delvis rör sig om uttråkade ungdomar som inte har något bättre för sig än att bråka med polisen. Som inte bryr sig om barnen på gården, tanten i lägenheten bredvid eller någon av alla de andra som jobbar och sliter för sitt uppehälle.

Kanske har dessa ungdomar fått för sig att de utkämpar ett sorts krig: Husby mot resten av samhället. Uppenbarligen ser de sig överordnade lagen, berättigade att kasta sten på andra människor, sätta eld på andras bilar och krossa andras fönster.

Frågan är om de är beredda att visa sitt ansikte för sina grannar som inte bara fått sina ägodelar förstörda utan också med all sannolikhet nu känner otrygghet i sina hem. Tänker de ta ansvar för förödelsen eller förväntar de sig att någon annan ska betala?

Trots allt, majoriteten av Husbyborna deltar inte i kravallerna, de får sin stadsdel sönderslagen.
Det kanske är så enkelt att vi inte behöver leta efter avancerade syndabockar utan helt enkelt acceptera att huliganerna själva är ansvariga. Eller är det för mycket begärt?

Jag får alltid DDR-assocationer när jag läser artiklarna runt första maj. Förträdarna för "rörelsen" håller storslagna tal, befriade från alla former av konkreta budskap. Man viftar med röda fanor, utstöter slagord och höjer näven mot kapitalismens lakejer, påhejad av en åhörarskara som blir allt färre och äldre.

Det är nästan så att man får en tår i ögat.

 

Det bör inte komma som någon överraskning att jag inte känner den minsta tillhörighet med de partier och de åsikter som förs fram på första maj. Snarare tror jag att jag behandlar det som de som röstar borgerligt gör mest: håller mig inne och försöker i största möjliga grad ignorera att det är första maj. Det senare är något av en svårighet, givet min tendens att hålla mig uppdaterad med nyhetsflödet. 
Jag gillar inte första maj. Det är en "högtid" vars enda syfte är att glorifiera en viss politisk åskådning, dessutom en åskådning som jag varken delar eller sympatiserar med. Jag har varit på demonstrationer vid andra tillfällen, exempelvis demonstrerade jag mot Irakkriget och FRA back in the day, och sådana uttryck har jag ingenting emot.
Men första maj demonstrerar inte mot något, det är en klubb för inbördes beundran där företrädare för socialismen klappar varandra på ryggen och deklarerar vilken förträfflig politisk åskådning man tillhör.
Partierna varierar stort, allti ifrån de mer rspekterade riksdagspartierna (socialdemokraterna) till avarter vars bäst-före-datum gick ut för tjugo år sedan (kommunistiska partiet).
Första maj är i regel inte en dag för konkreta politiska budskap, utan snarare floskler och luddigt formulerade "målsättningar". Förra året, exempelvis, uttryckte Stefan Löfven att man måste "ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten" utan att besvara den naturliga följdfrågan "hur?". Uttalanden från dagens tal är inte heller något att hänga i granen. Man vill inrätta en "forskningskommission" för att undersöka hur länder med lägre arbetslöshet än Sverige bär sig åt och instifta en "företagarförmedling" för att underlätta generationsväxlingar bland små företag. Det är, i perspektiv, relativt lättviktiga förslag.

 

Förutom det så var det som vanligt. Mona Sahlin hånade kristdemokraterna, Göran Persson anföll regeringen, något geni i ledningen kom på idéen om att alla skulle ha en QR-kod på kavajen och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avslutade sitt tal med de odödliga orden "Jalla, jalla, jobb åt alla!"
En av de mer intressanta uttalanden stod lustigt nog vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för.

V-ledaren avslöjade under sitt tal i Göteborg och tidigare på förmiddagen i Alingsås att partiet inte kommer sitta i en regering som fortsätter privatisera välfärden.
– För oss är det en helt avgörande fråga att få bort vinstintresse. Jag tycker att väljarna har rätt att veta var de har oss och vad de får om de röstar på oss, säger Jonas Sjöstedt.

Då socialdemokraterna har ett färskt kongressbeslut på att inte förbjuda "privata vinster" så kan man fråga sig vem vänsterpartiet vill regera med över huvud taget. Det är ju inget annat parti som vill ha ett förbud.
Samtidigt så står miljöpartiet på motsatt sida som socialdemokraterna när det gäller flera andra frågor, som exempelvis ungas arbetsgivaravgift, krogmomsen och det kommunala vetot som socialdemokraternas kongress röstade igenom. Alliansen är inte problemfri när det gäller samarbetet. Både centerpartiet och kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen nästa år, men vad är egentligen alternativet?
Löfven har med en dåres envishet hävdat att man ska redovisa hur regeringsfrågan ska lösas "lagom till valet", och tills dess står Alliansen mot någon slags pseudo-koaliton som inte ens delar åsikter på ett antal kritiska områden. Samtidigt som man idag, på första maj, försöker upprätthålla en fasad av en enad arbetarrörrelse så ser verkligheten annorlunda ut. Samarbetet knakar i fogarna och det råder lång ifrån enighet. Inte ens LO och Socialdemokraterna är lika enade numera som de en gång var.
Är det verkligen nödvändigt att viga en högtid till denna självförnekelse? Jag tycker inte det.