En storm i ett vattenglas

I dagarna har bland annat Daniel Suhonen drivit en kampanj mot vinster i välfärden, vilket är passande nu när socialdemokraternas kongress rullar på. Stefan Löfven vill ju, som ni kanske känner till, öka kontrollerna av privata aktörer inom vård, skola och omsorg, tvärt emot LO som vill ha ett förbud.

Suhonens argument är att en majoritet av folket, hela 90% skulle vara emot vinstuttag i välfärden:

 

Vi kan bortse från det faktumet att Caremaskandalen inte alls var i närheten så gigantisk som den har framställs i media. Dagens Samhälle har granskat DN:s vinklingar och feltolkningar på ett mycket mer utförligt sätt än vad jag skulle kunna göra här.
Vad jag vill ta fasta på är dessa 90%, för men jämna mellanrum slänger sig både debattörer och politiker med siffror som har lite eller inget samband med verkligheten. Efter att ha grävt upp undersökningen i sitt ursprungliga format från tankesmedjan Katalys, som Suhonen företräder, så hade jag något konkret att granska. Ni kan också läsa den i sin helhet här. Jag redovisar den totala procentsatsen, utan hänsyn till kön, ålder, etc. Undersökningen behandlar det mer utförligt för den som vill läsa

 

Första frågan lyder "Vilken är din inställning till vinster för privata leverantörer inom vård, skola och omsorg?", och redan här haltar argumentet. 11% vill helt förbjuda vinstuttag, 30% tycker att vinsterna endast ska få återinvesteras i verksamheten, 25% tycker att den mesta av vinsten borde återinvesteras, 24% anser att vinst ska få tas ut om man fyller up kraven på hög kvalitet och 8% tycker att ägarna själva ska få bestämma, 4% vet ej. 
Redan här ser vi att 57% inte vill förbjuda vinstuttag, om än i olika omfattning.

Vi går vidare.

 

Läser man vidare så hittar man några frågor senare just det som Suhonen propagerar för: Vinstuttag i vård, skola och omsorg ska förbjudas.
42% tycker att det är ett bra förslag, 34% tycker att det är ett dåligt förslag, 5% vet ej.

 

Det hela kan granskas och dissekeras ytterligare, men av undersökningen så framgår det att svenskarna är positiva till kontroll i välfärden. Man i i huvuddrag att större delen av vinsten återinvesteras i verksamheten, man vill helst ha privata alternativ till välfärden men alla skulle inte byta parti för frågan.
Mycket av frågeställningarna är såpass generella att man inte kan dra slutsatser av dem, samtidigt som den emallanåt motsäger sig själv. Exempelvis tycker 75% det är bra om man inför en regel som säger att vinster måste återinvesteras, medan enbart 41% vill förbjuda eller återinvestera hela vinsten.
Men är 90% emot vinst i välfärden?

 

Om man enligt första frågan tolkar "vinst" som att företagen ska få bestämma själva så är svaret "ja". Men om man med minst menar alla form av vinstutdrag, villkorade eller ej, så är svaret "nej". 
90% av svenskarna är inte emot vinst, däremot är en klar majoritet för en starkare kvalitetskontroll och reglering, det vill säga precis den linjen som regeringen och Socialdemokraterna för.

Utifrån samma siffror skulle jag kunna driva tesen "89% av svenskarna vill ha vinst i välfärden", och det skulle vara precis lika felaktigt. Suhonens argumentation är en misstolkning av statistik å det grövsta.
Undersökningen har heller aldrig varit uppe för granskning, de 90 procenten har aldrig ifrågasatts, vilket är under all kritik. Vilken värld lever vi i när samhällsdebattörer kan dra fram påståenden ur statistik utan att statistiken granskas? 

För er som inte är bekant med ordet så dök det upp i samband med miljöpartiets kongress förra året. Nu görs det dock aktuellt igen på grund av en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vad är då klimatångest? Tja:

 

 

Utifrån detta kräver artikelförfattarna att Sverige ska ställa om till 100% förnybar energi. Gärna till 2050.

Vad vill unga främst att politikerna ska satsa på? Förnybar energi är den politiska åtgärden som unga sätter främst enligt WWF:s undersökning.

Politiker – sluta att svika våra unga och planetens framtid. Tänk bortom nästa mandatperiod. Ställ om Sverige till 100 procent förnybar och hållbar energi. Vi behöver sätta tydliga mål snabbt, vi måste satsa på att utveckla energieffektivisering, vi måste bygga ut solenergi och vindkraft och vi måste skapa hållbar vattenkraft och bioenergi. Det finns goda förutsättningar i Sverige att faktiskt göra det och vi kan göra vårt land till ett framgångsexempel.

Det finns en hel del saker att säga om detta, det främsta är att folks ångest och nojor sällan är bra underlag för politiska beslut. Som vi alla vet, när man var yngre så fick man ångest för en rad olika saker som man saknade möjlighet att påverka själv. När jag var mindre så vet jag att jag hade en ytterst kortvarig ångest för att solen skulle expandera om 5-6 miljarder år. Men som så mycket annan ångest så gick den fort över.

För det andra så skrivet artikelförfattarna bara om "förnyelsebar energi", inte koldioxidneutral energi. Koldioxiden är ju, om man tror på teorierna om växthuseffekten, boven i dramat. Energityper såsom exempelvis kärnkraft bidrar inte till växthuseffekten, men de flesta från miljörörelsen hatar den av rent principiella skäl.
Energitypen har blivit mycket säkrare sedan Tjernobyl, vilket intressant nog är en av de vanligaste argumenten för att vi skulle skrota kärnkraften.
För det tredje så undrar jag hur representativ WWF:s undersökning egentligen är.
Jag hamnar själv i kategorin "ungdomar" men känner ingen klimatångest. Nu är jag ett dåligt exempel, eftersom jag ytterst sällan känner ångest över huvud taget. Jag ältar inte frågor som jag saknar möjlighet att påverka, utan fokuserar mig på att gå vidare. Men även bland mina bekanta, som faller inom samma åldersgrupp, så har jag ännu inte hittat någon som lider av denna klimatångest. Om nu 80% av Sveriges unga lider av klimatångest så borde jag ju åtminstone hitta en person i min bekantskapskrets som också gör det.
Men icke.
Klimatfrågan faller också inom kategorin av stora globala frågor som vi på individnivå saknar möjlighet att påverka. Sverige ligger i framkant vad gäller omställningen, men även om vi skulle ställa om till 100% förnybar energi så skulle det ha en ytterst marginell effekt på koldioxiddutsläppen, så länge giganter som Kina, USA, Ryssland och Australien fortsätter sina utsläpp i samma takt. Det är det bittra sanningen.

 

Oavsett vad man anser om sakfrågan, kärnkraften eller dylikt så kvarstår att klimatångest är en sorts depression. Svenska Dagbladet skrev om frågan för några år sedan:

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

Det är alltså inget unikt med just klimatfrågan, folk får ångest över globala frågor som hotar ens egen tillvaro, oavsett generation. Den här generationen är det klimatfrågan man får ångest över, om femtio år kanske frågan har förändrats, men ungdomar kommer att få ångest över något. Depressioner och ångest är dock sällan bra underlag för stora politiska beslut. Politiska beslut ska vara grundade i fakta och forskning, inte i ångest och depression. 

Jag har tidigare skrivit om relevanta begrepp som har urholkats i den allmänna debatten, och det känns relevant att ta upp frågan igen. Som jag skrev igår så är migrationspolitiken i fokus efter Tobias Billströms något...tanklösa uttalande om blonda, blåögda svenskar. Idag sällar sig också Fredrik Reinfeldt till kritikerna.
Samtidigt slår Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson upp domedagsrubriker och skriver att Billström måste få sparken, annars går Reinfeldt till historien som den som "slutgiltigt öppnade dörren till främlingsfientlighet och rasism".

På senare tid har Moderaterna börjat spelat invandringskortet. Sjunkande resultat i skolan och arbetslöshet har bortförklarats genom att regeringen ställt grupper mot varandra. Fredrik Reinfeldt har talat om att regeringens politik varit lyckad för ”etniska svenskar”, Billström har jämfört papperslösa flyktingar med dömda mördare.

I går passerade Tobias Billström slutgiltigt anständighetens gräns. I en intervju i Dagens Nyheter talade han om skillnaden mellan människor som är blonda och blåögda, och de som inte är det.

Blonda och blåögda tillskrivs vissa egenskaper – de är trevliga, goda. Detta i motsats till dem som ”inte alls är blonda och blåögda”.

Detta är rasism.

Pettersson har till att börja med fel, Billström tillskrev inte alls blonda, blåögda svenskar någon av ovan nämnda egenskaper. För de som behöver friska upp minnet så sade Billström:

– Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda

Huvudmening är alltså: de flesta som är gömda bor hos andra personer med utländsk bakgrund. Huruvida det är rätt eller fel kan diskuteras, men är det rasistiskt?
Det har allt mer blivit en trend i media att skrika "rasism!" så fort någon diskuterar invandringen på ett negativt sätt. SD är tydligen per definition rasistiska, oavsett vad de säger. Men vad är egentligen rasism?
Den allsmäktiga wikipedia skriver:

Rasism definieras i allmänhet som åtgärder, förfaranden eller tro som speglar en världsbild uppdelad i raser, en ideologi där människan är uppdelad i separata och exklusiva biologiska enheter som kallas "raser". Denna ideologi innebär en tro att medlemmar i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor, eller färdigheter, att drag av personlighet, intellekt, moral och andra kulturella beteenden ärvs och att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra. Med denna tro som utgångspunkt kan skillnaderna mellan de mänskliga raser påpekas och användas som utgångpunkt för att berättiga diskriminering.

Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet.^[2] Huruvida människoraser existerar är ett kontroversiellt område och det har inom västvärlden under samtiden avfärdats på grunder av mellanfolklig genetisk likhet. Ordet rasism kan i sådana fall användas i överförd mening, t ex avseende hudfärg, kultur, art eller härstamning. Skillnaden behöver alltså inte avse just ras, det avgörande är principen att bedöma individer efter vilka de är och inte efter vad de gör.

I klartext: tillskriver jag en personer egenskaper enbart utifrån hans/hennes etnicitet, nationalitet, hudfärg, etc. så ägnar jag mig åt rasism. Skulle jag skriva "alla somalier är kriminella" så är det rasism. Majoriteten av uttalanden som rasismstämpel rutinmässigt används på, dvs. någon variation av "vi måste minska invandringen" är inte ett rasistiskt uttalande. Det är inte heller rasistiskt att i rent ekonomiska termer diskutera hur hög invandring Sverige klarar av, eller att prata om "volymer", som Reinfeldt har gjort. Däremot, så fort jag börjar tillskriva någon egenskaper som enbart grundas i personens ursprung så är det rasism. Punkt.
Definitionen som används i politiska debatter, inklusive tidningarnas ledarsidor, tycks däremot handla om någonting helt annat. Det är inte bara idiotiskt, utan även oansvarigt, för ju mer man missbrukar begreppet desto mindre av dess mening finns kvar. Tendensen kan med lätthet kopplas till Godwins lag, dvs:

”	As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one.	„
— Mike Godwin

Den migrationspolitiska överenskommelsen mellan regeringen och miljöpartiet har varit aktuell de senaste veckan, tidigast idag efter migrationsminister Tobias Billströms tämligen korkade uttalande.

Migrationsministern vill komplicera bilden av människor som gömmer papperslösa.

– Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda, säger han.

Jag förstår givetvis innebörden i vad Billström säger, han menar att vi har en skev bild runt personerna som gömmer illegala invandrare. Problemet är sättet som han säger det på, när man använder uttryck som "blonda och blåögda" så visar det på en fruktansvärt fördomsfull syn. Jag tvekar framför att använda ordet "rasistiskt", eftersom det begreppet redan är så missbrukat och sönderanvänt i debatten.
Givetvis tar det omedelbart hus i helvete. Billström får med rätta kritik både från miljöpartiet och från sina egna kollegor, till slut backar han och medger att formuleringen var provocerande.
Hela debatten blottar en del av sprickorna i den migrationspolitiska överenskommelsen. Jan Björklund säger:

– Det är fem partier som har gått in i uppgörelsen och jag är orolig nu för att uttalanden i alla möjliga riktningar hotar överenskommelsen. Både från Miljöpartiet och migrationsministern har det gjorts uttalanden som riskerar trovärdigheten i den. Jag vädjar till alla att nu vårda överenskommelsen, säger Jan Björklund.

Han hävdar att MP:s tal om att regeringen inte lever upp till vad som lovats och Billströms uttalanden i Dagens Nyheter om att ”volymerna” när det gäller invandring måste minska hotar uppgörelsen och dess trovärdighet. På frågan om vilka uttalanden från Billström, specifikt, han tänker på säger Björklund:

När jag studerade på journalisthögskolan så hade vi en hel föreläsning i praktiken gick ut på hur man skulle intervjua Carl Bildt. Den hanterade bland annat Bildts retoriska stil och vad man absolut inte bör göra om man skulle intervjua honom.

Och ja, den frågan kom också på tentan.

Vad är det då som är så farligt med Carl Bildt? Jo, han har en tendens att "kapa" intervjuer och vända på rollen, reportern blir istället den som sitter och svarar på frågor, och när intervjutiden har gått ut så inser man att ingenting vettigt i praktiken har sagts. Bildt är också mycket sakkunning i de frågor han hanterar, så Gud nåde den som inte inför en intervju har läst å sig ordentligt.

Kombinerat med att han är en moderat f.d. stadsminister så har det gjort Bildt till ett populärt mål för vänsterjournalister i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. Problemet är att ingenting tycks fästa på honom, för till skillnad från andra politiker så avgår han inte på grund av småsaker som att inte ha betalat TV-licensen eller ha kört mot rött ljus. Så länge Fredrik Reinfeldt är vid sina sinnens fulla bruk så lär han inte heller kräva Bildts avgång för något mindre än en enorm skandal, Bildt är trots allt en kompetent politiker med lång erfarenhet av utrikespolitiskt arbete.

 

Aftonbladet har under en längre tid fört ett regelrätt krig mot Carl Bildt, huvudsakligen via den s.k. Lundinaffären som till viss del bygger på indicier, till viss del på källor och till viss del på guilt by association. Eftersom hela frågan är under utredning av internationella åklagarkammaren så går det inte att säga vem som är skyldig till vad.
Idag tar man istället fram storsläggan och anklagar Bildt för landsförräderi.

Regeringsförhandlingarna på Riksdagshuset i Stockholm, hösten 1976, pågick under stort hemlighetsmakeri. Elva dagar efter valet, den 1 oktober, kommenterade Thorbjörn Fälldin de långdragna överläggningarna i Aftonbladet.
– Jag säger ingenting alls om innehållet i förhandlingarna, sa C-ledaren.

Men samma dag skriver den amerikanske ambassadören David S Smith en hemlig rapport till utrikesminister Henry Kissinger. Han refererar till ett möte mellan den då 27-årige Carl Bildt, M-ledaren Gösta Bohmans assistent och blivande svärson, och USA:s utsände på plats Ronald E Woods.

Bildt hade då, mot löfte om att inte röjas som källa, redogjort för vad som sagts i de hemliga förhandlingarna. Det står uttryckligen i diplomatrapporterna, som läckts genom Wikileaks, att informationen lämnades över i förtroende från en ”källa nära förhandlingarna”.
Carl Bildt hade bland annat berättat hur den kommande trepartikoalitionen skulle utformas, hur partierna resonerade kring kärnkraftsfrågan och hur de skulle hantera en folkomröstning.
Information som alltså nådde USA:s regering långt före svenska folket. Uppgifterna ansågs även så pass viktiga att de skickades vidare till CIA, enligt dokumenten.

Det handlar alltså inte om trupprörelser, utan i stort sett hur man resonerade runt kärnkraftsfrågan. Man kan naturligtvis ifrågasätta Bildts omdömde i frågan, men pratar vi om landsförräderi? Njae...

Bildt själv menar att det var oskyldig information, men eftersom Carl Bildt är, eh...Carl Bildt så lyckas inte reportern få ut någonting komprometterande över huvud taget. Vad vi vet är att Bildt lämnade information om kärnkraftsfrågan till USA:s ambassad, vi vet inte om det här var en engångsförteelse eller om de förekom upprepade gånger. Det hindrar dock inte vissa av Aftonbladets experter från att kalla det "politiskt spioneri".

Tomas Lindstrand, chef för åklagarkammaren för säkerhetsmål, menar att om uppgifterna lämnats ut utan de övriga parternas godkännande, kan det vara fråga om ”politiskt spioneri”.
– Ett beteende kan ifrågasättas eller se dumt ut, men det är en annan sak om det är straffbart. Det är otroligt knepigt att leda i bevis att den här typen av upp­gifter har äventyrat rikets säkerhet, vilket är ett krav för att det ska vara fråga om ett spioneribrott.

Författaren Jan Guillou, som själv har anklagats för spioneri, är dock övertygad:
– Om han inte sanktionerat detta hos Ahlmark och Fälldin är det fråga om något slags spioneribrott, säger han.

Det måste finnas någon djup ironi att Jan Guillou, som för övrigt själv lämnade uppgifter till KGB när det begav sig, får yttra sig i den här frågan. Alla är dock inte lika övertygade:

Carl Bildts samröre med USA förvånar dock inte Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys:

– Jag tror inte att det här är särskilt ovanligt. Dessa uppgifter rör inte rikets säkerhet och då kommer det inte i närheten av något som är formellt sekretessbelagt. Man kan alltså inte påstå att Bildt gjort sig skyldig till en brottslig handling. Jag anser inte att det här är anmärkningsvärt eller förvånande på något sätt.

 

Aftonbladets ledarskribent, Anders Lindberg, gör själv en något svajig jämförelse mellan CIA och KGB.

Gör tankeexperimentet att han istället lämnat över exakt samma uppgifter till Ryssland, och KGB. Vad hade vi då tyckt om hans förklaring att det hela är "helt oskyldigt"?

Grunden för den svenska utrikespolitiken på 70-talet var att Sverige skulle stå militärt alliansfria i fred för att kunna vara neutrala vid krig. Det var en politik med brett stöd i riksdagen och bland svenska folket.
Det Carl Bildt gjorde var i praktiken att han bedrev en egen utrikespolitik, baserat på uppgifter han fått i förtroende. Vilket naturligtvis undergrävde Sveriges officiella linje. Enligt uppgifter från de som var med vid de hemliga överläggningarna hade han inget mandat att lämna ut något.

Har man någorlunda kunskaper i modern politisk historia så vet man att neutralitetspolitiken mer eller mindre är en fasad. Sverige har inte varit militärt alliansfria sedan andra världskriget. Även om vi rent oficiellt sett var neutrala under kalla kriget så spelade vi med USA under bordet, och skulle det komma en militär situation där vi var tvungna att välja så var det ingen fråga om vems sida vi stod på.
Det råder viss skillnad mellan USA och Sovjet. Den ena var en modern västerländsk demokrati, medan den andra var en totalitär kommunistisk diktatur. Det fanns trots allt folk med dåligt omdöme, likt Guillou, som sålde information till öst, men det är inte trovärdigt att göra ett hypotetiskt resonemang runt något tankeexperiment att Bildt kunde ha sålt uppgifterna till KGB.
Det vi vet så här långt är att Bildt har lämnat uppgifter om kärnkraftsfrågan till USA, men det är bara ett spionagebrott om frågan har äventyrat rikets säkerhet. Finns det bevis för att så är fallet? Nej.

Det enda vi kan konstatera är att Bildt i det läget visade prov på dåligt omdöme. Beteendet var korkat, men var det straffbart? Sannolikt inte.
Politiker med dåligt omdöme råder det inte direkt någon större brist på, och den här frågan kommer troligtvis att rinna av Bildt precis som allting annat.P

 

Ikväll är det final i den svenska melodifestivalen, det är för övrigt den enda delen jag tittar på, förutom den Europeiska finalen. Personligen är jag mindre förtjust i alla deltävlingar som pågår vecka efter vecka, så med undantag för enskilda youtube-klipp för att se vilka låtar som går vidare så nöjer jag mig med finalen. Emellanåt lyckas vi ju faktiskt vaska ut en och annan bra låt. 

Men istället för att i lugn och ro sätta sig i TV-soffan så kan man, som Eva Franchell på Aftonbladet, ondgöra sig över att finalen inte är jämnställd.

Problemet är att den enkönade musiken kommer att bestå. Bakom nästan varje manlig ­artist står en manlig låtskrivare. 90 procent av Melodifestivallåtarna skrivs av män.
Producenten Christer Björkman tycker inte att det är ­något problem. Tjejerna är helt ­enkelt inte lika tävlingsinriktade, ­säger han i Ekot. Han ­menar att det helt enkelt är skillnad i konstnärskapet.
Och visst är det skillnad alltid. I de sociala medierna snurrade nyligen en lista över de hundra mest inflytelserika ­albumen. Bland hundra skivor var bara två gjorda av kvinn­liga artister – Patti Smith och ­Joni Mitchell.

Inte ens Madonna kvalade in på den testosteronstinna listan.
Den verkliga berömmelsen och de riktigt feta kontrakten hamnar alltid hos män och därmed är det ingen skillnad på ­näringslivet och artistlivet. Det krävs kvotering för att kvinnorna ska få plats.
SVT har ett ansvar. Kvinn­liga artister och kvinnliga ­musikskapare måste få plats på Melodifestivalens alla scener. Kvinnor kan både tända på män – och tävla med dem.

Även om det numera känns som om det är Thomas G:son som skriver alla låtar, så kan vi åtminstone se om Franchell har rätt. Var majoriteten av artiserna män?
Tja, om vi tar en titt på startfältet i deltävlingarna:

Deltävling 1: Karlskrona:

1. David Lindgren (man)
2. Cookies N' Beans (kvinnor)
3. Jay-Jay Johanson (man)
4. Mary N'diaye (kvinna)
5. Eric Gadd (man)
6. Yohio (man?)
7. Anna Järvinen (kvinna)
8. Michael Feiner & Caisa (man och kvinna)

Deltävling 2: Göteborg:
1. Anton Ewald (man)
2. Felicia Olsson (kvinna)
3.  Joacim Cans (man)
4. Swedish house wifes (kvinnor)
5. Erik Segerstedt & Tone Damli (man och kvinna)
6. Louise Hoffsten (kvinna)
7. Rikard Wolff feat. Sara Isaksson (man och kvinna)
8. Sean Banan (man)

Deltävling 3: Skellefteå:
1. Eddie Razaz (man)
2. Elin Petersson (kvinna) 
3. Ravaillacz (män)
4. Amanda Fondell (kvinna)
5. Martin Rolinski (man)
6. Caroline af Ugglas (kvinna)
7. State of Drama (män)
8. Janet Leon (kvinna)

Deltävling 4: Malmö:
1. Army of Lovers (män och kvinna)
2. Lucia Piñera (kvinna)
3. Robin Stjernberg (man)
4. Sylvia Vrethammar (kvinna)
5. Ralf Gyllenhammar (man)
6. Behrang Miri feat. Loulou Lamotte & Oscar Zia (män)
7. Terese Fredenvall (kvinna)
8. Ulrik Munther (man)

Låt os sammanfatta. Av meoldifestivalens 32 bidrag så är 15 renodlat manliga, 13 är renodlat kvinnliga, 4 är grupper bestående av både män och kvinnor. Det är alltså en marginel övervikt av män (eller 50/50, beroende på vad man vill klassificera Yohio som) och är alltså inte "enkönat" som Franchell påstår.
Vad är då problemet? Jo, problemet är att folk röstade "fel", alltså huvudsakligen på manliga artister.
Det kan för all del vara tragiskt, men det är inte SVT:s ansvar. Startfältet är redan jämnställt, och förutom att manipulera resultatet av rösterna så att det blir jämn fördelning i finalen så finns det inget man kan göra.
För det är väl inte detta som Franchell vill.

Det kan helt enkelt vara så att det finns färre kvinnliga artister i finalen till melodifestivalen för att tittarna inte ansåg att de var tillräckligt bra. Hur ska kvinnorna "kvoteras" in i branchen, ska kunderna tvingas köpa en skiva med en kvinnlig artist för varje manlig motsvarighet man köper? Ska vi manipulera röstresultat i tävlingar såsom melodifestivalen för att uppnå idealet om absolut jämn könsfördelning?
Personligen anser jag att kvotering är ett gissel, för redan där placerar man en persons kön eller etnicitet som mer värdefull än hans/hennes kompetens i området. Låt dock folks musiksmak vara fri från kvotering, låt oss som gillar manliga artister göra det utan att anklagas för strukturell diskriminering.
Anser man att det är ett så stort problem för jämnställdheten att inte tillräckligt många kvinnor går vidare till finalen i melodifestivalen att man måste skriva en ledarartikel om det i Sveriges största tidning så saknar man sinne för proportioner.

Den som har hängt med vet att radiotjänst numera har börjat kräva in TV-licens om man har en dator, surfplatta eller smartphone. Och det hela går bra, mycket bra, hittills har man drivit in 12 miljoner kronor mer än beräknat.

Och Radiotjänst har hittills i år fått in 6 000 fler hushåll än de räknat med, vilket ger dem 12 miljoner kronor mer än beräknat.
– Vi hade räknat med att få in 6 000 hushåll, och det har fördubblats. Vi har fått in 12 000 nya hushåll på två månader, säger Carl Gustav Johansson, vd på Radiotjänst i Kiruna AB.

Enligt honom beror ökningen på den senaste tidens uppmärksamhet kring tv-licensen för datorer, surfplattor och smarta telefoner.
– Vi är själva lite överraskade, med tanke på den negativa uppmärksamhet som varit i media där många har ifrågasatt om utrustningen är avgiftspliktig. Men det har varit positivt och fler har strömmat till och vill betala.

Personligen tror jag inte att tusentals hushåll har strömmat till på grund av någon plötsligt betalningsvilja, utan helt enkelt på grund av det absurda i att man i dagens samhälle varken skulle ha en dator, surfplatta eller smartphone. 
Vem skulle, när Radiotjänst ringer, kunna säga "Tyvärr, jag har ingen TV, inte heller någon dator eller mobiltelefon" utan att brista ut i gapskratt?
Betyder det här att licensen är bra? Nej, tvärtom.
Lagen är skapad i en tid då TV inte var något som alla hade och det inte fanns några andra kanaler än just de statliga. Att begära en licenskostnad för de hushåll som då hade TV istället för att driva in det via skatten var under den tiden en mer rättvis lösning. Men tiderna förändras, numera har de flesta tillgång till antingen en TV eller dator, men betyder det att alla ser på SVT?
Det finns gott om alternativa, icke-statliga, kanaler att tillgå för de som är intresserade. Jag har bekanta som har TV och svär att de aldrig någonsin har tittat på någon av SVT:s kanaler. På samma sätt har långt ifrån alla med dator utnyttjat SVT play.
Vad SVT gör är att kräva ersättning för att man har möjligheten att utnyttja en tjänst som de erbjuder.
Hur skulle det se ut om den modellen användes i andra sammanhang?

Man skulle kunna leverera dagstidningar direkt till folks brevinkast och sedan avkräva prenumeration för att man har möjlighet att ta emot tidningen i fråga. Vi kallar det för "brevlådelicens".
Men skulle någon använda en sådan affärsmodell så skulle det ta hus i helvete, anmälningar skulle strömma in och Konsumentombudsmannen skulle få händerna fulla. SVT är dock statligt, så då gäller en annan standard.

TV-licensen är egentligen en sorts skatt, men det säger man inte högt. Omfattningen på den är numera en sådan att det skulle vara betydligt mer ekonomiskt att låta SVT finansieras direkt av skattemedel istället för att lägga ner tid och resurser på att ringa runt och besöka tusentals hushåll. När "lincensägarna" i praktiken kan sägas omfatta hela Sveriges befolkning så är det kanske dags att låta Skatteverket göra jobbet istället?

Uppenbarligen får man också provision på Radiotjänst.

Tidningen Metro skriver i dag om att den nya tv-licensen är en guldgruva för Radiotjänsts dörrknackande kontrollanter vars lön till stor del kommer från provision.

– Provisionen gäller dem som jobbar på fältet. De går runt på kvällarna och för en dialog, säger Carl Gustav Johansson.

Hur mycket får de i provision per hushåll?
– Jag kan inte gå in på exakta detaljer kring hur mycket de får i ersättning, men det ligger i nivå med andra liknande extrajobb. Det är ingenting någon klarar sig på, utan det bygger på att man är flitig.

Föreställ dig att skatteverket skulle få provision på extraskatt man lyckas driva in. Absurt, givetvis.
Problemet är att SVT inte riktigt vet själva vad TV-licensen är för något. Om det ska vara ett abonemang så måste man ta betalt efter användning. Det är relativt lätt att blockera SVT:s kanaler om man inte har ett konto eller dylikt och vissa internetleverantörer, exempelvis Bahnhof, har erbjudit säg att blockera SVT play.
Några sådana lösningar är man dock inte intresserad av.
Ska det vara en skatt som betalas av alla så får man skrota Radiotjänst och låta Skatteverket ta hand om detaljerna istället, och det är sannolikt här som skon klämmer. 
SVT får helt enkelt bestämma sig: abonemang eller licens? Det kan inte vara något pseudo-abonemang där alla är kunder per automatik utan möjlighet att avregistrera sig.

Slutligen, om nu Radiotjänst skulle läsa det här: jag har ingen smartphone, definitivt ingen surfplatta och det här inlägget är kanske skrivet från bibliotekets datorer, som ligger ett stenkast härifrån.
Hur det ligger till med deras TV-licens vet jag ingenting om.P

Nu är jag långt ifrån den bäst lämpade att förklara för Socialdemokraterna hur det ska bedriva sin politik, men man kan inte annat än att reagera. Som Aftonbladet skriver så har Stefan Löfven fårr en smärre strid på halsen inför partikongressen i april. Motståndarna är SSU.

Under lördagen hårdnande jobbstriden som tidigare främst har förts av Socialdemokraternas ungdomsförbund som krävt tydligare insatser mot ungdomsarbetslösheten.

90 dagarsgarantin får nu stöd från Östergötlands partidistrikt och dess ordförande Lena Micko som sitter i S verkställande utskott, VU.

– På kongressen finns många förslag att ta ställning till och vi vill markera vad vi tycker är viktigast och det är frågan om ungdomsarbetslösheten som är skyhög. Det är det här vi främst behöver lösa, säger Lena Micko.
– Vi tror att det här är ett viktigt vägval för partiet att visa att det här är vad vi prioriterar, det tror jag kommer att vara viktigt framåt.

90 dagarsgarantin handlar, i korthet, om att arbetslösa ungdomar inte ska gå längre än 90 dagar innan de får jobb, praktik eller nödvändig utbildning. Då jag själv, rent tekniskt, tillhör denna grupp så ser jag relevansen.
Problemet är bara att förslaget är orealistiskt. Politiker skapar inte jobb, utan förutsättningar för jobb, och den relevanta frågan är var dessa jobb ska komma ifrån. Det är en fin tanke att ingen ska behöva gå mer än tre månader utan jobb, men hur garanterar man en anställning eller praktik efter den tidsgränsen?
I vanlig ordning finns det visioner och målsättningar, men inga konkreta förslag på hur det faktiskt ska ske. Ska ungdomar skickas till något hittepå-jobb i kommunen för att frisera till statistiken, eller ska man sättas i någon meningslös utbildning för att fylla upp minimikravet? 
Under socialdemokraternas förra styre hade man en tendens att placera arbetslösa i åtgärder eller förtidspensionera dem för att få ner siffrorna, och risken finns att det blir liknande åtgärder för att uppfylla denna "garanti".

Istället för visioner och målsättningar så skulle jag vilja se ett konkret förslag från SSU hur mna på allvar ska få ungdomar in i arbetslivet tidigare. Utan konkreta åtgärder så spelar det ingen roll hur många dagars garanti det finns, och några sådana förslag har i allt väsentligt saknats.
En bra idé är ju att börja med arbetsförmedlingens princip i att inte erbjuda någon vidareutbildning eller konkreta åtgärder det första halvåret, eller alla dessa jobbocacher som av allt att döma bara dränerar skattemedel utan att föra någon närmare en anställning.
Någonstans där borde man börja innan man utfärdar "garantier" som man inte har möjlighet att uppfylla.