En storm i ett vattenglas

Stockenbergs telefon är avstängd när Aftonbladet söker honom, men till Nyheter 24 säger han att tweetsen ”var en rolig grej” och att damfotbollen får för mycket uppmärksamhet.

– Det står ju spaltmeter. Det står ju mer än... Jag tycker att hockeyn ibland får för mycket uppmärksamhet. Herrfotbollen är helt okej för det är ju världens största idrott. Medan liksom nu, det står ju fyra, fem, sju sidor, säger han.

Det är alltså acceptabelt att skriva spaltmeter om en fotbollsmatch så länge spelarna är män, men så fort de är kvinnor så blir det "för mycket uppmärksamhet". Personligen tycker jag det skrivs väldigt lite om damfotbollen förutom under större mästerskap, men resten av året får man ju dygnsrapporter om varenda match Zlatan har spelat i, vilken brittisk tränare som har häcklat en annan, och så vidare. Att ge tjejerna lite fokus ens under EM tycks vara för mycket begärt.
En stor del av "kritiken" tycks vara att tjejerna i laget skulle vara "lesbiska". Det varkar bottna i någon föråldrad inställning att bara lesbiska tjejer skulle kunna syssla med sport, riktiga tjejer ska ju städa, laga mat och sminka sig. Fotboll är sådant som bara riktiga män kan syssla med.
Metros redaktör i sociala medier, Jack Werner, tog sig tiden att sammanställa de hatiska tweets som han hittade till ett slags collage. Dessa intellektuella giganter kan nu beskådas:

För mig handlar vithet inte så mycket om hudfärg, och definitivt inte om blod! Vithet handlar för mig om ras/etnicitet, men också om klass. Jag har i hela mitt liv haft känslan av att smutsa ner den svenska vitheten. Icke-vithet handlar för mig om att ha erfarenhet av sådant som migration, språkförbistring, dubbla kulturer och rasism. Det är en erfarenhet, ett perspektiv på världen.

Min tjej, till exempel, kom till Sverige från Mellanöstern som tolvåring, hon har en svensk mamma och ännu vitare hud än jag. Hon har också en charmerande brytning. Vi kan omöjligt identifiera oss som vita svenskar.

Känns det här igen? Det borde det göra. Byt ut "vit" mot "etniska svenskar" så får du en retorik misstänkt lik vad Svenskarnas Parti eller deras gelikar för sig med. Hudfärgen är i det här fallet en förklädnad för "ras", även om Praizovic gör försök att förklä det. Kontentan är dock densamma: personer med invandrarbakgrund kan aldrig ses som 100% "svenskar", eftersom de har andra "perspektiv".
Det blir värre.

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Har man inte rätt "hudfärg" så ska man alltså inte lägga sig i vad som händer i förorten, och helst inte ha några åsikter över huvud taget. Det här är ett resonemang som är så likt det som används av extremhögern att den enda egentliga skillnaden är på vilken sida av barrikaderna som man står. Grundbudskapet är dock detsamma, man delar upp människor i "vi" och "dem", oavsett om det är svenskar och invandrare eller "vita" och icke-vita.
Viktigast av allt är att det är en sådan uppdelning som utgör förutsättningen för rasism. Genom att definiera sig själv utifrån sin hudfärg, etnicitet, ursprung eller dylikt så blir man exakt en sådan stereotyp som rasifieringen bygger på. Huruvida det finns undergrupper eller om man bara diskuterar i termer av "vit" och icke-vit har jag ingen aning om, jag är inte särskilt uppdaterad på området.
Praiovic får ursäkta, men jag tenderar att definiera människor utifrån vad de gör och vad de säger, inte vilken hudfärg de har eller var de kommer ifrån.

Även om övriga partier inte motsätter sig vinstuttagen så är motståndet mycket starkt bland väljarna. När SOM-institutets mätning presenterades blev det tydligt. En klar majoritet av anser att vinstuttagen från välfärden ska stoppas. Detta gäller även bland borgerliga väljare.

Med detta breda stöd i ryggen och sett till de socialdemokratiska och miljöpartistiska kongressdiskussionerna finns det goda förutsättningar att komma överens om en lösning på vinstslöseriet. Men det är helt beroende av en stark vänster. När inte de andra partierna är beredda att bära frågan inför valet så kommer vi att ta vårt ansvar och göra det.

Vänsterpartiets modell är klar och tydlig. Vi ser gärna att man har många olika alternativ att välja på, men de företag som bara är ute efter vinst har ingenting i välfärden att göra. De får möjlighet att omvandla sig till företag utan vinstintresse.

Vi anser också att demokratiska beslut och noggranna analyser ska vara en förutsättning när nya välfärdsverksamheter startar för skattepengar. Var företag kan göra störst vinster ska inte få styra detta.

Vi anser att en rödgrön regering med ett starkt Vänsterparti är det bästa regeringsalternativet. Men vi sätter oss inte i vilken regering med vilken politik som helst. Politiken måste vara tillräckligt bra och här har vinstfrågan en särställning – dagens privatiseringspolitik måste upphöra. Vänsterpartiet är garanten för en regering där det inte ingår några borgerliga partier och för att vinstslöseriet i välfärden ska upphöra. Det är våra löften till väljarna.

Lösningen ska vara att "grundlagsskydda" de offentliga verksamheterna så att beslut om utförsäljning inte kan tas med mindre än två tredjedelars majoritet, alternativt med två riksdagsval emellan. Idéen att grundlagsskydda vänsterpartiets politik är väl knappast något som övriga partier lär ställa upp på.
För övrigt, prova att i citatet ovan byta ut "vinst i välfärden" mot "invandring", så får vi en debattartikel mycket lik vad SD brukade publicera innan man hade en utarbetad politik på andra områden. Klychorna känns igen, Sjöstedt menar att en majoritet av väljarna håller med vänsterpartiet, att resten av partierna vänder dövörat till och, naturligtvis, att vänsterpartiet är "nödvändig" i en framtida regering.
Tar man dock en titt på hur partiets opinionssiffror ser ut så är det inte ett parti i stark uppgång vi ser.
Eric Erfors skriver i Expressen:

Ändå finns det i Vänsterpartiets fall några extra besvärande omständigheter. Sjöstedt och V har i det närmaste totalt misslyckats att plocka missnöjda väljare från Socialdemokraterna under en period när S har gått igenom sin värsta politiska kris i modern tid.
Dikeskörningen med Juholt och famlandet efter en ny politik var ju i praktiken ett guldläge för V. Men Jonas Sjöstedt har på något märkligt sätt missat öppet mål.
Partiet har också utvecklats till något av ett enfrågeparti. Lika fixerad som Jimmie Åkesson är vid invandringen, lika tjatig är Jonas Sjöstedt i sitt motstånd mot vinster och privata alternativ i välfärden.
En och annan väljare frågar sig säkert vad Vänsterpartiet egentligen är för.

Att Sjöstedt sedan har börjat ställa olika villkor för att ingå i en rödgrön regering är rent parodiskt. Hallå, Sjöstedt är du säker på att du verkligen får en inbjudan till det fina regeringspartyt med Stefan Löfven?Socialdemokraterna har ju lärt sig läxan från 2010: att bilda allians med V före ett val är en usel idé om man verkligen har ambitionen att vinna.

En av de mest effektiva argumenten inför valet 2010 var att påpeka att en röst på miljöpartiet, oavsett hur sympatisk och påläst Maria Wetterstand framstod, också var en röst på en regering med Lars Ohly. Ögonblicket Löfven säger att han vill ha med vänsterpartiet i en framtida regering så kommer han att få frågan hur i halva friden han hade tänkt lösa Sjöstedts kompromisslösa syn på vinstfrågan när både socialdemokraterna och miljöpartiet har en helt annan syn.
Det är en diskussion som Löfven med största sannolikhet är föga intresserad av att föra.
Resonemanget om den kvalificerade majoriteten har också ett antal problem. Erfors fortsätter:

Att kräva kvalificerad majoritet eller två val för försäljning av offentligt ägd egendom är inte speciellt genomtänkt. Menar Sjöstedt att statliga Vattenfall skulle kunna få vänta upp till åtta år om bolaget hittar en köpare till sitt sorgebarn Nuon?

För SAS skulle det innebära att konkurs är enda utvägen i stället för att Lufthansa eller någon annan tog över. Och om en vanlig politisk majoritet inte anses tillräcklig för omdömesgilla beslut när det gäller statlig egendom, borde ju politikerna inte vara kapabla till det motsatta heller - att öka det offentliga ägandet. Sjöstedt skulle alltså tvingas vänta många år på att socialisera bankerna om V hade egen majoritet.

I en debattartikel på Svenska Dagbladet skriver också Pär Holmberg, docent vid Institutet för Näringslivsforskning och fd skatteekonom på Finansdepartementet, att vänsterpartiets förslag i princip är ett slag i luften:

Den privata vården kommer aldrig att bli perfekt, men skandaler uppdagas även inom den offentliga sektorn. Det är inte uppenbart att privat vård har varit sämre än offentlig vård. Hursomhelst blir den offentliga sektorn effektivare om den får konkurrens av privata företag.

I vilken utsträckning vård, skola och omsorg ska drivas i privat regi är en intressant och viktig samhällsfråga, och därför även en relevant valfråga. Dock är det knappast konstruktivt av vänsterpartiet att gå till val på att förbjuda vinstuttag för privata företag inom denna sektor. Det är ett välkänt problem att koncerner inom alla sektorer dribblar med bokföringen för att flytta vinsten mellan bolag inom samma koncern. Vanligen är det skatteplanering som ligger bakom vinstflyttandet; en koncern vill ofta att vinsten ska flyttas till ett bolag som ligger i ett land med låg skatt. Men koncerner kommer även att flytta vinsten till en annan sektor om vinstuttag förbjuds inom en specifik sektor.

Större koncerner kan alltså utan några större problem bolla runt kapitalet och ta ut det i en verksamhet där vinst är tillåten. De som kommer att drabbas är, i vanlig ordning, de små aktörerna som i regel är skötsamma och inte de imaginära "riskkapitalister" som debatten har kommit att handla om. 
Ja, och bokföringskonsulter kommer att håva in pengar på det här, när de stora företagen behöver trolla bort sina vinster.
Förutom det så är bilden av den onde kapitalisten som plundrar skattebetalarna på deras pengar fullständigt felaktig. Jag har tidigare skrivit om detta, men Siri Steijer på Svenska Dagbladets blogg sammanfattar på ett lättbegripligt sätt:

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.

Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.

Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

"Riskkapitalisterna" för alltså in en stor mängd eget kapital i verksamheten och tar ut mindre vinst än vad annan verksamhet gör. Ovanpå detta vill Sjöstedt och hans gelikar förbjuda vinstuttag över huvud taget.
Det vi kommer att ha kvar är i princip de religiösa friskolorna och övriga suspekta verksamheter som saknar vinstincitament. Var det detta som Sjöstedt hade tänkt sig?

Ett visst fokus skulle också kunna läggas på de kommunala verksamheterna. Göteborg måste sannolikt vara idyllen för Sjöstedt, där kommunal sjukvård och skolor konstant brottas med besparningar, nedskärningar eller mystiska sammanslagningar som politikerna beslutat om. Det fungerar sådär, om man säger så.
Samtidigt som Sjöstedt ondgör sig över att en friskolekoncern klappat ihop så bör vi ställa oss frågan om det är så mycket bättre ställt i det kommunala. Fast det kanske är lättare för Sjöstedt att lösa eventuella finansieringsproblem hos de kommunala verksamheterna?
Det är ju bara att höja skatten.

Politism, som ser dagens ljus i augusti, har en tydlig politisk agenda: antirasism, feminism och kamp för ökad jämlikhet. Och den tar sin utgångspunkt i två förhållanden:

Den ena är att mediebranschen går igenom ett stort skifte. Värdet av att producera nyheter som alla andra har blir allt lägre. Vad som däremot blir mer värt är texter som tillför något eget – en vinkel, en åsikt, ett helt eget innehåll. Det är den typen av innehåll som delas, läses och bygger lojalitet med ett varumärke. 

Uttryckt på ett annat sätt blir värdegrunden, den tydliga utgångspunkten, allt viktigare.

Opinionsjournalistiken passar som hand i handske i denna nya medievärld – under förutsättningen att den faktiskt orkar uttrycka en åsikt. Det gör Aftonbladets ledarsida, därför är vi också landets i särklass mest lästa och engagerande.

Den andra utgångspunkten för Politism är längtan efter sammanhang, framför allt hos unga människor. Enligt en studie av statsvetarprofessorerna Erik Amnå och Joakim Ekman som presenterades i våras står knappt hälften av unga människor ”politiskt standby”. En stor del av en grupp som brukar beskrivas som passiv och ointresserad har i själva verket ett stort intresse för politik, och är redo att engagera sig om bara någon erbjuder ett forum, en väg in.

Det är inte i samhällsengagemang eller intresse det brister. Det är i former för deltagande. Men i en tid när de flesta partier sluter sig inåt blir det allt svårare för politiskt intresserade att hitta plattformar för deltagande.

Givetvis är det så. Mediebranschen är under stor förändring, och till och med de stora aktörerna kommer att tvingas att förändras under de kommande åren, om man alls vill vara kvar. Och naturligtvis, det finns många unga som är politiskt engagerade, men inte "inne" i något parti och därmed utan arena att uttrycka sig på. Beskrivningen passar bra in på mig själv.
Dock blir det uppenbart i textens andra hälft att det här är lång ifrån den breda och öppna opinionssatsning som man först får intryck av:

Politism vill vara en sådan plattform. En bred nyhetssajt, fristående från Aftonbladet, med en tydlig social agenda. Bortom partipolitiken, men tydligt vänster. Som bjuder in till deltagande och engagemang – men håller stenhårt på ett aktivt och kvalificerat redaktörskap.

Det brukar talas om att högern har ett övertag när det gäller opinionsbildning. De har mer pengar, fler tankesmedjor och ledarsidor i rikstäckande tidningar. Och visst är det  sant att de varit framgångsrika.

Men sanningen är att det som engagerar människor i dag inte är att protestera mot skattetrycket, utan mot orättvisor och rasism.

Man kan inte påstå sig vara "bortom partipolitiken" samtidigt som man i nästa bisats utesluter hälften av väljarna. Jag irriterar mig alltid på rörelser eller manifestationer som beskriver sig som "partipolitiskt obundna, men tydligt å vänster/höger". Sätter man en preferens på vilken halva av det politiska blocket man föredrar, så ligger man inte bortom partipolitiken. Kanske bortom de dispyter som präglar partierna av samma block, men man är tydligen inte tillräckligt bortom partipolitiken för att låta en ungdom med folk- eller centerpartistiska åsikter delta.
Det här arrangemanget utesluter också mig själv fullständigt, vilket ju är synd, eftersom jag tycker konceptet är intressant. Dock är jag liberal, utan särskilt många sympatier åt vänsterblocket, och passar därmed inte i Politism:s profil.
Vad jag reflexmässigt ogillar är sista meningen, som implicerar att man bara kan protestera mot "orättvisor och rasism" om man ligger politiskt åt vänster. Det är ett enögt sett att på saken om man anser att de med sympatier åt de borgliga blocket endast protesterar mot skattetrycket. Läsare av min blogg kan med fördel notera att jag har lagt anmärkningsvärt lite tid åt att protestera mot skattetrycket, och mer åt vad jag själv anser är missförhållanden eller orättvisor.

I artikeln i Dagens Media så hävdas det att sidan ska vara "fristående".

Förutom Aftonbladet medfinansieras Politism.se, som släpps i betaversion i augusti, också av LO. Tanken är dock att sajten ska vara helt fristående både från Aftonbladets ledarsida, LO samt de politiska partierna. Politism.se kommer dock fortfarande att få trafik från aftonbladet.se.

Ehh...

Man är inte "fristående" från en organisation om organisationen i fråga finansierar din verksamhet och betalar för domänen du använder. Om LO teoretiskt sett skulle ställa till men någon skandal det närmaste året, hur stora är oddsen för att Politism kommer flöda över med indignerade artiklar? Don't bite the hand that feeds you.
Tvärtom, genom att finansieras av LO och Aftonbladet, placeras Politism stadigt som en socialdemokratisk opinionssida.

Slutligen så blir det väldigt tydligt att det här är en krigsförklaring mot Sverigedemokraterna, och ingenting annat:

Timbros tid är förbi – i alla fall för denna gång. Nu står slaget mellan vänstern och apatin, och mellan rasisterna och de som står upp för människovärdet.
Det är en mörk tid. Men mycket långt ifrån hopplös.
Förhoppningsvis kan Politism bli en av ljuspunkterna.

Det är roande att samtidigt som Karin Pettersson och liknande debattörer ofta anklagar Jimmie Åkesson och SD för att dela upp människor i "vi" och "dom" så gör man precis samma sak här. Är man inte vänster så är man antingen apatisk eller rasist. Givet Aftonbladets flexibla tolkning av begreppet "rasism" så ver jag allvarligt talat inte i vilken kategori jag själv hamnar enligt deras definition. 
Politism handlar alltså inte om att ge de ungdomar som vill engagera sig utanför politiken en möjlighet att göra det, utan att "ta kampen" mot "rasisterna" (dvs. SD). Utan störande personer som inte delar "rätt" politiska värderingar, ungefär som ett slags Vänster-Avpixlat.
För att slippa ha jobbiga diskussioner så ska det inte heller tillåtas någon kommentarsfunktion.

Tanken är också att användarna ska generera innehåll till sajten. Detta genom en communitydel där alla som vill kan registrera sig. För användarna finns sedan sex steg av engagemang som alla ger gradvis mer inflytande över sajten. Det blir dock inga vanliga artikelkommentarer på sajten som exempelvis Aftonbladet har. Detta för att säkra kvaliteten i innehållet.
Eric Rosén läser upp Politism.ses paroll:
– Vi låter fler röster höras genom att låta färre komma till tals.

Jag ser aldrig artikelkommentarer som något som minskar kvaliteten hos texten de kommenterar på. Det är faktiskt en av de mest engagerande delarna hos moderna nyhetssidor, att kunna läsa en artikel och kunna diskutera innehållet med andra läsare. Ibland uppstår debatter, men det är så verkligheten ser ut. Jag vet inte vilken logik Rosén använder sig av i parollen, att låta ett antal röster komma till tals som fylle rupp "grundkriterierna" är precis det sättet som de politiska partierna fungerar och, ironiskt nog, det som politism påstår sig motverka.

Min gissning är att Politism kommer att upplösas någon gång efter valet, när det inte längre blir lika akut att påminna folk om hur rasistiska och onda Sverigedemokraterna är. Oddsen att den skulle kunna leva vidare med en annan funktion när man så starkt profilierat sig på "kampen mot rasismen" är låga.
Det är i sig synd, eftersom jag tror att en politiskt bredare satsning hade varit väl mottagen och haft betydligt större chanser att leva ett eget liv och engagera ungdomar över partigränserna.
Som det ser ut så kommer Politism att ägna sig åt det som man påstår att man vil motverka - partipolitik.