En storm i ett vattenglas

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i termen "anti-rasist". Till att börja med så implicerar det att bara "anti-rasisterna" egentligen är emot rasism, för det andra så tenderar "anti-rasistiska" rörelser att lägga till sig med ett språkbruk och beteende som ligger obehagligt nära det som man säger sig bekämpa. I många fall spelar det inte bara roll vad man säger, utan också hur man säger det. När man väl börjat anta motståndarsidans språkbruk så börjar man också, i viss mån, anta deras verklighetsbeskrivning.

En tydlig indikation på detta kan man bland annat se i Lidija Praizovics krönika på Aftonbladets kultursida.
Innehållet är, som sagt, mindre intressant än ordvalet.

 

 

Rasifiering, för de icke insatta, har inget med rasism att göra, utan är ett begrepp inom samhällsvetenskapen som beskriver när människor ses som stereotyper grundade på fördomar om deras etnicitet, ursprung, kultur, etc.

Vad menar då Praizovic med "vit"?

För mig handlar vithet inte så mycket om hudfärg, och definitivt inte om blod! Vithet handlar för mig om ras/etnicitet, men också om klass. Jag har i hela mitt liv haft känslan av att smutsa ner den svenska vitheten. Icke-vithet handlar för mig om att ha erfarenhet av sådant som migration, språkförbistring, dubbla kulturer och rasism. Det är en erfarenhet, ett perspektiv på världen.

Min tjej, till exempel, kom till Sverige från Mellanöstern som tolvåring, hon har en svensk mamma och ännu vitare hud än jag. Hon har också en charmerande brytning. Vi kan omöjligt identifiera oss som vita svenskar.

Känns det här igen? Det borde det göra. Byt ut "vit" mot "etniska svenskar" så får du en retorik misstänkt lik vad Svenskarnas Parti eller deras gelikar för sig med. Hudfärgen är i det här fallet en förklädnad för "ras", även om Praizovic gör försök att förklä det. Kontentan är dock densamma: personer med invandrarbakgrund kan aldrig ses som 100% "svenskar", eftersom de har andra "perspektiv".
Det blir värre.

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Har man inte rätt "hudfärg" så ska man alltså inte lägga sig i vad som händer i förorten, och helst inte ha några åsikter över huvud taget. Det här är ett resonemang som är så likt det som används av extremhögern att den enda egentliga skillnaden är på vilken sida av barrikaderna som man står. Grundbudskapet är dock detsamma, man delar upp människor i "vi" och "dem", oavsett om det är svenskar och invandrare eller "vita" och icke-vita.
Viktigast av allt är att det är en sådan uppdelning som utgör förutsättningen för rasism. Genom att definiera sig själv utifrån sin hudfärg, etnicitet, ursprung eller dylikt så blir man exakt en sådan stereotyp som rasifieringen bygger på. Huruvida det finns undergrupper eller om man bara diskuterar i termer av "vit" och icke-vit har jag ingen aning om, jag är inte särskilt uppdaterad på området.
Praiovic får ursäkta, men jag tenderar att definiera människor utifrån vad de gör och vad de säger, inte vilken hudfärg de har eller var de kommer ifrån.