En storm i ett vattenglas

Jag får alltid DDR-assocationer när jag läser artiklarna runt första maj. Förträdarna för "rörelsen" håller storslagna tal, befriade från alla former av konkreta budskap. Man viftar med röda fanor, utstöter slagord och höjer näven mot kapitalismens lakejer, påhejad av en åhörarskara som blir allt färre och äldre.

Det är nästan så att man får en tår i ögat.

 

Det bör inte komma som någon överraskning att jag inte känner den minsta tillhörighet med de partier och de åsikter som förs fram på första maj. Snarare tror jag att jag behandlar det som de som röstar borgerligt gör mest: håller mig inne och försöker i största möjliga grad ignorera att det är första maj. Det senare är något av en svårighet, givet min tendens att hålla mig uppdaterad med nyhetsflödet. 
Jag gillar inte första maj. Det är en "högtid" vars enda syfte är att glorifiera en viss politisk åskådning, dessutom en åskådning som jag varken delar eller sympatiserar med. Jag har varit på demonstrationer vid andra tillfällen, exempelvis demonstrerade jag mot Irakkriget och FRA back in the day, och sådana uttryck har jag ingenting emot.
Men första maj demonstrerar inte mot något, det är en klubb för inbördes beundran där företrädare för socialismen klappar varandra på ryggen och deklarerar vilken förträfflig politisk åskådning man tillhör.
Partierna varierar stort, allti ifrån de mer rspekterade riksdagspartierna (socialdemokraterna) till avarter vars bäst-före-datum gick ut för tjugo år sedan (kommunistiska partiet).
Första maj är i regel inte en dag för konkreta politiska budskap, utan snarare floskler och luddigt formulerade "målsättningar". Förra året, exempelvis, uttryckte Stefan Löfven att man måste "ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten" utan att besvara den naturliga följdfrågan "hur?". Uttalanden från dagens tal är inte heller något att hänga i granen. Man vill inrätta en "forskningskommission" för att undersöka hur länder med lägre arbetslöshet än Sverige bär sig åt och instifta en "företagarförmedling" för att underlätta generationsväxlingar bland små företag. Det är, i perspektiv, relativt lättviktiga förslag.

 

Förutom det så var det som vanligt. Mona Sahlin hånade kristdemokraterna, Göran Persson anföll regeringen, något geni i ledningen kom på idéen om att alla skulle ha en QR-kod på kavajen och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avslutade sitt tal med de odödliga orden "Jalla, jalla, jobb åt alla!"
En av de mer intressanta uttalanden stod lustigt nog vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för.

V-ledaren avslöjade under sitt tal i Göteborg och tidigare på förmiddagen i Alingsås att partiet inte kommer sitta i en regering som fortsätter privatisera välfärden.
– För oss är det en helt avgörande fråga att få bort vinstintresse. Jag tycker att väljarna har rätt att veta var de har oss och vad de får om de röstar på oss, säger Jonas Sjöstedt.

Då socialdemokraterna har ett färskt kongressbeslut på att inte förbjuda "privata vinster" så kan man fråga sig vem vänsterpartiet vill regera med över huvud taget. Det är ju inget annat parti som vill ha ett förbud.
Samtidigt så står miljöpartiet på motsatt sida som socialdemokraterna när det gäller flera andra frågor, som exempelvis ungas arbetsgivaravgift, krogmomsen och det kommunala vetot som socialdemokraternas kongress röstade igenom. Alliansen är inte problemfri när det gäller samarbetet. Både centerpartiet och kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen nästa år, men vad är egentligen alternativet?
Löfven har med en dåres envishet hävdat att man ska redovisa hur regeringsfrågan ska lösas "lagom till valet", och tills dess står Alliansen mot någon slags pseudo-koaliton som inte ens delar åsikter på ett antal kritiska områden. Samtidigt som man idag, på första maj, försöker upprätthålla en fasad av en enad arbetarrörrelse så ser verkligheten annorlunda ut. Samarbetet knakar i fogarna och det råder lång ifrån enighet. Inte ens LO och Socialdemokraterna är lika enade numera som de en gång var.
Är det verkligen nödvändigt att viga en högtid till denna självförnekelse? Jag tycker inte det.