En storm i ett vattenglas

Janne Josefsson och uppdrag granskning har undersökt barnfattigdomen, eller rättare sagt: barnfattigdomen så som den framställs av frivilligorganisationerna. Resultatet är inte nådigt:

 

När Uppdrag Granskning träffar Rädda barnens Sverigechef, Agneta Åhlund, erkänner hon att kampanjen inte stämmer. De har även lagt ut en kommentar på sin hemsida som medger att kampanjfilmen var överdriven.
– Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn, säger Agneta Åhlund i programmet.

Janne Josefsson: Hur många då? Har du en aning?
– Nej, jag har inte det. Jag kan inte svara på den frågan.

Janne Josefsson: Hur kan man säga så då? Om man inte har någon aning om?
– Ja, det är väl för att försöka fånga en beskrivning av en livssituation för barn. Ger det då en beskrivning av en livssituation för 248 000 eller 220 000 som det var då, då är det inte en bra kampanj, säger Agneta Åhlund.

Även Bris och Majblomman anklagas för att ha överdrivit siffror och tillstånd för Sveriges fattiga barn.

För att inte det hela ska spåra ur så betonar jag att det finns två typer av fattigdom som man talar om: absolut fattigdom och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är den vi oftast ser när det pratas om fattigdom i tredje världen, folk som inte har råd med kläder eller mat för dagen. Relativ fattigdom, däremot, hamnar man i om man har en inkomst på 60% eller lägre än riksgenomsnittet. Som student är jag exempelvis "relativt fattig".
Håkan Juholt gick under sin korta tid som ledare för socialdemokraterna ut och lovade att avskaffa barnfattigdomen, som då är när ett barns föräldrar har en inkomst på under 60% av riksgenomsnittet. Problemet är att den relativa barnfattigdomen inte kan förintas, eftersom den inte bygger på att du är fattig, utan på att någon annan tjänar mer. Så länge det existerar inkomstklyftor så kommer det att finnas relativ fattigdom, oavsett hur bra lön folk har. Exempelvis kan man se i artikeln där Aftonbladet intervjuar Tapio Salonen, som menar att Janne Josefsson har fel:

Andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer har legat relativt still de senaste åtta åren. Men de som har det bra har fått det mycket bättre vilket gör att skillnaderna mellan barnen ökar.

Det finns två sätt att komma till skott med den relativa fattigdomen: det ena är att öka välståndet för de sämst bemedlade så att inkomstklyftorna sjunker. Det andra, och sannolikt lättaste, är att tvångsbeskatta de som tjänar mest tills de kommer ner på en mer "normal" nivå. Högre skatter brukar ju också vara en gammal fin socialdemokratisk lösning på alla problem, och det var precis vad jag misstänkte att Juholt hade i åtanke.
Ironiskt är att den relativa fattigdomen inte existerar i samhällen med absolut fattigdom, en så stor majoritet av befolkningen lever i regel under så fattiga förhållanden att medelinkomsten är väldigt låg. I klartext: om alla är fattiga så finns det ingen relativ fattigdom. Den relativa fattigdomen är specialkonstruerad för att appliceras på västerländska samhällen med högt välstånd, bara det är ju någonting att tänka på.
Nu finns det folk som är fattiga i Sverige, men systemet för att räkna fungerar ju uppenbarligen inte, och jag betvivlar starkt att det handlar om så stora antal som BRIS, Rädda Barnen och Majblomman påstår.

Det hela blir inte mer tragiskt när Aftonbladet påstår att det nu rasar en kritikstorm på Twitter (var annars?), en kritikstorm vars deltagare verkar vara Vänsterpartiet, BRIS, Rädda Barnen och Majblomman, alltså till största delen de som har granskats.
Samtidigt morrar Daniel Swedin på ledarsidan att Janne Josefsson "gör som Reinfeldt" och struntar i de fattiga barnen.
En intressant sak med granskande journalistik är att man ena dagen framstår som en neutral och saklig granskare av makten, men så fort man kommer till "fel" slutsats så börjar pajkastningen från de som är av annan politisk uppfattning.

Förhoppningsvis kan den här diskussionen leda till att men ser om begreppet "relativ fattigdom", och hur många fattiga vi egentligen har i Sverige.

GT har ägnat sig åt lite matematik för att ta reda på vilka alternativ det finns till trängselskatten i Göteborg. 

Dt man kommer fram till är antingen att Västlänken måste läggas ned eller att kommunalskatten måste höjas med 38 öre. För en person med en månadsinkomst på 25 000 innebär det ungefär 95 kronor extra i månaden.

Beräkningarna får dock kritik av transportstyrelsen, trafikverket och, till allas stora överraskning, politikerna i Göteborg.

 

 

Av rent intresse: är det här samma typ av beräkningar som hävdar att västsvenska paketet kommer att kosta 34 miljarder medan slutkostnaden i verkligheten troligtvis kommer att landa närmare 50?

Riksrevisionen har ju tidigare kritiserat Västlänken för att vara samhälssekonomisk olönsam och för att slutnotan för hela projektet kommer att skjutas på framtida generationer.

Och handen på hjärtat, när var den senaste gången som kommunalpolitikernas kostnadsberäkningar för ett större projekt visade sig stämma? 

 

Nyhus men yttarligare att även om det gick att finansiera Västlänken via skattesedeln så är det inte rätt:

- Men då missar vi två mål av tre med trängselskatten, säger Johan Nyhus (S), kommunalråd och ordförande i trafiknämnden i Göteborg.

- Att minska trafiken i centrala stan och på de stora infartslederna och därmed minska luftföroreningar och buller är lika viktigt som att delfinansiera Västsvenska paketet.

Enligt Nyhus vore det dessutom orättvist om skattebetalarna i Göteborg tvingades stå för en stor del av kostnaderna för Västsvenska paketet.

De eventuella effekterna på miljön är fullständigt irrelevanta, det är nämligen inte vad som tagits upp. Den politiska ledningen har genomgående påpekat att trängselskattens enda syfte är att delfinansiera det västsvenska paketet, ingenting annat. Vidare så tycker Nyhus uppenbarligen att det är "orättvist" om alla skattebetalare i Göteborg delar på notan, men rättvist om skattebördan istället fokuseras på bilisterna, vilket är de som har minst nytta av Västlänken. För övrigt verkar det också vara "rättvist" att yrkestrafik som åker förbi Göteborg och inte påverkar trängseln över huvud taget är med och betalar notan (vi har ju också trängselskatt på E6:ans motorväg). Nyhus definition av "rättvisa" verkar vara något skev.

Det viktigaste är dock att vi nu kan släppa alla diskussioner om att "det inte bara går" att folkomrösta om trängselskatten eftersom den är "nödvändig" för Västlänken. Vi har nu tre alternativ: behåll trängselskatten, skrota Västlänken eller höj kommunalskatten.P

GP skriver idag om näthatet på Flashback.

Bakgrunden är att diskussionforumet har en tråd med titeln "Sveriges hundra farligaste kvinnor" där det, precis som det brukar på Flashback, förekommer skitkastning åt höger och vänster. Det är givetvis modbjudande att den här typen av personangrepp förekommer, men jag kan inte hjälpa att reagera på en del av kommentarerna som kommer från polisens håll.

 

 

Exakt vad är det som Ahlstrand menar här? Är det önskvärt att kunna "stänga av" internet? Censurera vad som skrivs? Även om den här typen av skit inte borde förekomma så är inte lösningen att försöka lägga locket på. Ett av huvudproblemen är att lagstiftningen är ålderdomlig och över huvud taget inte anpassad efter internet, så det är där som första steget bör tas. Debattörer från olika läger har ofta en fablesse för att måla ut internet som något nytt, unikt och skrämmande, som behöver kontrolleras.

Låt oss nu behålla perspektiven, det är inget nytt med förtal eller ärekränkningar, det enda som har förändrats är i vilket medium de framförs och det är därifrån man behöver jobba. Jag har dock svårt att känna sympati för polisen när man dels beskriver Flashback som "en arena där kriminella kan begå brott" och dels inte ens verkar läsa alla anmälningar som kommer in. Lennart Palm vi polisen säger:

 

 

Senast jag tittade så hade svenska myndigheter en skyldighet att läsa inkomna anmälningar, eller har det förändrats någonstans på vägen? Tro tusan att siffran över ouppklarade brott är stor om man inte ens bemödar sig med att läsa alla anmälningar.

 

Frestelsen finns att framställa internet som något annorlunda och dramatisera det mer än nödvändigt, gör inte det. Det som behövs är en fungerande lagstiftning, inte "hårdare tag" a la 1984.P

Artiklar om centerpartiets kris har som bekant cirkulerat friskt i media de senaste veckorna. För de nytillkomna så handlar det om att det nya idéprogrammet har fått kritik, men inte från debattörer utanför partiet, utan från företrädare inifrån. Det är inte heller något obskyrt kommunalråd i någon småstad, utan partiets förste vice ordförande, Anders W Jonsson, och partiets andre vice ordförande, Anna-Karin Hatt.

Vad är det då som är problemet? Hatt skriver:

 

 

Vi ska vara konsekventa i att Hatt inte "sågar" idéprogrammet, däremot är det ett par förslag som sticker ut. Förslagen om månggifte, slopad skolplikt, platt skatt och fri invandring är de som nämnts mest. Det är dock viktigt att komma ihåg att förslaget till idéprogram är just precis det - ett förslag. När man läser att partidistrikt formulerar alternativa förslag så är det lätt för media att ta en apokalyptisk ton, att det här skulle vara SLUTET för Annie Lööf.

Mer sannolikt är att partiledningen kommer att studera förslagen och kritiken, revidera det ursprungliga förslaget och presentera en version på partistämman som de flesta kommer att rösta för. Alternativet, om man utgår från att Annie Lööf är både blind, döv och saknar politisk taktkänsla, är att man sticker huvudet i sanden och vägrar ta till sig kritiken. Sannolikheten för det tror jag dock är rätt låg, partiledning är sannolikt inga idioter.

 

Vad som är relevant är att förslaget till idéprogram innehåller något som har saknats i svensk politik i flera år - idéer. Emedan andra partier stagnerar så försöker centern tänka i nya banor, det är modigt.
Förhoppningsvis kommer det förslaget som läggs fram på partistämman inte innehålla de mer underliga delarna som har kritiserats, och det kan mycket väl visa sig att centern går stärkt ur hela debaclet.

Men det är som det sägs: Friskt vågat, hälften vunnet.P

Tar man en titt i dagens Aftonbladet och SvD så kan man se en intressant intervju med försvarets Överbefälhavare, Sverker Göranson. ÖB svarar på den direkta frågan "Kan vi försvara oss?", och svaret är inte direkt hoppingivande:

Vi klarar alltså ett begränsat angrepp i en vecka?

– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre, svarar Sverker Göranson.

En vecka in i striderna förväntar sig ÖB att Sverige får militär hjälp – men inte från EU där vi är medlemmar ”det är ingen militärallians”. I stället nämner han hur Sverige i en stabsövning ledd av Nato 2011 satte in större delen av sina Gripenplan för att undsätta Norge som angripits av övningsfienden. Han förväntar sig samma solidaritet om Sverige attackeras.

– Jag ser det nordiska samarbetet i det perspektivet. Vi har inga avtal med dem på något sätt, vi är fortfarande militärt alliansfria.

Det här är ett av huvudproblemen med den svenska försvarsstrategin: den militära alliansfriheten. Rent reellt räknar vi med hjälp ifall vi skulle bli anfallna, från Norge och från NATO. Men NATO har ingen skyldighet att hjälpa icke medlemmar, så det är långt ifrån en säkerhet. Huvudproblemet är att ett land klarar av att vara "militärt alliansfritt" om man har ett såpass starkt försvar att man klarar av att försvara sig på egen hand. Är man hyggligt välbekant med den svenska debatten så vet man att vår försvar är underfinansierat och ständigt en måltavla för nedskärningar så fort som politiker vill lägga pengar på sådant som är "viktigare".
Vad som förvånar mig är att vi har fullt utvecklade grupper för militära insatser utomlands, samtidigt som försvaret inte klarar av sin mest grundläggande uppgift: att försvara det egna territoriet. Prioriteringen borde sannolikt vara tvärtom, att se till att Sverige kan försvaras innan vi skickar styrkor på äventyr utomlands.

Ska vi behålla försvaret på sin nuvarande, underfinansierade nivå så behöver vi avskaffa utopin om den militära alliansfriheten, som för övrigt inte varit sann sedan andra världskriget. Det är en välkänd hemlighet att Sverige spelade under bordet med USA och NATO under kalla kriget och att vi i nuläget är så involverade i NATO som vi kan vara utan att vara en medlem. Ska vi nedprioritera försvaret behöver vi hjäl av allierade, dvs. NATO, och då behöver vi släppa tanken på att vara neutrala och ansöka om medlemskap.
Ska vi däremot vara alliansfria och ha en annan militär strategi vid ett eventuellt angrepp än att omedelbart hissa den vita flaggan så behövs ett försvar värt namnet.
För det är ju som Mao sade: "Ett land har alltid en armé - sin egen eller någon annans"