Uppdrag granskning och barnfattigdomen
Kategori:Journalistik
– Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn, säger Agneta Åhlund i programmet.
Janne Josefsson: Hur många då? Har du en aning?
– Nej, jag har inte det. Jag kan inte svara på den frågan.
Janne Josefsson: Hur kan man säga så då? Om man inte har någon aning om?
– Ja, det är väl för att försöka fånga en beskrivning av en livssituation för barn. Ger det då en beskrivning av en livssituation för 248 000 eller 220 000 som det var då, då är det inte en bra kampanj, säger Agneta Åhlund.
Även Bris och Majblomman anklagas för att ha överdrivit siffror och tillstånd för Sveriges fattiga barn.
För att inte det hela ska spåra ur så betonar jag att det finns två typer av fattigdom som man talar om: absolut fattigdom och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är den vi oftast ser när det pratas om fattigdom i tredje världen, folk som inte har råd med kläder eller mat för dagen. Relativ fattigdom, däremot, hamnar man i om man har en inkomst på 60% eller lägre än riksgenomsnittet. Som student är jag exempelvis "relativt fattig".
Håkan Juholt gick under sin korta tid som ledare för socialdemokraterna ut och lovade att avskaffa barnfattigdomen, som då är när ett barns föräldrar har en inkomst på under 60% av riksgenomsnittet. Problemet är att den relativa barnfattigdomen inte kan förintas, eftersom den inte bygger på att du är fattig, utan på att någon annan tjänar mer. Så länge det existerar inkomstklyftor så kommer det att finnas relativ fattigdom, oavsett hur bra lön folk har. Exempelvis kan man se i artikeln där Aftonbladet intervjuar Tapio Salonen, som menar att Janne Josefsson har fel:
Andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer har legat relativt still de senaste åtta åren. Men de som har det bra har fått det mycket bättre vilket gör att skillnaderna mellan barnen ökar.
Det finns två sätt att komma till skott med den relativa fattigdomen: det ena är att öka välståndet för de sämst bemedlade så att inkomstklyftorna sjunker. Det andra, och sannolikt lättaste, är att tvångsbeskatta de som tjänar mest tills de kommer ner på en mer "normal" nivå. Högre skatter brukar ju också vara en gammal fin socialdemokratisk lösning på alla problem, och det var precis vad jag misstänkte att Juholt hade i åtanke.
Ironiskt är att den relativa fattigdomen inte existerar i samhällen med absolut fattigdom, en så stor majoritet av befolkningen lever i regel under så fattiga förhållanden att medelinkomsten är väldigt låg. I klartext: om alla är fattiga så finns det ingen relativ fattigdom. Den relativa fattigdomen är specialkonstruerad för att appliceras på västerländska samhällen med högt välstånd, bara det är ju någonting att tänka på.
Nu finns det folk som är fattiga i Sverige, men systemet för att räkna fungerar ju uppenbarligen inte, och jag betvivlar starkt att det handlar om så stora antal som BRIS, Rädda Barnen och Majblomman påstår.
Det hela blir inte mer tragiskt när Aftonbladet påstår att det nu rasar en kritikstorm på Twitter (var annars?), en kritikstorm vars deltagare verkar vara Vänsterpartiet, BRIS, Rädda Barnen och Majblomman, alltså till största delen de som har granskats.
Samtidigt morrar Daniel Swedin på ledarsidan att Janne Josefsson "gör som Reinfeldt" och struntar i de fattiga barnen.
En intressant sak med granskande journalistik är att man ena dagen framstår som en neutral och saklig granskare av makten, men så fort man kommer till "fel" slutsats så börjar pajkastningen från de som är av annan politisk uppfattning.
Förhoppningsvis kan den här diskussionen leda till att men ser om begreppet "relativ fattigdom", och hur många fattiga vi egentligen har i Sverige.
