En storm i ett vattenglas

Vad är egentligen en fascist? Vad är en nazist? Hänger man med i debatten så tycks svaret alltid bli "Sverigedemokraterna". Med ett urverks säkerhet dyker granskningar upp med jämna mellanrum som "avslöjar" SD:s historia trots att den vid det här laget är känd för alla. De flesta vet att SD härstammar från den nynazistiska rörelsen och den föga rumsrena rörelsen "Bevara Sverige Svenskt". Det är ingen nyhet.

Vad som däremot borde betonas mer är den urvattning som sker av begrepp såsom "nazist" eller "fascist" som numera verkar tillhöra standardgreppen i debatten. Det är två ideologier som är olika på flera punkter, men används i debatten som om de var synonymer för varandra. Ett exempel: Igår skrev Anders Lindberg en ledarkolumn på Aftonbladet där han undersöker SD:s historia. Förutom att den inte innehåller någonting nytt, så använder artikeln regelbundet orden "rasism" och "fascism" som om de vore samma sak.

 

Det är Sverige som varit undantaget från fascismens återkomst i Europa. De svenska väljarna är även påfallande ­positiva till invandring jämfört med andra länder. Forskningen visar dessutom att denna tendens förstärks allt mer.

 

Låt oss botanisera. Fascism har ingenting med invandring eller främlingsfientlighet att göra. Det är i allt väsentligt en totalitär högerextrem ideologi med stark nationalism. Den har däremot ingenting att göra med invandring eller främlingsfientlighet. Nazismen, däremot, var i praktiken en populistisk ideologi med starka inslag av antisemitism och biologisk rasism. Punkt.
"Fascist" tillhör dock en av världens mest missbrukade ord som förolämpning. Redan 1944 skrev George Orwell:

 

Men "rasist" är inte ett argument, utan används snarare i avsaknad av konkreta argument. Varje gång det används så vattnar man ur begreppet lite mer, minskar dess innebörd och värde något.
Det SD ägnar sig åt är inte "rasism" och att försöka plocka billiga poäng genom att kasta ordet på varenda meningsmotståndare är inte bara okunnigt, utan också respektlöst gentemot de som har lidit och utsatts för verklig rasism.

Citatet är en vandringssägen som ofta tillskrivs Vimmerby tidning någon gång på 1800-talet, men också Mora Tidning, Ystadsposten och Smålands Allehanda ryktas ha yttrat det berömda citatet. Meningen är förstås ett komiskt exempel på en ledarskribent med en något uppblåst bild av sin egen politiska betydelse. Huruvida Bismarck faktiskt läste Vimmerby tidning förtäljer inte historien, men sannolikt hade Rikskanslern annat att syssla med. Lite i samma anda framstår Aftonbladets ledare där Daniel Swedin konstaterar att "Om Åkesson visste så måste han avgå".

 

Bakgrunden är naturligtvis blåsvädret som Sverigedemokraterna varit i de senaste dagarna efter att det först uppdagats att Erik Almqvist slängt ur sig mindre passande uttryck och sedan att Kent Ekeroth i ett filmklipp beväpnar sig med järnrör. Det hela ger en allt annat än smickrande bild av SD, men är det enstaka fall eller resultatet av en partikultur? SD har de senaste månaderna varit tydliga med att rasistiska uttalanden och dylikt inte får förekomma i partiet, så det måste ses som ett steg tillbaka när det inte är någon dåre till kommunalpolitiker som gör bort sig, utan företrädare på riksplanet.
Åkessons jobb de kommande dagarna kommer troligtvis bestå av skadekontroll. Kommer han att avgå? Knappast.

När var den senaste gången en svensk partiledare avgick för att någon annan i partiet klantat sig? 

 

Det är dock roande varje gång som ledarskribenter går ut och "kräver" politikers avgång. Det var inte särskilt länge sedan man i förtäckta termer påstod att en tredjedel av svenskarna krävde Annie Lööfs avgång. Sverigedemokraterna har ju varit i skottgluggen hos Aftonbladet under en lång tid framöver, så det blir ju lite tveksamt om man hävdar att:

 

 

Det här är den bästa sortens källor, eftersom det spelar ingen roll hur många gånger Åkesson säger "jag visste inget", eftersom Aftonbladet alltid kan säga "Joho!", och så är vi nere på sandlådenivå. Det är dock tveksamt hur stor tyngd Sverigedemokraterna lägger vi ett krav uttryckt av en ledarsida som inte direkt tillhör deras största fans. Almqvist och Ekeroth ska bort, det är det enda rätta, men kan man inte implicera Åkesson på något annat sätt än att "han kanske kände till det" så är det svårt att motivera en avgång.

Oavsett så är den här typen av händelser otrevliga att se, det antyder ju att Åkessons sanering av SD inte riktigt har varit lika fråmgångsrik som man har försökt få det till. Till syvende och sist är det dock SD:s medlemmar som bestämmer vem som ska vara partiledare för SD, inte Aftonbladets ledarsida.

Jämnställdhetsdebattören Pär Ström skrev i förra veckan varför han slutar delta i genusdebatten. Artikeln ger en allt annat än smickrande bild av debattklimatet.

 

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Den populära Facebook-gruppen ”Vita kränkta män” tog ett foto på mig från min webbplats och gjorde till gruppens profilbild. När jag begärde att de skulle byta profilbild skrev Emanuel Karlsten, som är krönikör i Dagens Nyheter (och uppenbarligen med i gruppen), på sin blogg: ”Ibland skriver humor sig själv”.

Jag tänke rinte beröra huruvida Pär Ström har rätt eller fel i det perspektiv som han driver, genusdebatten är tillräckligt infekterad redan utan att jag ska behöva bidra med mer ved på elden. Det jag dock tänker beröra är vad det här betyder för yttrandefriheten. Lägger man ner debatten för att man har motbevisats så är det en sak, lägger man ner debatten på grund av en lynchmobbsmentalitet på nätet så är det en förlust för yttrandefriheten, oavsett vilka åsikter man har. Personligen anser jag att vem som helst ska kunna uttrycka vilka åsikter som helst, så länge åsikterna inte är direkta lagbrott. Jag må inte dela dina åsikter, men jag försvarar din rätt att yttra dem, som Voltaire sa.
Alla är dock inte upprörda över vändningen i debatten. Charlotte Marteus skriver i en ledare på expressen som är aningens för självgod för min smak:

Jag undrade om Ström verkligen tyckte att vi kvinnor skulle gå ut på gatorna och demonstrera för männen medan männen själva satt hemma och kollade på fotboll. Kunde de inte göra något själva?

Huvupoängen är förstås att om man går med på Marteus fasansfullt generaliserande tes att "männen satt hemma och kollade på fotboll" (ie. alla män) medan kvinnorna slogs för sina rättigheter så skulle det göra feministerna till lika stora skitstövlar som de män som inte brydde sig om deras kamp. 

I går skrev DN:s välskrivande ledarskribent, Erik Helmerson, om Pär Ström. Helmerson anser att Ström har råkat ut för samma sorts näthat som vi feminister får utstå, minus våldtäktshoten.
Därför borde vi solidarisera oss med Pär Ström i motgångens stund. Feminister "står på samma sida som Pär Ström", skriver han, "de vill diskutera genusfrågor och jämställdhet."
För det första: nej. Pär Ström är inte feministers motpart i en intressant samhällsdebatt om genus.
Pär Ström outade kvinnorna som polisanmälde Julian Assange. Han var med i drevet mot två icke offentliga personer som utnyttjade sin rätt att gå till polisen.
Han skrev, apropå detta fall, att Sverige "starkt präglas av statsfeminismoch manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar". Hans blogg är en oas för kvinnohatare.
Det är en aning provocerande att en man tycker att feminister bör stödja en antifeminist, för att de själva har upplevt så mycket hat från antifeminister.

Huruvida man håller med om Ströms åsikter är irrelevant, frågan här är om en genusdebattör på "andra sidan" ska behöva utstå samma näthat som feministerna, framför allt eftersom det den här gången verkar vara feminister som står för näthatet. På den frågan svarar Marteus ett rungande "ja", eftersom Pär Ström har fel åsikter. Desto mer absurt är nästa citat:

För det andra: Hur många spaltmeter har Erik Helmerson skrivit, i solidaritet med feminister som har våldtäktshotats och näthatats?
Jag sökte i mediearkivet och resultatet blev skralt.
När Helmerson skrev om Maria Svelands uppmärksammade artikel, "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", i vintras, handlade hans text om konspirationsteorier till höger och vänster.
Svelands bärande tema, den djupa sorg och oro hon känner över hatet mot kvinnor - inte minst feminister - på nätet, behandlade han i en bisats. 

Så, man får inte kritisera feminister om man inte själv har skrivit en massa artiklar om kvinnor som har hotats och hatats? Jag var inte medveten om att det fanns minimikriterier för att få uttala sig i debatten.
Marteus borde vara mer bekymrad över att det uppenbarligen finns feminister som är lika pigga på att hota och näthata motståndare i genusdebatten som vice versa. Att man själv har blivit utsatt för det ger inget frikort att "ge igen" på meningsmotståndare. Lynchmobbsmentalitet måste kritiseras oavsett vem som utsätts för det, men i Marteus värld så är det uppenbarligen okej när det drabbar meningsmotståndare.

Debattklimatet behöver mer, eh...debatt och mindre personliga påhopp och häcklanden, och det gäller inte bara inom genusfrågorna. Om man som Marteus anser att sådana tilltag är okej när det drabbar motståndare så kommer näthatet aldrig att minska. Den typen av utveckling är inte värdig en demokrati.

"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning" ska Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, ha sagt. Man kan inte annat än att konstatera att det ibland stämmer. Emellanåt slängs fullständigt felaktiga påståenden runt i den politiska debatten som stora mängder människor tycks vara övertygade om är sanning. Ett exempel är de s.k. vinsterna i välfärden, och idag är det Aftonbladet som diskuterar skolpolitik:

 

Ett annat förslag är att införa obligatoriska samråd med kommuner när friskolor ska etableras. I dag räcker det med att Skolinspektionen ger tillstånd till etablering.

Det finns flera principiella fel med detta. Idéen som inte sällan vädras att privata aktörer i välfärden går med mångmiljardvinst som sedan smugglas ut till skatteparadis är en schimär. I verkligheten så ligger det till på ett helt annat sätt. Arbetsgivarorganisationen Almega undersökte hur det låg till med friskolorna och vinster, och kom fram till att myten om miljardvinsterna var just en myt. 

 

Almega har studerat årsredovisningarna från de tio största friskolekoncernerna under åren 2006-2010. Den totala vinsten för företagen blev 820 miljoner kronor – men bara 30 miljoner, alltså knappt 4 procent av vinsten delades ut till aktieägarna. Resten av vinsten gick till ytterligare investeringar i verksamheten.

Friskolornas sammanlagda investeringar uppgick till 2,4 miljarder kronor under femårsperioden.

1,4 miljarder kronor, alltså mer än hälften av pengar, kom från privat kapital utifrån – pengar som annars inte skulle varit tillgängliga för skolan.

Det är alltså varken fråga om några miljardvinster eller kraftiga försämringar. Friskolorna investerar själva mycket pengar i sin verksamhet, och tar inte ut några miljardvinster. Också oroande är Aftonbladets vurmande för att kommuner skulle få vetorätt om en friskola vill etablera sig. Oavsett hur man ser på det så är kommunen och friskolorna konkurrenter i samma branch. Ska vi ge McDonalds vetorätt om Burger King eller Max vill öppna en restaurang? Det hela faller på sin egen orimlighet.
När man ändå pratar om att verksamheten ska bedrivas långsiktigt så kanske kommunerna borde förbinda sig till samma sak, för hur långsiktigt är det att år efter år skära i skolornas budget samtidigt som allt fler och fler krav läggs på lärarna? Istället för att strirra sig blind på vinstfrågan, som i allt väsentligt verkligen är en storm i ett vattenglas, så bör man kanske ta en titt på hur ansvarsfulla kommunerna själva är i sin skötsel av skolan.

Framför allt så bör vänsterblocket släppa den inbillade "vinsten i välfärden" och sluta begära åtgärder för påhittade problem som inte existerar i verkligheten. Då kanske det kan bli en mer konstruktiv debatt om hur välfärden kan förbättras, ofentlig såväl som privat.

"SD:s fiasko i riksdagen" basunerar Aftonbladet ut i vad som måste vara det största försöket i självbedrägeri den senaste månaden. Vad är det då som har hänt? SD har ju i mätning efter mätning fått ökat stöd av väljarna. Så vad har hänt, har opinionen plötsligt dykt? Har partiet gjort bort sig i riksdagen? Ingalunda:

Men inget av de andra partierna har lyssnat. I stället har den svenska invandringspolitiken tagit flera steg i en mer liberal riktning. Knappt ett halvår ­efter valet 2010 knöt regeringen en överenskommelse om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Det uttalade målet var enligt de ­inblandade att stänga ute främlingsfientliga krafter.

Det har bland annat lett till att papperslösa personer som befinner sig illegalt i Sverige kan få vård och att deras barn har rätt att gå i skolan. Dessutom har man öppnat upp för en mer ­generös arbetskraftsinvandring.

SD:s fiasko består alltså av att inget av de andra partierna velat samarbeta, Okej.
Det kan påpekas att fler partier än SD har frågor som det inte har blivit praktisk politik av. Vänsterpartiet förespråkade länge en arbetsdag på sex timmar istället för åtta, vilket än så länge inte har blivit verklighet. Under förra mandatperioden, när Alliansen var i majoritet så klubbades flertalet reformer igenom trots protester från vänsterblocket. Innebär det att man kan lägga upp domedagsrubriker med titeln "Socialdemokraternas FIASKO i riksdagen"? 

Nej, naturligtvis inte, enbart att vara ett riksdagsparti innebär inte att man automatiskt får gehör och genomslag för alla sina åsikter. Framför allt inte i SD:s fall, då de skys som pesten av övriga partier.
Vi ska förtydliga det här: Jag röstar inte på SD, jag betonar andra frågor och perspektiv än vad de gör, men emellanåt har de en eller annan poäng. I det här fallet säger Björn Söder det som varje vettig människa inser.

 

Sedan SD började gå upp i opinionsundersökningarna så har i synnerhet Aftonbladet försökt formulera allt mer desperata lösningar och förklaringar till "invandringsfrågan". Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har man förespråkat linjen att invandrings- och integrationsfrågor ska ignoreras och SD ska hållas undan från debatten. Det är en taktik som har använts hittills och inte fungerat. SD sitter i riksdagen, deras stöd ökar i varje opinionsmätning. Att i det här laget tala om ett "fiasko" för SD är totalt felaktigt, fiaskot ligger snarare på de övriga politikerna.
Om stödet till SD ökar, trots generös invandringspolitik, så sympatiserar tydligen allt fler med SD:s linje. Det är en trend som endast kan brytas av att man tar debatten. Diskussionen måste kunna föras, debatten måste tas, annars blir det allt annat än ett "fiasko" för SD vid nästa riksdagsval.

Den "statliga inkomstgarantin för konstnärer", populärt kallad för konstnärslöner, är en evig källa till intressanta och absurda diskussioner. För de oinvigda: inkomstgarantin innebär att vissa specifikt utvalda kulturarbetare får en garanterad årlig minimiinkomst på 214 000 kronor. Har man egna inkomster så dras de av från beloppet, några krav på motprestation finns inte, och garantin gäller livet ut. Dock fick man från regeringens håll slutligen nog och föreslog 2009 att avskaffa inkomstgarantin.

Inkomstgarantin infördes 1976 och har tilldelats ”konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

– Till en början gavs det som en slags medaljutmärkelse. På 70-talet skrevs det om och man tog mer hänsyn till konstnärernas ekonomin, säger Ann Larsson, på Konstnärsnämnden, som beslutar tillsammans med Sveriges författarfond om vem som ska få garantin.

Nu säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att systemet är orättvist, slumpmässigt och har spelat ut sin roll.I stället vill hon omvandla pengarna, ungefär 17 miljoner per år, till fem eller tio år långa arbetsstipendier som ska vara pensionsgrundande och som hon menar ger fler konstnärer tillfälle att utvecklas.
– Dumt, säger Jan Myrdal.
– Inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete, som att resa till gerillan i Indien där jag just har varit.

Nu har dock debatten blossat upp igen. Författaren Stig Larsson beklagade sig nyligen i en artikel i Situation Stockholm över konstnärslönernas avskaffande. Sakine Madon på expressen skriver:

Konstnärslönesystemets problem är trots allt inte att Stig Larsson får mindre statlig inkomstgaranti om han tjänar pengar på sina verk. Det är att systemet överhuvudtaget existerar. Denna inkomstgaranti, som infördes på 70-talet, går ut på att ett gäng utvalda personer premieras. Drar kulturskaparen in pengar försvinner alltså lika mycket från konstnärslönen, och kulturskaparen får tillbaks konstnärslönen om pengar inte strömmar in från annat håll.
Så nu klagar alltså Stig Larsson på att han inte både får behålla sina välförtjänta inkomster och - och! - konstnärslönen. Han beskriver en dyster framtid: "Jag skrev på förskott. Det är slut nu. Jag tar snart jobb på Norra kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning."
Om någon av Situation Stockholms försäljare, på gatorna i novemberblåsten, gråter en skvätt för framgångsrike Larsson, förblir nog oklart

Av motsatt uppfattning är kulturjournalisten Jonas Lundgren, som menar att konstnärslönerna är "viktiga för demokratin".

Detta tog sig ett absurt uttryck i SVT Debatt där Segerfeldt torsdagen den 8/11 satt och sa till en av vår tids stora svenska diktare att han borde börja skriva böcker som folk vill läsa. Det uppenbart att något i argumentationen är galet. För det första finns det kultur som bär upp annan kultur. Om Larsson inte säljer jättemycket men en författare som har inspirerats av Larsson gör det så kanske vederbörande inte hade gjort det om Larsson inte hade skrivit sin poesi. Från detta faktum bortser Segerfeldt och hans gelikar.

Ska jag säga mitt så har jag oerhört svårt att förstå synsättet att god kultur inte uppstår om inte staten finansierar den. Varken Rembrandt, Bethoven eller Aristofanes fick statligt kulturstöd för att producera sina verk, och de finns trots allt bevarade för eftervärlden. Kulturen har historiskt, fram tills nyligen, fungerat enligt ett patron-system, någon betalat för att du som konstnär ska kunna skriva böcker, komponera symfonier, måla tavlor eller skriva pjäser. Det kunde vara en furste, en kung eller en finansman, och det genererade trots allt en del bra kultur. Synsättet som Lundgren för fram är att kultur som allmänheten inte är intresserad av och som ingen är intresserad av att sponsra ska få statligt stöd för att den "inspirerar" andra. Det främjar dessutom ett system där nämnder sitter och beslutar att vissa kulturarbetare är finare och bätte än andra.

Då jag känner en del folk som sysslar med kultur, framför allt musik, och dessutom som journalist hamnar under samma kontor på arbetsförmedlingen så vet jag att det är ett helvete för många kulturarbetare. Man pendlar konstant mellan det ena frilansjobbet till det andra, utan fast inkomst eller fast arbetsgivare. Samtidigt sitter det folk som Jan Myrdal, som tycker att skattebetalarna ska finansiera hans resa till gerillan i Indien, eller Stig Larsson, som gnäller över att hans inkomst dras av från konstnärslönen, gör det hela ännu mer jävligt.
Till skillnad från dessa fina herrar så har majoriteten av alla kulturarbetare ingen inkomstgaranti. Det är inte mer än rätt att de pengarna hamnar någonstans där de kan komma alla kulturarbetare till del, oavsett "kulturbärande" de anser sig vara.

Det brukar vara kutym efter politiska händelser i USA för svenska debattörer att försöka ironisera och göra sig lustiga över de stackars idioterna i väst, till skillnad från det förträffliga politiska systemet vi har i Sverige. Så också efter det amerikanska valet, då Marteus i Expressen skriver en ledarartikel under den föga smickrande rubriken "Är du dummare än en amerikan?"

Marteus menar bland annat att:

 

Och aldrig har politikerna kommit undan med så många lögner som i 2012 års valkampanj. Den överdrivna misstron tycks paradoxalt nog ha gjort folk så vilsna att de har blivit lättlurade.

Amerikanerna framställs som de lätt obildade kusinerna från landet, och USA som en plats där vidskepelse, lögner och idioti härjar fritt och där ingen litar på varandra. Det finns dock hopp:

Sverige har traditionellt haft mycket mer av socialt kapital än USA. Det vill säga, människor har i hög grad litat på varandra. Och vi har i relativt hög grad litat på politiker, befattningshavare och vetenskapsmän.

På det hela taget har den tilliten tjänat oss väl. Det är ett kapital som inte får förslösas.

Anledningen till att den här typen av självgoda artiklar, enligt min mening, brukar hamna fel är att svenska debattörer har en tendens att se USA som ett homogent land. Mer än något annat så är USA 50 olika stater som ofta har stora skillnadet. I vissa delstater har man en hög tilltro gentemot vetenskap, medan vidskepelsen är mer tilltagande i andra. Ett annat exempel är frågan om samhönade äktenskap, som både Maryland, Maine och Washington har haft omröstningar om, omröstningar som slutade med ett "ja".
Det går alltså inte att dra hela USA över en kam, det är allt för heterogent för att det ska vara möjligt, kulturerna och folket i de olika delstaterna är alltför annorlunda. Det är ungefär lika befängt som att säga att Europeer per definition litar på varandra och har hög tilltro till vetenskapen, det är där som skillnaden ligger.
När svenska debattörer försöker dra den typen av jämförelser Marteus gör så är det ofta att få in slutklämmen "Sverige är bättre än USA". Det är mycket möjligt att det är så, men det mer begåvade alternativet när man studerar USA skulle vara att inte enbart se dårar som Sarah Palin eller Donald Trump utan hela spektrat av de kulturer, idéer och tankar som finns i USA.
Vem vet, man kanske till och med skulle lära sig något?

Så var det amerikanska presidentvalet avslutat, och det står klart att Barrack Obama tog hem segern över Mitt Romney, en seger för anständigheten, kan tyckas. Även om amerikansk politik inte är min paradgren så har jag haft svårt för Romney på grund av hans tendens att konstant ändra sin position och åsikt beroende på vad som är populärt för närvarande. Det har också funnits diverse dårar på den republikanska sidan, exempelvis Todd Akin som hävdade att kvinnor inte kunde bli gravida vid våldtäkt, eller Richard Mourdock som såg graviditet vid våldtäkt som en del av "Guds plan". Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender, och båda förlorade tack och lov sina platser i senaten under valet.

 

Alla tar dock inte valresultatet särskilt väl. Donald Trump kallar det demokratiska valet för en fars och föreslår i praktiken revolution.

– Vi kan inte låta det här hända. Vi borde marschera till Washington och stoppa den här farsen. Vår nation är helt tudelad, skrev Donald Trump på Twitter strax efter att det blev offentligt att Obama blivit omvald.

Ett annat inlägg lyder:

– Låt oss kämpa som fan och stoppa denna stora och motbjudande orättvisa! Världen skrattar åt oss.

Det är inte första gången Trump gormar över presidenten. I Oktober gick Trump ut och meddelade att han hade "stora nyheter" som kunde förändra valresultatet. I slutändan släppte han dock bara en något besatt video där han krävde Obamas collegepapper och passansökan. Donald Trump har varit besatt av tanken på att Obama egentligen inte är amerikan utan någon slags infiltratör från Afrika. Eftersom Trumps korståg verkat ha fått motsatt effekt så kräver han nu istället revolution. Logiskt? Inte direkt.
Att definiera ett oönskat valresultat i termer av en statskupp och kräva uppror för att de stackars väljarna röstade fel är det som utmärker en dålig förlorare. Jag är inte särskilt förtjust i politiker, oavsett nationalitet, som å ena sidan upphöjer det demokratiska valet, men å andra sidan börjar prata om valfusk så fort som ett val inte går deras väg. Romney verkade dock mer realistisk när han gratulerade Obama till segern, så jag tror inte att en särskilt stor del av amerikanerna delar Trumps vanföreställningar.
Men visst skrattar världen - åt Donald Trump.

Vi andra gratulerar presidenten till ytterligare fyra år på jobbet. Snyggt jobbat, Obama!

Den s.k. elallergin, eller elöverkänsligheten, är tydligen på tapeten igen. Bakgrunden är att elallergikern Dan Bengtsson förra året krävde en strålningsfri zon i Mora kommun, något som kunde leda till att stora delar av kommunen blir utan Radio, TV och mobiltäckning. Lokala politiker var positiva till påhittet, men till slut stoppade länsstyrelsen och miljönämnden tilltaget. Nu tar dock Dan Bengtsson nya tag och överklagar ärendet. Miljönämndens ordförande är tydligen positivt inställd:

– Man kan väl säga att vi följer ärendet, så mycket kan man säga i alla fall. Det händer ju saker och ting runt om i världen som gör att man inte bara kan förkasta allt här i livet. Det finns ju en domstol någonstans som har sagt att mobiltelefoner faktiskt orsakar tumörer, det gör ju att man borde titta på det även i Sverige, hur följer Socialstyrelsen det här till exempel? Det är viktigt att man ändå tittar på det, menar han. 

Sina uttalanden vill han däremot bara göra som privatperson, även om han är säker på att kollegorna i nämnden skulle stå bakom honom.

Huruvida man anser att det är ett legitimt argument att "en domstol någonstans" sagt att mobiltelefoner orsakar tumörer är en annan fråga. Som bekant är det ju inte domstolar som undersöker häslorisker, utan läkare och vetenskapsmän.
Rent vetenskapligt är det inte riktigt så delat som vissa politiker tycks tro. Man vet att alallergiker upplever sig få fysiska symptom och obehag i närheten av elektromagnetiska fält, men studier på området har visat att de inte kan skilja på aktiva och inaktiva källor. En alallergiker kan alltså få symptom om han tror att han är i närheten av ett kraftfält, eller befinna sig i ett utan att få symptom om han inte känner till att det existerar.
Bloggen Medvetenskap skriver om ett experiment man utförd vid Universitetet i Regensburg:

Tidigare studier har visat att människor som anser sig vara överkänsliga mot el inte kan skilja på aktiva eller inaktiva källor till elektromagnetisk strålning. Istället reagerar de när de tror att elektromagnetisk strålning är närvarande, och inte faktiskt reell närvaro av strålning. Detta resultat uppvisades även här; försökspersoner som ansåg sig vara elöverkänsliga reagerade med starkare obehagskänslor när de trodde mobiltelefonen var aktiv än vad de andra försökspersonerna gjorde.

Det unika bidraget hos denna studie var att deras hjärnor undersöktes med magnetkamera under försökets gång. Elöverkänsliga hade högre aktivitet jämfört med kontroller i områden som är förknippade med hur smärta upplevs, hur sinnesintryck bearbetas och i ett område vars aktivitet förknippas med benägenhet till ångest. Andra studier har visat att elöverkänsliga i större grad än andra grubblar över möjliga hot mot hälsan i deras omgivning, något som kan vara en konsekvens av dessa människors ökade benägenhet till ångest som den aktuella studien pekar på. Hjärnaktivitet överlappade också med den som observerats hos människor som lider av diverse fobier.

Att elallergiker har besvär förnekar jag inte, däremot så tror jag att besvären snarare har en psykologisk än en fysiologisk orsak. Därför är det särskilt irriterande när politiker, som ofta är okunniga på området, glatt går med på att dels införa strålningsfria zoner, elsanerar vårdrum på sjukhus och kommer med huvudlösa uttalanden om att man skulle få tumörer av mobilstrålning och fullständigt ignorerar vetenskaplig expertis på området. När man har kommit till stadiet att man är beredd att offra hundratals människors tillgång till mobil- och TV-nätet på grund av en mans fobi så har det gått för långt.
Elallergiker behöver vård, men den vården måste vara av det psykiatiska slaget, inte genom att kommunpolitiker ger efter för vaneföreställningar.

Frekventerar man debattsidor och krönikor så har man nog inte undgått termen "näthat". Men vad betyder det egentligen? Härom dagen menade Aftonbladets ledarsida att Justitieminister Beatrice Ask (m) måste agera mot näthatet. Ledaren definierar näthat som:

Men samhället tar inte anmälningarna på allvar. Bara något fåtal ärenden går vidare till åtal. Datainspektionen har skrivit till justitieminister Beatrice Ask och föreslagit att nätmobbare ska kunna bötfällas. Inspektionens förslag ligger kvar på departementet och möjligtvis kan det ingå i en framtida översyn av näthatet.

Mobbing på nätet, således? Gott så. Personligen är jag alltid skeptisk varje gång någon, journalist eller ej, förespråkar att det ska vara lättare att "plocka bort inlägg från nätet", det är alldeles för nära censur för min smak. Man kan också tillägga att Aftonbladet kvickt stängde ned kommentarsfunktionen i artikeln ovan, kanske blev det för mycket näthat? I expressen beskriver dock Fredrik Krohman och Sakine Madon ett helt annat perspektiv på näthat:

Alltför ofta ser vi journalister, även väl ansedda, som i ena sekunden gråter ut om hur hemska nättrollen är, och i nästa sekund hånar någon som råkar ha "fel" åsikter eller uttrycker sig plumpt. Och det riktar sig inte sällan mot dem som lägger ner osunt mycket tid på att beklaga sig över ordet hen. Inte sällan samma herrar som tycker att det är i sin ordning med en enhet alkohol till sjöss. Eller så är det bara flashbacktroll som hejar på Bosse Hansson, med ytterst tvivelakt­iga bevekelsegrunder i ryggen. Ingen tycks vara för okänd för att riskera att hånas och sablas ned.

Vi är alltså lika goda kålsupare, trots att vi sätter oss på höga hästar. Jag får understryka att den typen av mobbing som Aftonbladet berör naturligtvis är helt oacceptabel, men samtidigt är det lika oacceptabelt för en journalist att i syn yrkesroll häckla och kasta skit på personer som uttrycker andra åsikter än vad man själv har. 
Twitter verkar i många fall vara boven i dramat, där normalt sansade och respekterade skribenter ibland kan skriva helt vansinniga saker. PR-konsulten Mikael Romero skriver i Aftonbladet att journalister måste sansa sig på Twitter.

Visst går det att uttrycka sig sakligt på 140 tecken, men inte om man vill ta sig in i andra medier. Och det vill tyvärr de allra flesta. Allt för att få bekräftelse. Våra traditionella medier har svårigheter att anpassa sig till de nya mediernas snabbhet. Men är lösningen på det problemet att ryckas med i ett alltmer vildsint sluggande för att höras? Är inte det vi saknar mer av fördjupning, allvar och kontext? Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den?

Mobbing på nätet ska naturligtvis inte förekomma i någon form, men ett första steg för de journalister som ivrigt kritiserar näthatet borde vara att själva föregå med gott exempel och inte bli en del av det själva. Det går ju trots allt att föra en sansad och civiliserad diskussion även på nätet, tro det eller ej.

 

 

 

När jag hör ordet "tankeöverföring" är inte "vetenskap" det första jag associerar med ordet. Personligen anser jag att tankeläsning hör hemma i samma fack som astralvandring, kontakt med döda själar och astrologi och alltså har väldigt lite med modern vetenskap att göra. Därför blev jag mäkta förvånad när jag upptäckte att Lunds Universitet har en proffessor i parapsykolgi.  I en studie kommer  Etzel Cardeña, proffessorn i fråga, fram till att personer med "tidigare upplevelser" av tankeöverförning fungerar bättre i parapsykologisk forskning. Studien behandlar över huvud taget inte huruvida tankeöverföring faktiskt existerar, det anser Cardena redan vara en hållbar hypotes.

 

Mer traditionella forskare var, inte helt oväntat, föga entusiastiska till vilken bild som sprids av Lunds universitet.

 

Cardeñas egna uttalanden lämnar en del övrigt att önska. Förutom det ovetenskapliga att redan från början utgå från att en högst kontroversiell hypotes är sann så är hans argumentation i tveksam på flera punkter.

 

 

Det framgår inte i vilken utsträckning det "pågår arbete i ämnet" vid dessa universitet, och inte heller vad som innefattas i "och så vidare". Då det uppenbarligen inte ens finns en professur i parapsykologi någon annan stans än i Lund så kan man fråga sig hur "vetenskapligt relevant" det anses. Och vilka är dessa "framstående forskare" och "nobelpristagare" som Cardeña nämner? Några namn eller källor får vi inte.
Parapsychological Association är mycket riktigt medlem i AAAS, något som organisationen fått utstå mycket kritik för. Det är dock tveksamt hur positivt inställda AAAS själva är till medlemskapet. I en rapport publicerad år 2000 konstaterar man:

 

 

Å ena sidan är PA medlemmar, å andra sidan är AAAS kritiska till pseudovetenskap och paranormala studier, så det är en tydlig dubbelmoral i frågan.
I sin artikel konstaterar Cardeña vidare att:

 

 

Det hade varit klädsamt att i god vetenskaplig anda också skriva vilket nummer av tidsskriften som det gäller och jag lyckas inte heller hitta den specifika artikeln på grund av det här. Jag kan alltså inte kommentera på den här punkten.
Vidare:

 

På ren svenska betyder det att om man kritiserar parapsykologi så gör man det för att man inte har rätt kunskap. Forskare från andra områden har fel för att de inte har "specialiserad kunskap". Just den typen av argument känns väldigt likt vissa inlägg i religionsdebatten.

 

I överlag tycker jag att Cardeñas artikel ger ett allt annat än vetenskapligt intryck. Svepande uttalanden om universitet och "nobelpristagare" utan att nämna några namn, inga ordentliga källhänvisningar till artikeln som ska bevisa att tankeöverföring existerar? Det är inte vetenskapligt för fem öre.
Går man in med utgångspunkten att en hypotes är sann, trots att frågan är kontroversiell och utan vetenskaplig koncensus så är det inte forskning man ägnar sig åt, utan antingen politisk opinionsbildning eller religion.
Vad Cardeña ägnar sig åt vet jag inte, men det har mycket lite gemensamt med vetenskap.