En storm i ett vattenglas

Frekventerar man debattsidor och krönikor så har man nog inte undgått termen "näthat". Men vad betyder det egentligen? Härom dagen menade Aftonbladets ledarsida att Justitieminister Beatrice Ask (m) måste agera mot näthatet. Ledaren definierar näthat som:

Men samhället tar inte anmälningarna på allvar. Bara något fåtal ärenden går vidare till åtal. Datainspektionen har skrivit till justitieminister Beatrice Ask och föreslagit att nätmobbare ska kunna bötfällas. Inspektionens förslag ligger kvar på departementet och möjligtvis kan det ingå i en framtida översyn av näthatet.

Mobbing på nätet, således? Gott så. Personligen är jag alltid skeptisk varje gång någon, journalist eller ej, förespråkar att det ska vara lättare att "plocka bort inlägg från nätet", det är alldeles för nära censur för min smak. Man kan också tillägga att Aftonbladet kvickt stängde ned kommentarsfunktionen i artikeln ovan, kanske blev det för mycket näthat? I expressen beskriver dock Fredrik Krohman och Sakine Madon ett helt annat perspektiv på näthat:

Alltför ofta ser vi journalister, även väl ansedda, som i ena sekunden gråter ut om hur hemska nättrollen är, och i nästa sekund hånar någon som råkar ha "fel" åsikter eller uttrycker sig plumpt. Och det riktar sig inte sällan mot dem som lägger ner osunt mycket tid på att beklaga sig över ordet hen. Inte sällan samma herrar som tycker att det är i sin ordning med en enhet alkohol till sjöss. Eller så är det bara flashbacktroll som hejar på Bosse Hansson, med ytterst tvivelakt­iga bevekelsegrunder i ryggen. Ingen tycks vara för okänd för att riskera att hånas och sablas ned.

Vi är alltså lika goda kålsupare, trots att vi sätter oss på höga hästar. Jag får understryka att den typen av mobbing som Aftonbladet berör naturligtvis är helt oacceptabel, men samtidigt är det lika oacceptabelt för en journalist att i syn yrkesroll häckla och kasta skit på personer som uttrycker andra åsikter än vad man själv har. 
Twitter verkar i många fall vara boven i dramat, där normalt sansade och respekterade skribenter ibland kan skriva helt vansinniga saker. PR-konsulten Mikael Romero skriver i Aftonbladet att journalister måste sansa sig på Twitter.

Visst går det att uttrycka sig sakligt på 140 tecken, men inte om man vill ta sig in i andra medier. Och det vill tyvärr de allra flesta. Allt för att få bekräftelse. Våra traditionella medier har svårigheter att anpassa sig till de nya mediernas snabbhet. Men är lösningen på det problemet att ryckas med i ett alltmer vildsint sluggande för att höras? Är inte det vi saknar mer av fördjupning, allvar och kontext? Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den?

Mobbing på nätet ska naturligtvis inte förekomma i någon form, men ett första steg för de journalister som ivrigt kritiserar näthatet borde vara att själva föregå med gott exempel och inte bli en del av det själva. Det går ju trots allt att föra en sansad och civiliserad diskussion även på nätet, tro det eller ej.