En storm i ett vattenglas

När jag studerade på journalisthögskolan så hade vi en hel föreläsning i praktiken gick ut på hur man skulle intervjua Carl Bildt. Den hanterade bland annat Bildts retoriska stil och vad man absolut inte bör göra om man skulle intervjua honom.

Och ja, den frågan kom också på tentan.

Vad är det då som är så farligt med Carl Bildt? Jo, han har en tendens att "kapa" intervjuer och vända på rollen, reportern blir istället den som sitter och svarar på frågor, och när intervjutiden har gått ut så inser man att ingenting vettigt i praktiken har sagts. Bildt är också mycket sakkunning i de frågor han hanterar, så Gud nåde den som inte inför en intervju har läst å sig ordentligt.

Kombinerat med att han är en moderat f.d. stadsminister så har det gjort Bildt till ett populärt mål för vänsterjournalister i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. Problemet är att ingenting tycks fästa på honom, för till skillnad från andra politiker så avgår han inte på grund av småsaker som att inte ha betalat TV-licensen eller ha kört mot rött ljus. Så länge Fredrik Reinfeldt är vid sina sinnens fulla bruk så lär han inte heller kräva Bildts avgång för något mindre än en enorm skandal, Bildt är trots allt en kompetent politiker med lång erfarenhet av utrikespolitiskt arbete.

 

Aftonbladet har under en längre tid fört ett regelrätt krig mot Carl Bildt, huvudsakligen via den s.k. Lundinaffären som till viss del bygger på indicier, till viss del på källor och till viss del på guilt by association. Eftersom hela frågan är under utredning av internationella åklagarkammaren så går det inte att säga vem som är skyldig till vad.
Idag tar man istället fram storsläggan och anklagar Bildt för landsförräderi.

Regeringsförhandlingarna på Riksdagshuset i Stockholm, hösten 1976, pågick under stort hemlighetsmakeri. Elva dagar efter valet, den 1 oktober, kommenterade Thorbjörn Fälldin de långdragna överläggningarna i Aftonbladet.
– Jag säger ingenting alls om innehållet i förhandlingarna, sa C-ledaren.

Men samma dag skriver den amerikanske ambassadören David S Smith en hemlig rapport till utrikesminister Henry Kissinger. Han refererar till ett möte mellan den då 27-årige Carl Bildt, M-ledaren Gösta Bohmans assistent och blivande svärson, och USA:s utsände på plats Ronald E Woods.

Bildt hade då, mot löfte om att inte röjas som källa, redogjort för vad som sagts i de hemliga förhandlingarna. Det står uttryckligen i diplomatrapporterna, som läckts genom Wikileaks, att informationen lämnades över i förtroende från en ”källa nära förhandlingarna”.
Carl Bildt hade bland annat berättat hur den kommande trepartikoalitionen skulle utformas, hur partierna resonerade kring kärnkraftsfrågan och hur de skulle hantera en folkomröstning.
Information som alltså nådde USA:s regering långt före svenska folket. Uppgifterna ansågs även så pass viktiga att de skickades vidare till CIA, enligt dokumenten.

Det handlar alltså inte om trupprörelser, utan i stort sett hur man resonerade runt kärnkraftsfrågan. Man kan naturligtvis ifrågasätta Bildts omdömde i frågan, men pratar vi om landsförräderi? Njae...

Bildt själv menar att det var oskyldig information, men eftersom Carl Bildt är, eh...Carl Bildt så lyckas inte reportern få ut någonting komprometterande över huvud taget. Vad vi vet är att Bildt lämnade information om kärnkraftsfrågan till USA:s ambassad, vi vet inte om det här var en engångsförteelse eller om de förekom upprepade gånger. Det hindrar dock inte vissa av Aftonbladets experter från att kalla det "politiskt spioneri".

Tomas Lindstrand, chef för åklagarkammaren för säkerhetsmål, menar att om uppgifterna lämnats ut utan de övriga parternas godkännande, kan det vara fråga om ”politiskt spioneri”.
– Ett beteende kan ifrågasättas eller se dumt ut, men det är en annan sak om det är straffbart. Det är otroligt knepigt att leda i bevis att den här typen av upp­gifter har äventyrat rikets säkerhet, vilket är ett krav för att det ska vara fråga om ett spioneribrott.

Författaren Jan Guillou, som själv har anklagats för spioneri, är dock övertygad:
– Om han inte sanktionerat detta hos Ahlmark och Fälldin är det fråga om något slags spioneribrott, säger han.

Det måste finnas någon djup ironi att Jan Guillou, som för övrigt själv lämnade uppgifter till KGB när det begav sig, får yttra sig i den här frågan. Alla är dock inte lika övertygade:

Carl Bildts samröre med USA förvånar dock inte Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys:

– Jag tror inte att det här är särskilt ovanligt. Dessa uppgifter rör inte rikets säkerhet och då kommer det inte i närheten av något som är formellt sekretessbelagt. Man kan alltså inte påstå att Bildt gjort sig skyldig till en brottslig handling. Jag anser inte att det här är anmärkningsvärt eller förvånande på något sätt.

 

Aftonbladets ledarskribent, Anders Lindberg, gör själv en något svajig jämförelse mellan CIA och KGB.

Gör tankeexperimentet att han istället lämnat över exakt samma uppgifter till Ryssland, och KGB. Vad hade vi då tyckt om hans förklaring att det hela är "helt oskyldigt"?

Grunden för den svenska utrikespolitiken på 70-talet var att Sverige skulle stå militärt alliansfria i fred för att kunna vara neutrala vid krig. Det var en politik med brett stöd i riksdagen och bland svenska folket.
Det Carl Bildt gjorde var i praktiken att han bedrev en egen utrikespolitik, baserat på uppgifter han fått i förtroende. Vilket naturligtvis undergrävde Sveriges officiella linje. Enligt uppgifter från de som var med vid de hemliga överläggningarna hade han inget mandat att lämna ut något.

Har man någorlunda kunskaper i modern politisk historia så vet man att neutralitetspolitiken mer eller mindre är en fasad. Sverige har inte varit militärt alliansfria sedan andra världskriget. Även om vi rent oficiellt sett var neutrala under kalla kriget så spelade vi med USA under bordet, och skulle det komma en militär situation där vi var tvungna att välja så var det ingen fråga om vems sida vi stod på.
Det råder viss skillnad mellan USA och Sovjet. Den ena var en modern västerländsk demokrati, medan den andra var en totalitär kommunistisk diktatur. Det fanns trots allt folk med dåligt omdöme, likt Guillou, som sålde information till öst, men det är inte trovärdigt att göra ett hypotetiskt resonemang runt något tankeexperiment att Bildt kunde ha sålt uppgifterna till KGB.
Det vi vet så här långt är att Bildt har lämnat uppgifter om kärnkraftsfrågan till USA, men det är bara ett spionagebrott om frågan har äventyrat rikets säkerhet. Finns det bevis för att så är fallet? Nej.

Det enda vi kan konstatera är att Bildt i det läget visade prov på dåligt omdöme. Beteendet var korkat, men var det straffbart? Sannolikt inte.
Politiker med dåligt omdöme råder det inte direkt någon större brist på, och den här frågan kommer troligtvis att rinna av Bildt precis som allting annat.P