En storm i ett vattenglas

TV-licensen är uppe för diskussion åter igen, det med anledning av att den nya tolkningen av lagstiftningen har varit uppe i domstol.

För de som inte har hängt med så började Radiotjänst nyligen med en del friare tolkningar av TV-licensen. Fram tills nyligen så har man varit tvungna att betala licensavgiften, lite drygt 2 000 kronor per år, om man ägde en "TV-mottagare", vilket har översatts till en TV-apparat som kan ta emot signaler. Gott så.
Men eftersom folk i större utsträckning använder sina datorer och mobiltelefoner för att titta på TV så klassade Radiotjänst också dessa som TV-mottagare. I nuläget anser Radiotjänst att alla som har en TV, smartphone eller dator ska betala TV-licens. Problemet är att lagtexten är lite vag på den punkten:

Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Det är den första meningen som skapat frågetecken. Är verkligen en dator eller mobiltelefon "avsedd att ta emot utsändning eller vidareutsändning av TV-program"? 
I den första rättegången dömer förvaltningsrätten till Radiotjänst fördel. Rätten skriver:

De som hade överklagat hade i samtliga fall vänt sig mot Radiotjänsts beslut att de skulle betala tv-avgift för sin dator. Förvaltningsrättens avgörande motiveras med att definitionen av en tv-mottagare ska vara teknikneutral och följa utvecklingen.

Det innebär att man är skyldig att betala avgiften även om man inte har en tv, utan bara har möjlighet att titta via dator. Vad som gäller för surfplattor och mobiler är inte klart än, även om Radiotjänst började kräva in tv-avgift för surfplattor och smartphones i februari.  
– Avgiftsskyldigheten grundas på att de har en dator. Vi har andra överklaganden också som rör surfplattor och mobiler, men de är inte avgjorda än. De här låg först i turordningen, Victoria Bäckström, lagman på förvaltningsrätten i Luleå. Det spelar heller ingen roll om man hävdar att man inte använder datorn till att titta på tv på – man måste ändå betala.
– Samma sak gäller ju om man har en tv som man aldrig använder. Det är innehavet som har betydelse, och har man en tv måste man betala, även om man exempelvis inte har en digitalbox, säger Victoria Bäckström.

Att ha tillgång till en dator eller en tv räcker alltså. Och tv-avgiften är densamma, 2 076 kronor per år, oavsett hur många apparater man äger. Även de som har tillgång till en jobbdator är skyldiga att betala.
– Det är inte äganderätten som är avgörande utan möjligheten att titta, säger Victoria Bäckström.

Domen har en del olustiga konsekvenser, för den som kan läsa mellan raderna. Eftersom "äganderätten" inte är relevant, så spelar det ingen roll om jag äger en dator, utan om jag har tillgång till en eller inte. I praktiken alla universitet, exempelvis, har datorsalar för sina studenter, biblioteken har också lånedatorer som man kan använda om man har bibliotekskort. Har du tillgång till en dator på jobbet, vilket man har på många arbetsplatser, så ska du också betala.
Kort sagt: alla ska betala, ingen kommer undan.

Debaclet runt lagtexten kretsar runt det som egentligen är problemet: att folk tvingas betala för en tjänst som de kanske inte använder. Idag finns det en mängd olika aktörer på TV-marknaden, och långt ifrån alla tittar på SVT. 
Medan resten av TV-kanalerna finansierar sina sändningar med reklam (ex. TV4 eller TV3) eller abonnemang (exempelvis Canal Plus) så utgår SVT från en utdaterad modell att alla med TV-sändare tittar på just deras sändningar och därmed är betalningsskyldiga.

Vissa debattörer hävdar att vi i själva verket tycker om att gnälla, så att vi slipper betala för något, ungefär som att klaga på väntetiderna på sjukhuset eller kvaliten inom äldrevården. Problemet är att SVT, liksom alla andra TV-kanaler, är en produkt som konkurrerar med andra produkter på en marknad. Problemet är att vi alla i praktiken är abonnenter på SVT utan att ha tillfrågats och utan möjlighet att säga upp oss. Det går helt enkelt inte att ringa SVT och säga "Jag är inte intresserad av er tjänst. Kan ni koppla ur mig och avsluta mitt abonnemang?".
Hade det varit vilken annan aktör som helst så hade det tagit hus i helvete, anmälningar till Konsumentombudsmannen hade haglat in och domstolar hade lyft ärendet. Det tillhör god sed att man ska kunna avsäga sig en tjänst som man inte är intresserad av. Tja, såvida företaget inte heter SVT.
Det finns gott om teknologi på marknaden för att SVT ska kunna stänga av sina sändningar för de som inte betalat TV-licens, abonnemang, eller vad man nu vill kalla det, dock så håller man krampaktigt tag i en utdaterad betalningsmodell. Varför?
Om nu SVT tillhandahåller en så kvalitativ och "fri" produkt som de själva påstår så skulle det ju inte vara några problem att konkurrera på samma marknad som alla andra aktörer. Problemet är att inte ens SVT själva tror på det där innerst inne. Vore det ett val så skulle sannolikt de med redan ansträngd ekonomi, studenter, arbetslösa, sjukskrivna, fundera på om de där 2 000 kronorna om året egentligen är värt det.
Folk skulle lämna SVT och intäkterna skulle bli mindre. Det är vad det handlar om, inte att SVT genom sin existens skulle tillföra något högre demokratiskt värde eller utgöra någon samhällstjänst som vi inte kan leva utan. Det är ett företag som tvingar sin produkt på människor, och av reaktionerna att döma så tycks det vara en produkt som allt fler vill kunna säga upp.