En storm i ett vattenglas

Almedalsveckan dundrar på. I torsdags var det vänsterpartiet som talade och imorgon är det socialdemorkaternas tur. Med största sannolikhet kommer Löfven att försöka undvika den allt mer infekterade frågan om regeringsunderlaget.

För att beröra vad vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt pratade om så handlade det, inte helt oväntat, om vinster i välfärden. Allt eftersom tiden går får man känslan av att vänsterpartiet har blivit lite i förhållande till vinstfrågan som sverigedemokraterna är i förhållande till invandringsfrågan - något insnöade.

När hörde man exempelvis Sjöstedt prata om någonting annat än vinsten i välfärden? 

Det var mycket riktigt ett tag sedan. I torsdagens Svenska Dagbladet skrev Sjöstedt en debattartikel som bland annat menade att:

Även om övriga partier inte motsätter sig vinstuttagen så är motståndet mycket starkt bland väljarna. När SOM-institutets mätning presenterades blev det tydligt. En klar majoritet av anser att vinstuttagen från välfärden ska stoppas. Detta gäller även bland borgerliga väljare.

Med detta breda stöd i ryggen och sett till de socialdemokratiska och miljöpartistiska kongressdiskussionerna finns det goda förutsättningar att komma överens om en lösning på vinstslöseriet. Men det är helt beroende av en stark vänster. När inte de andra partierna är beredda att bära frågan inför valet så kommer vi att ta vårt ansvar och göra det.

Vänsterpartiets modell är klar och tydlig. Vi ser gärna att man har många olika alternativ att välja på, men de företag som bara är ute efter vinst har ingenting i välfärden att göra. De får möjlighet att omvandla sig till företag utan vinstintresse.

Vi anser också att demokratiska beslut och noggranna analyser ska vara en förutsättning när nya välfärdsverksamheter startar för skattepengar. Var företag kan göra störst vinster ska inte få styra detta.

Vi anser att en rödgrön regering med ett starkt Vänsterparti är det bästa regeringsalternativet. Men vi sätter oss inte i vilken regering med vilken politik som helst. Politiken måste vara tillräckligt bra och här har vinstfrågan en särställning – dagens privatiseringspolitik måste upphöra. Vänsterpartiet är garanten för en regering där det inte ingår några borgerliga partier och för att vinstslöseriet i välfärden ska upphöra. Det är våra löften till väljarna.

Lösningen ska vara att "grundlagsskydda" de offentliga verksamheterna så att beslut om utförsäljning inte kan tas med mindre än två tredjedelars majoritet, alternativt med två riksdagsval emellan. Idéen att grundlagsskydda vänsterpartiets politik är väl knappast något som övriga partier lär ställa upp på.
För övrigt, prova att i citatet ovan byta ut "vinst i välfärden" mot "invandring", så får vi en debattartikel mycket lik vad SD brukade publicera innan man hade en utarbetad politik på andra områden. Klychorna känns igen, Sjöstedt menar att en majoritet av väljarna håller med vänsterpartiet, att resten av partierna vänder dövörat till och, naturligtvis, att vänsterpartiet är "nödvändig" i en framtida regering.
Tar man dock en titt på hur partiets opinionssiffror ser ut så är det inte ett parti i stark uppgång vi ser.
Eric Erfors skriver i Expressen:

Ändå finns det i Vänsterpartiets fall några extra besvärande omständigheter. Sjöstedt och V har i det närmaste totalt misslyckats att plocka missnöjda väljare från Socialdemokraterna under en period när S har gått igenom sin värsta politiska kris i modern tid.
Dikeskörningen med Juholt och famlandet efter en ny politik var ju i praktiken ett guldläge för V. Men Jonas Sjöstedt har på något märkligt sätt missat öppet mål.
Partiet har också utvecklats till något av ett enfrågeparti. Lika fixerad som Jimmie Åkesson är vid invandringen, lika tjatig är Jonas Sjöstedt i sitt motstånd mot vinster och privata alternativ i välfärden.
En och annan väljare frågar sig säkert vad Vänsterpartiet egentligen är för.

Att Sjöstedt sedan har börjat ställa olika villkor för att ingå i en rödgrön regering är rent parodiskt. Hallå, Sjöstedt är du säker på att du verkligen får en inbjudan till det fina regeringspartyt med Stefan Löfven?Socialdemokraterna har ju lärt sig läxan från 2010: att bilda allians med V före ett val är en usel idé om man verkligen har ambitionen att vinna.

En av de mest effektiva argumenten inför valet 2010 var att påpeka att en röst på miljöpartiet, oavsett hur sympatisk och påläst Maria Wetterstand framstod, också var en röst på en regering med Lars Ohly. Ögonblicket Löfven säger att han vill ha med vänsterpartiet i en framtida regering så kommer han att få frågan hur i halva friden han hade tänkt lösa Sjöstedts kompromisslösa syn på vinstfrågan när både socialdemokraterna och miljöpartiet har en helt annan syn.
Det är en diskussion som Löfven med största sannolikhet är föga intresserad av att föra.
Resonemanget om den kvalificerade majoriteten har också ett antal problem. Erfors fortsätter:

Att kräva kvalificerad majoritet eller två val för försäljning av offentligt ägd egendom är inte speciellt genomtänkt. Menar Sjöstedt att statliga Vattenfall skulle kunna få vänta upp till åtta år om bolaget hittar en köpare till sitt sorgebarn Nuon?

För SAS skulle det innebära att konkurs är enda utvägen i stället för att Lufthansa eller någon annan tog över. Och om en vanlig politisk majoritet inte anses tillräcklig för omdömesgilla beslut när det gäller statlig egendom, borde ju politikerna inte vara kapabla till det motsatta heller - att öka det offentliga ägandet. Sjöstedt skulle alltså tvingas vänta många år på att socialisera bankerna om V hade egen majoritet.

I en debattartikel på Svenska Dagbladet skriver också Pär Holmberg, docent vid Institutet för Näringslivsforskning och fd skatteekonom på Finansdepartementet, att vänsterpartiets förslag i princip är ett slag i luften:

Den privata vården kommer aldrig att bli perfekt, men skandaler uppdagas även inom den offentliga sektorn. Det är inte uppenbart att privat vård har varit sämre än offentlig vård. Hursomhelst blir den offentliga sektorn effektivare om den får konkurrens av privata företag.

I vilken utsträckning vård, skola och omsorg ska drivas i privat regi är en intressant och viktig samhällsfråga, och därför även en relevant valfråga. Dock är det knappast konstruktivt av vänsterpartiet att gå till val på att förbjuda vinstuttag för privata företag inom denna sektor. Det är ett välkänt problem att koncerner inom alla sektorer dribblar med bokföringen för att flytta vinsten mellan bolag inom samma koncern. Vanligen är det skatteplanering som ligger bakom vinstflyttandet; en koncern vill ofta att vinsten ska flyttas till ett bolag som ligger i ett land med låg skatt. Men koncerner kommer även att flytta vinsten till en annan sektor om vinstuttag förbjuds inom en specifik sektor.

Större koncerner kan alltså utan några större problem bolla runt kapitalet och ta ut det i en verksamhet där vinst är tillåten. De som kommer att drabbas är, i vanlig ordning, de små aktörerna som i regel är skötsamma och inte de imaginära "riskkapitalister" som debatten har kommit att handla om. 
Ja, och bokföringskonsulter kommer att håva in pengar på det här, när de stora företagen behöver trolla bort sina vinster.
Förutom det så är bilden av den onde kapitalisten som plundrar skattebetalarna på deras pengar fullständigt felaktig. Jag har tidigare skrivit om detta, men Siri Steijer på Svenska Dagbladets blogg sammanfattar på ett lättbegripligt sätt:

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.

Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.

Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

"Riskkapitalisterna" för alltså in en stor mängd eget kapital i verksamheten och tar ut mindre vinst än vad annan verksamhet gör. Ovanpå detta vill Sjöstedt och hans gelikar förbjuda vinstuttag över huvud taget.
Det vi kommer att ha kvar är i princip de religiösa friskolorna och övriga suspekta verksamheter som saknar vinstincitament. Var det detta som Sjöstedt hade tänkt sig?

Ett visst fokus skulle också kunna läggas på de kommunala verksamheterna. Göteborg måste sannolikt vara idyllen för Sjöstedt, där kommunal sjukvård och skolor konstant brottas med besparningar, nedskärningar eller mystiska sammanslagningar som politikerna beslutat om. Det fungerar sådär, om man säger så.
Samtidigt som Sjöstedt ondgör sig över att en friskolekoncern klappat ihop så bör vi ställa oss frågan om det är så mycket bättre ställt i det kommunala. Fast det kanske är lättare för Sjöstedt att lösa eventuella finansieringsproblem hos de kommunala verksamheterna?
Det är ju bara att höja skatten.

 

Aftonbladet slår upp domedagsrubriker, och de handlar givetvis om Sverigedemokraterna i vanlig ordning. Det är ju snart Almedalsveckan, och än så länge har inga pinsamma politiska skandaler inträffat för några av partierna för att förflytta fokus på det som ska diskuteras - den faktiska politiken.

Den här gången handlar det om Avpixlat, en nyhetssajt med en lite...annorlunda vinkel än Aftonbladet. Det rapporteras friskt om brott begånga av invandrare, muslimska fundamentalister och hur personer som sympatiserar med SD på ett eller annat sätt blir "förtryckta". Jag frekventerar inte Avpixlat, så jag är inte rätt person att bedöma om det är en "rasistisk hatsajt" som både Aftonbladet och diverse politiska företrädare påstår. Med tanke på Aftonbladets flexibla användning av ordet "rasism" så väljer jag dock att fria snarare än fälla. Vad gäller den politiska åskådningen hos Avpixlats redaktion så är det varken en fråga som jag kan, eller bör, spekulera i.

 

Nyheten den här gången består i att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth anklagas för att styra avpixlat. Det är inte första gången den här anklagelsen förs fram, och Ekeroth har tidigare sagt att han hjälper till med donationskontot och har goda kontakter med Avpixlat, men att han inte sitter i redaktionen eller styr innehållet. Om han faktiskt styr innehållet så har han ljugit tidigare, vilket enligt min åsikt i så fall skulle vara problemet, inte hans inblandning per se. Mig veterligen så är inte Avpixlat en olaglig sajt, och riksdagsledamöter från alla partier har ägnat sig åt alla möjliga tveksamheter utan att ha behövt avgå för den sakens skull. Att ljuga är däremot någonting allvarligt. 

Som bevis har man en mailkonversation med en handfull citat ryckta ur sitt sammanhang:

Men Aftonbladet har, genom en säker källa, tagit del av ett flertal mejl­växlingar som visar en helt annan bild av riksdags­ledamotens hemliga engagemang.
Till en redaktionsmedlem skrev Ekeroth den 20 maj ordagrant:
”Vi MÅSTE verkl se till att kunna nå varandra, samt att starta tidigare på eftermiddagen. Seriöst...”
Vid flera tillfällen mejlar han länkar med ett Youtube­klipp till redaktionen - som en stund senare läggs ut på Avpixlat.
Ekeroth skickar också förhållningsorder till red­aktionen:
”Kom igen nu - gör sidan intressant och levande. Just nu ser det dött ut.”
Mejlväxlingarna som Aftonbladet tagit del av sträcker sig från januari i år fram till nu. Vid upp­repade tillfällen klagar Ekeroth på att redaktionsmedlemmarna inte svarar i telefonen.
Den 20 maj skrev han igen: ”Det är ju direkt löjligt att ingen av er någonsin svarar”.
Innehållet i andra mejl pekar på att Ekeroth har en direkt arbetsledande roll på sajten.
Den 22 jan: ”Vad är det med moderatorn? Varför tas sådana inlägg bort om de inte är hotfulla”.
”Inte första gången vi har den här diskussionen”.
”Lägg upp den här you­tubevideon i stället för från riksdagen”.

Inget av det här bevisar att Ekeroth skulle "styra" Avpixlat. Vi vet inte heller hur resten av konversationen, och därmed kontexten, ser ut. Citat ryckta ur sina sammanhang är extremt opålitliga källor, eftersom nästa fras lika väl kan vända upp och ner på hela resonemanget. Ge mig en vanlig inspelad intervju med vilken politiker som helst, så garanterar jag att jag kan hitta åtminstone tre-fyra citat som ser väldigt suspekta ut om de rycks från sammanhanget.
Mailen från Ekeroth bevisar bara att han har haft åsikter om Avpixlats innehåll, vilket för all del inte är underligt. Massor med läsare har åsikter om nyhetssidor och mailar dessa till redaktionen och enskilda skribenter. Hade Ekeroth suttit i redaktionen hade han sannolikt kunnat moderera och lägga upp saker själv, istället för att maila till Avpixlat och klaga. Oavsett hur många gånger jag läser mailen så ser jag inte de här "bevisen" som Aftonbladet pratar om.

Stora anklagelser måste följas av stora bevis, men här misslyckas Aftonbladet fullständigt med att belägga sina påståenden. Det enda jag ser av citaten ovan är att Ekeroth skulle vara en engagerad läsare av Avpixlat.
Det är, såvitt jag vet, inte särskilt förbjudet, ej heller särskilt ologiskt. En stor del av SD:s sympatisörer hänger ju där.PP

TV-licensen är uppe för diskussion åter igen, det med anledning av att den nya tolkningen av lagstiftningen har varit uppe i domstol.

För de som inte har hängt med så började Radiotjänst nyligen med en del friare tolkningar av TV-licensen. Fram tills nyligen så har man varit tvungna att betala licensavgiften, lite drygt 2 000 kronor per år, om man ägde en "TV-mottagare", vilket har översatts till en TV-apparat som kan ta emot signaler. Gott så.
Men eftersom folk i större utsträckning använder sina datorer och mobiltelefoner för att titta på TV så klassade Radiotjänst också dessa som TV-mottagare. I nuläget anser Radiotjänst att alla som har en TV, smartphone eller dator ska betala TV-licens. Problemet är att lagtexten är lite vag på den punkten:

Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Det är den första meningen som skapat frågetecken. Är verkligen en dator eller mobiltelefon "avsedd att ta emot utsändning eller vidareutsändning av TV-program"? 
I den första rättegången dömer förvaltningsrätten till Radiotjänst fördel. Rätten skriver:

De som hade överklagat hade i samtliga fall vänt sig mot Radiotjänsts beslut att de skulle betala tv-avgift för sin dator. Förvaltningsrättens avgörande motiveras med att definitionen av en tv-mottagare ska vara teknikneutral och följa utvecklingen.

Det innebär att man är skyldig att betala avgiften även om man inte har en tv, utan bara har möjlighet att titta via dator. Vad som gäller för surfplattor och mobiler är inte klart än, även om Radiotjänst började kräva in tv-avgift för surfplattor och smartphones i februari.  
– Avgiftsskyldigheten grundas på att de har en dator. Vi har andra överklaganden också som rör surfplattor och mobiler, men de är inte avgjorda än. De här låg först i turordningen, Victoria Bäckström, lagman på förvaltningsrätten i Luleå. Det spelar heller ingen roll om man hävdar att man inte använder datorn till att titta på tv på – man måste ändå betala.
– Samma sak gäller ju om man har en tv som man aldrig använder. Det är innehavet som har betydelse, och har man en tv måste man betala, även om man exempelvis inte har en digitalbox, säger Victoria Bäckström.

Att ha tillgång till en dator eller en tv räcker alltså. Och tv-avgiften är densamma, 2 076 kronor per år, oavsett hur många apparater man äger. Även de som har tillgång till en jobbdator är skyldiga att betala.
– Det är inte äganderätten som är avgörande utan möjligheten att titta, säger Victoria Bäckström.

Domen har en del olustiga konsekvenser, för den som kan läsa mellan raderna. Eftersom "äganderätten" inte är relevant, så spelar det ingen roll om jag äger en dator, utan om jag har tillgång till en eller inte. I praktiken alla universitet, exempelvis, har datorsalar för sina studenter, biblioteken har också lånedatorer som man kan använda om man har bibliotekskort. Har du tillgång till en dator på jobbet, vilket man har på många arbetsplatser, så ska du också betala.
Kort sagt: alla ska betala, ingen kommer undan.

Debaclet runt lagtexten kretsar runt det som egentligen är problemet: att folk tvingas betala för en tjänst som de kanske inte använder. Idag finns det en mängd olika aktörer på TV-marknaden, och långt ifrån alla tittar på SVT. 
Medan resten av TV-kanalerna finansierar sina sändningar med reklam (ex. TV4 eller TV3) eller abonnemang (exempelvis Canal Plus) så utgår SVT från en utdaterad modell att alla med TV-sändare tittar på just deras sändningar och därmed är betalningsskyldiga.

Vissa debattörer hävdar att vi i själva verket tycker om att gnälla, så att vi slipper betala för något, ungefär som att klaga på väntetiderna på sjukhuset eller kvaliten inom äldrevården. Problemet är att SVT, liksom alla andra TV-kanaler, är en produkt som konkurrerar med andra produkter på en marknad. Problemet är att vi alla i praktiken är abonnenter på SVT utan att ha tillfrågats och utan möjlighet att säga upp oss. Det går helt enkelt inte att ringa SVT och säga "Jag är inte intresserad av er tjänst. Kan ni koppla ur mig och avsluta mitt abonnemang?".
Hade det varit vilken annan aktör som helst så hade det tagit hus i helvete, anmälningar till Konsumentombudsmannen hade haglat in och domstolar hade lyft ärendet. Det tillhör god sed att man ska kunna avsäga sig en tjänst som man inte är intresserad av. Tja, såvida företaget inte heter SVT.
Det finns gott om teknologi på marknaden för att SVT ska kunna stänga av sina sändningar för de som inte betalat TV-licens, abonnemang, eller vad man nu vill kalla det, dock så håller man krampaktigt tag i en utdaterad betalningsmodell. Varför?
Om nu SVT tillhandahåller en så kvalitativ och "fri" produkt som de själva påstår så skulle det ju inte vara några problem att konkurrera på samma marknad som alla andra aktörer. Problemet är att inte ens SVT själva tror på det där innerst inne. Vore det ett val så skulle sannolikt de med redan ansträngd ekonomi, studenter, arbetslösa, sjukskrivna, fundera på om de där 2 000 kronorna om året egentligen är värt det.
Folk skulle lämna SVT och intäkterna skulle bli mindre. Det är vad det handlar om, inte att SVT genom sin existens skulle tillföra något högre demokratiskt värde eller utgöra någon samhällstjänst som vi inte kan leva utan. Det är ett företag som tvingar sin produkt på människor, och av reaktionerna att döma så tycks det vara en produkt som allt fler vill kunna säga upp.

 

I förra veckan har åter begreppet "relativ fattigdom" varit uppe för diskussion. Kristdemokraten Ebba Busch skrev in en debattartikel i Aftonbladet vad hon själv ansåg om begreppet. Det var ord och inga visor:

Den svenska samhällsdebatten saknar helt stake när det kommer till värderingar. Debatten går i stället ut på att om inte alla har det precis likadant då kommer människor att fara illa. Men människor är olika. Vi tycker, handlar och agerar på olika sätt. Hur och varför ska vi ordna exakt samma liv för något som bygger på något så vackert som mångfald och olikhet? Vi behöver i stället orka ta debatten om värderingar som inte stöper alla i samma form, utan som vågar erkänna människor unika personligheter. Ska vi lära våra barn och unga att om Vilda inte har lika dyra märkesjeans som Mohammad, ja då är Vilda fattig? Det är ju absurt!

Att Vilda därmed skulle vara fattig och en del av ett utanförskap innebär en stigmatisering och pådyvlande av en offerroll som inget barn förtjänar. Det förmedlar också att Vildas värde sitter i kläder eller saker. Det är en förödande signal som inte får underskattas när det gäller barns och ungas uppväxtvillkor. Vi behöver i stället lära våra barn att hantera olikheter. Även de materiella. Vi ska dock aldrig acceptera faktisk fattigdom och det är där vi borde lägga mer kraft och energi.

Denna debattartikel fick dock inte helt oväntat mothugg idag. Den här gången av Marlene Burvick och Erik Pelling, båda kommunalråd för socialdemokraterna i Uppsala. De skriver:

Klyftorna i Sverige har ökat och betydligt snabbare i Sverige än i andra OECD-länder. Vi anser till skillnad från Busch att relativ fattigdom visst är ett problem. Det kan inte vara annat än djupt problematiskt att människor lever under så vitt skilda förhållanden och att detta är direkt avgörande för dina livsmöjligheter. Det handlar i grund och botten om makten att kunna delta i samhället och forma ditt liv.

Vi vet i dag att ekonomisk utsatthet har en direkt påverkan på barns fysiska och psykiska utveckling, det påverkar vår hälsa och vår tro på framtiden. Att Busch tror att det handlar om märkeskläder eller Iphones visar inte bara på en stor okunnighet, utan också på en människosyn som vi inte ställer upp på.

Utifrån min erfarenhet är det dock precis vad frågan handlar om. En kort förklaring:
Fattigdom brukar diskuteras med flera definitioner. Den vanligaste är absolut fattigdom, när man inte har råd med det nödvändigaste: mat för dagen, tak över huvudet, kläder, etc. Det är den här definitionen man använder när vi pratar om de fattiga i tredje världen.
Men ett nytt begrepp har dykt upp, den relativa fattigdomen. Relativt fattig är man istället när man har en inkomst som ligger under 50% av medianinkomsten i landet. I Sverige är medianinkomsten 22 477 kronor, så om man tjänar 11 000 eller mindre så är man relativt fattig, oavsett om man har råd med det nödvändigaste eller ej. Alla studenter, exempelvis, är relativt fattiga, eftersom studiebidraget och stuidelånet tillsammans uppgår till drygt 9000 kronor, likaså är alla som går på försörjningsstöd/socialbidrag.

Problemet är att detta inte har någon förankring i verkligheten. Försörjningsstödet garanterar vissa "nödvändiga" utgifter (så som hyra, el, kollektivtrafik, nödvändiga läkemedel, etc.) och däröver får man ett grundbelopp per dag för basvararor så som mat, kläder, hygienartiklar och liknande. De mest grundläggande behoven är alltså tillgodosedda.
Upprepad kritik från "relativt fattiga" är att man "inte har råd att leva", med vilket man menar lyxkonsumtion som inte ingår i försörjningsstödet. Det täcker nämligen inte "onödiga" utgifter så som en ny iPhone, märkeskläder eller en resa till Thailand till sommaren. Diskussionen om fattigdom i Sverige handlar alltså inte om folk som inte har mat, bostad eller kläder, utan om inkomstskillnader, att det finns någon annan som tjänar mer.

För att sätta en personlig prägel på det så skulle jag vara överlycklig om jag tjänade 11 000 i månaden. I nuläget hankar jag mig runt på en väldigt låg a-kassa i kombination med lite extrajobb. Det går runt - nätt och jämnt. När jag var student och fick studiemedel så skulle jag aldrig drömt om att definiera mig själv som "fattig", jag hade inga problem med att betala mina nödvändiga utgifter och fick till och med pengar över till att "leva". Visst, folk med fast jobb tjänade bättre, men jag hade inte direkt något att klaga över, det fanns ju andra som hade det mycket värre än jag.
Den relativa fattigdomen handlar inte om fattigdom - utan om inkomstskillnader. Dessa kan man tycka vad man vill om, men det har inget med fattigdom att göra. Relativ fattigdom kan dessutom aldrig utplånas, eftersom det alltid kommer att finnas klyftor. Det hör till sakens natur att vissa yrkesgrupper är mer välavlönade än andra, och därför tjänar exempelvis en läkare mer än en undersköterska. Om man inte vill tvångsbeskatta de bättre bemedlade så att de kommer ner på låginkomsttagarnas nivå så kommer vi alltid att ha relativ fattigdom.
Frågan är dock, ska vi ägna energin åt att slåss mot väderkvarnar, eller ska vi lägga fokus på den faktiska fattigdomen? Ebba Busch skriver:

I stället för att sätta gränser för hur gott ställt folk får lov att ha det så behöver vi arbeta för att fler kommer ur faktisk fattigdom. Alla andra lösningar och försök till att bekämpa skillnader har lett till totalitära samhällen som inte ger utrymme för skillnader och mångfald. Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Istället för att skuldbelägga folk som har fått det bättre, lägg lite krut på de i Sverige som faktiskt befinner sig i absolut fattigdom. Det är nämligen ett område som fullständigt ignoreras i en debatt som mer handlar om iPods och fotbollsskor.

Jag får alltid DDR-assocationer när jag läser artiklarna runt första maj. Förträdarna för "rörelsen" håller storslagna tal, befriade från alla former av konkreta budskap. Man viftar med röda fanor, utstöter slagord och höjer näven mot kapitalismens lakejer, påhejad av en åhörarskara som blir allt färre och äldre.

Det är nästan så att man får en tår i ögat.

 

Det bör inte komma som någon överraskning att jag inte känner den minsta tillhörighet med de partier och de åsikter som förs fram på första maj. Snarare tror jag att jag behandlar det som de som röstar borgerligt gör mest: håller mig inne och försöker i största möjliga grad ignorera att det är första maj. Det senare är något av en svårighet, givet min tendens att hålla mig uppdaterad med nyhetsflödet. 
Jag gillar inte första maj. Det är en "högtid" vars enda syfte är att glorifiera en viss politisk åskådning, dessutom en åskådning som jag varken delar eller sympatiserar med. Jag har varit på demonstrationer vid andra tillfällen, exempelvis demonstrerade jag mot Irakkriget och FRA back in the day, och sådana uttryck har jag ingenting emot.
Men första maj demonstrerar inte mot något, det är en klubb för inbördes beundran där företrädare för socialismen klappar varandra på ryggen och deklarerar vilken förträfflig politisk åskådning man tillhör.
Partierna varierar stort, allti ifrån de mer rspekterade riksdagspartierna (socialdemokraterna) till avarter vars bäst-före-datum gick ut för tjugo år sedan (kommunistiska partiet).
Första maj är i regel inte en dag för konkreta politiska budskap, utan snarare floskler och luddigt formulerade "målsättningar". Förra året, exempelvis, uttryckte Stefan Löfven att man måste "ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten" utan att besvara den naturliga följdfrågan "hur?". Uttalanden från dagens tal är inte heller något att hänga i granen. Man vill inrätta en "forskningskommission" för att undersöka hur länder med lägre arbetslöshet än Sverige bär sig åt och instifta en "företagarförmedling" för att underlätta generationsväxlingar bland små företag. Det är, i perspektiv, relativt lättviktiga förslag.

 

Förutom det så var det som vanligt. Mona Sahlin hånade kristdemokraterna, Göran Persson anföll regeringen, något geni i ledningen kom på idéen om att alla skulle ha en QR-kod på kavajen och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avslutade sitt tal med de odödliga orden "Jalla, jalla, jobb åt alla!"
En av de mer intressanta uttalanden stod lustigt nog vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för.

V-ledaren avslöjade under sitt tal i Göteborg och tidigare på förmiddagen i Alingsås att partiet inte kommer sitta i en regering som fortsätter privatisera välfärden.
– För oss är det en helt avgörande fråga att få bort vinstintresse. Jag tycker att väljarna har rätt att veta var de har oss och vad de får om de röstar på oss, säger Jonas Sjöstedt.

Då socialdemokraterna har ett färskt kongressbeslut på att inte förbjuda "privata vinster" så kan man fråga sig vem vänsterpartiet vill regera med över huvud taget. Det är ju inget annat parti som vill ha ett förbud.
Samtidigt så står miljöpartiet på motsatt sida som socialdemokraterna när det gäller flera andra frågor, som exempelvis ungas arbetsgivaravgift, krogmomsen och det kommunala vetot som socialdemokraternas kongress röstade igenom. Alliansen är inte problemfri när det gäller samarbetet. Både centerpartiet och kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen nästa år, men vad är egentligen alternativet?
Löfven har med en dåres envishet hävdat att man ska redovisa hur regeringsfrågan ska lösas "lagom till valet", och tills dess står Alliansen mot någon slags pseudo-koaliton som inte ens delar åsikter på ett antal kritiska områden. Samtidigt som man idag, på första maj, försöker upprätthålla en fasad av en enad arbetarrörrelse så ser verkligheten annorlunda ut. Samarbetet knakar i fogarna och det råder lång ifrån enighet. Inte ens LO och Socialdemokraterna är lika enade numera som de en gång var.
Är det verkligen nödvändigt att viga en högtid till denna självförnekelse? Jag tycker inte det.

Efter mitt förra inlägg så känns det glädjande att allt fler börjar se hela debaclet runt Omar Mustafa på samma sätt som jag själv. Fortfarande finns det en hel del debattörer som skriker "islamofobi!", men sakta men säkert verkar debatten förskjutas till vad islamiska förbundet egentligen står för, vilket är glädjande.

Samtidigt finns det ett annat viktigt perspektiv: vad sysslar socialdemokraterna med? Hur kunde någon som Omar Mustafa över huvud taget nomineras?

Karin Pettersson på Aftonbladet skriver:

Fråga Håkan Juholt om det hjälpte att vara vald på oklara grunder. Fråga Veronica Palm hur bra det är att leda en organisation som präglas av mygel när det blåser. Fråga Omar Mustafa hur det känns att först bli vald till S parti­styrelse och sen utsparkad inom loppet av en vecka.

Just nu reses krav inom Socialdemokraterna på fler avgång­ar, fortsatta utrensningar. Jag tror att det är en dålig idé.

Inte för att Veronica Palm och ledningen för Social­demokraterna i Stockholm verkar göra ett bra jobb. Tvärtom. Men att leta synda­bockar skulle inte lösa något.

Däremot måste Palm inse att hennes misslyckande sträcker sig långt bortom dagens kris. Lyckas hon nu inte en gång för alla röja upp i mygelkulturen för­tjänar hon faktiskt inte att leda Socialdemokraterna i landets största stad.

Dagens nyheter skrev i fredags också en ledarartikel i ämnet:

Valberedningen gjorde ett uselt jobb. Först försökte ordföranden låtsas som om kompetens och inte geografi avgör fördelningen av poster, varefter kongressen plötsligt tvingades göra om stadgarna så att både Göteborg och Skåne fick plats i verkställande utskottet (VU). Därefter ställde Stockholms arbetarekommun till kravall med sin kvot i partistyrelsen.

Veronica Palm, ordförande i arbetarekommunen (även hon just därför VU-ledamot), fick kort före kongress­beslutet idén att nominera Omar Mustafa. Även Stockholmsombuden gapade av förvåning. Varken hans namn eller petningen av Ylva Johansson, nationell nyckelperson i jobbfrågan, har egentligen motiverats.

Jag har nu själv varit aktiv i föreningar, för all del på en mer blygsam nivå, och varit ordförande för en valberedning. Inför varje årsmöte framgick klart och tydligt vilka som var nominerade, diskussionerna liksom kandidaturerna var öppna för diskussion, och alla beslut redovisades och var tillgängliga för alla medlemmar.
Inom socialdemorkaterna tycks helt andra principer råda. Omar Mustafa lanserades på kongressens sista dag utan någon förvarning och utan att medlemmarna i den kommun han företrädde, Stockholm, hade fått säga sitt.
I vilken annan organisation som helst hade det här varit helt uppåt väggarna. Kritiken som Palm nu får består inte i att hon har fattat tuffa beslut, utan för att den här frågan över huvud taget dök upp. Föreläsarna som Mustafa hade bjudit in hade varit kända i ett års tid, men vare sig Veronica Palm eller valberedningen hade lagt någon energi på att granska sin kandidat.
Men det här är inte någon studentförening eller lokalklubb, utan Sveriges största politiska parti som gör anspråk på att vara kapabla att axla regeringsmakten. Så frågan inställer sig: vad sysslar socialdemokraterna egentligen med?

I allt större utsträckning drar sig partiet ifrån det som de gör anspråk på att vara: en folkrörelse. Istället blir omröstningar slutna, kandidaturer hemliga och medlemmarna verkar få allt mindre makt.
DN skriver:

Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.

Kalabaliken får flera konsekvenser. Dels framstår nu partiet i nästan samma dager som under Juholts kaotiska tid. Vem minns längre sakpolitiken från kongressen eller ens Löfvens innovationsråd? Dels har partiet visat sig vettskrämt inför frågan hur Omar Mustafa-affären ska skötas utan att muslimska väljare stöts bort.

Partiets självbild bör också ha fått sig ytterligare en knäck. Myten har fortsatt berätta om folkrörelsen där hundratusentals medlemmar tågar framåt i god demokratisk ordning, trots att medlems­talet minskat med över 60 procent på 20 år. Sanningen var maktspel och intriger även förr i tiden, men slutna processer blir absurda när de inte ens producerar ett begripligt resultat. Sedan förlustvalet 2006 finns dessutom färre fina poster att fördela.

Är det här partiet som tänker gå till val om ett och ett halvt år, som inte ens bemödar sig med grundläggande research av kandidaterna till sin egen styrelse? För trots allt, om man inte ens kan hålla ordning i sitt eget parti, hur ska man då kunna göra anspråk på att vara ett "ansvarsfullt regeringsalternativ"?
Just nu verkar det vara kaos i partiet, och alla skyller på alla. Så frågan kommer igen:
Vad i halva fridens namn sysslar socialdemokraterna egentligen med?

 

 

Affären runt Omar Mustafa, ytterst kortvarig medlem i socialdemokraternas verkställande utskott, svallar vidare.

Om man av någon anledning lyckats missa hela debaclet, så kan jag ge en lite resumé.

Strax efter att Mustafa valdes så gick Willy Silberstein, ordförande för Svenska Kommittén mot antisemitism, ut och kritiserade socialdemokraterna för valet. Anledningen var att Mustafa i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in talare med...tveksamma åsikter till konferenser.

Det skedde när Islamiska förbundet höll konferens i Stockholm. Som organisationens ordförande hade Mustafa bjudit in Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany att tala.
Sultan har på Hamas tv-kanal al-Aqsa den 31/3 2010 sagt att judar i samband med påsken ”begår ritualmord på kristna och använder deras blod i det osyrade brödet”. I tv-stationen al-Nas 29/12 2008 åberopade han det ökända antisemitiska falsariet Sion Vises protokoll och talade om en internationell judisk konspiration som syftade till världsherravälde.
Sion Vises Protokoll har vid en rad tillfällen i världshistorien orsakat pogromer och utnyttjades också av nazisterna inför Förintelsen.
Mustafas andre gäst, Al-Serjany, har sagt att judarna ”…kontrollerar de mesta av de internationella medierna”. Han har även i andra sammanhang fört fram myten om judarnasmakt och manipulationer.

Därefter tog det hus i helvete. Både stiftelsen Expo och Mona Sahlin stämde inom kort in i kritiken, och från partiledningen gjorde man sitt yttersta för att skjuta över ansvaret på någon annan. Efter att ha duckat för frågor från journalister och hävdat att Omar Mustafa hade bett om ursäkt för uttalandena, trots att en sådan ursäkt ännu inte hade ägt rum, så tog Stefan Löfven äntligen bladet från munnen och gav honom ett alternativ: socialdemokraterna eller islamiska förbundet.
Under granskningen hade det också framgått att Omar Mustafa i ett twittermeddelande uppmanat riksdagen att skicka JAS-plan mot Israel. Islamiska förbundet har också i ett dokument kallat "den muslimska familjestadgan" förespråkat olika laglig status för män och kvinnor. Dokumentet togs givetvis kvickt bort från hemsidan när det började diskuteras, men är man någorlunda händig med internet så kan man hitta den i cachen.
I stadgan hittar man också andra festliga saker, så som förbud mot samkönade äktenskap, preventivmedel och adoptioner. Det senare för att "bevara renheten i härkomsten".

Det är förstås en självklarhet att man inte kan representera en organisation som förespråkar sådant och samtidigt sitta i styrelsen för ett parti som säger sig värna om jämlikhet mellan könen, HBT-frågorna och motsätta sig rasism och antisemitism. Omar Mustafa valde dock islamiska förbundet, och blev därmed kickad från socialdemokraternas styrelse. Han skickade relativt snabbt ett bittert avskedsbrev till Aftonbladet och följdes av andra debattörer som menade att socialdemokraterna visade att det var omöjligt att vara muslim och att sitta i partiets styrelse samtidigt.
Nåja, om man med "muslim" menar att förespråka de åsikter som silamiska förbundet står för så är det korrekt. Nu tror jag dock inte att just de åsikterna är något som de flesta muslimer i Sverige skriver under på. 
Som tillhörande en annan religion så tror jag att den genomsnittlige muslimen i Sverige är så som vanligt folk är mest: man vill gärna ha jämlikhet mellan man och kvinna, har inget problem med homosexuella som ingår partnerskap eller gifter sig och kan tänka sig att adoptera om man inte kan skaffa barn själv.
Men som i alla religioner så finns det en liten minoritet med knäppskallar som ser kvinnor som underställda, homosexuella som ett brott mot skapelsen och preventivmedel som en skapelse av satan. Dessa minoriteter är i regel högljudda och märkt allt för ofta i media. Sant är att socialdemokraterna gjort ett uselt jobb när det gäller att granska Omar Mustafa som kandidat, det är därför vissa nu kräver Veronica Palms avgång på grund av hur ärendet har skötts. Det är uppenbart att Omar Mustafa placerades i styrelsen just för att han var muslim, granskning skedde inte förrän i efterhand.

Men att säga att islamiska förbundet är representativt för muslimerna i Sverige är som att säga att Jehovas vittnen eller Pingstkyrkan är representativa för de kristna. Det är förolämpande för vanliga, sekulära muslimer att behöva associeras med islamiska förbundet och deras antika syn på familjefrågorna. Socialdemokraterna måste väl rimligtvis ha någon muslim på högre nivå i partiet som faktiskt instämmer i partiets värderingar?
Hela frågan är klantigt skött, men någon "islamofobi" är det inte. Det borde vara uppenbart för de flesta att det som står i islamiska förbundets familjeprogram inte är åsikter som något riksdagsparti i Sverige kan skriva under på.

Tillägg:
Efter "pressläggningstid" på Vattenglaset så publicerade Veronica Palm en debattartikel i Aftonbladet där hon förklarar just varför hon bad Omar Mustafa att avgå.

Tyvärr avvisade Omar kraven på att tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi. Hans ovilja på denna punkt ledde till att allt fler ifrågasatte honom.

Denna förtroendekris ledde till slut fram till en punkt då Omars trovärdighet var så ifrågasatt att det skadade honom, men också vårt parti, på ett allvarligt sätt. Vi såg då inget annat alternativ än att be honom avgå från partistyrelsen.

Det låg alltså ingen islamofobi eller rasism bakom det hela, utan det var helt enkelt frågan om ett medvetet val. Omar Mustafa var tvungen att antingen ta avstånd från islamiska förbundet eller avgå från socialdemokraterna. Uppenbarligen var islamiska förbundets värderingar viktigare.
Det var naturligtvis enda lösningen. Att företräda två organisationer med så olika värderingar går inte att göra med någon form av trovärdighet.

 

Idag har publicistklubben möte, och bland annat kommer man att ha debatt runt...ja, folk som inte vill ta debatten. Stina Dabrowski, PKs ordförande, skriver:

 

Bara att föra upp ämnet har fått vissa att gå i taket. Martin Halldin, redaktör på ETC, skriver i Svenska Dagbladet om hur han lämnar Publicistklubben. Anledningen? Ja:

 

Också på Aftonbladets ledarsida har det tagit hus i helvete. Anders Lindberg skriver:

Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar.

Publicistklubben har diskuterat mediefrågor sedan 1874. Förra gången rasism­en var uppe till debatt bjöd de in den rasistiska hatsidan Avpixlat. Man kan på goda grunder ställa frågan om de egentligen vet vad de sysslar med.

Som sagt, vi vet ju hur det gick i Danmark.

För de som inte är bekanta med det eviga exemplet Danmark som Aftonbladet använder så kan jag ge viss information. Tesen vissa av Aftonbladets ledarskribenter, däribland Anders Lindberg, driver är att om vi ger "rasisterna" (läs: Sverigedemokraterna) utrymme så kommer fler att rösta på dem. Bästa metoden är att ignorera dem, låtsas som om det regnar och vägra debattera. 
Vi vet ju dock hur det gick. 2010 kom SD in i riksdagen, trots ovan nämnda strategi.

Det är dock talande att det i en modern demokrati ska ses som kontroversiellt att Dabrowski vill ha en bred debatt där alla inblandade får komma till tals. För mig är det en självklarhet att alla frågor debatteras, även invandringsfrågan. I så fall är det givet att Sverigedemokraterna ska få komma till tals, de är ju trots allt det partiet som lagt mest krut på invandringspolitiken. Det kanske inte är uppskattat av alla, men vi lever i en demokrati, och där ska alla ha rätt att ge sina åsikter.
Personligen är jag alltid misstänksam mot folk som kallar sig "antirasister". Med undantag från en väldigt liten minoritet av folket så är det knappast någon som stöder rasismen. De flesta är motståndare till rasismen, men "antirasisterna" verkar ägna sig åt att kasta skit på meningsmotståndare och se rasism och kränkningar bakom varenda buske, i varje sverigedemokrat och i varje offentlig debatt som vågar ta upp en kritisk vinkel på invandringspolitiken.
Att "rasisterna" får utrymme är ju utmärkt, då kan de ju debatteras och motbevisas i god, demokratisk ordning istället för att man för något slags gerillakrig på Facebook och Twitter.

Här får jag hålla med Voltaire: Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.

I dagarna har bland annat Daniel Suhonen drivit en kampanj mot vinster i välfärden, vilket är passande nu när socialdemokraternas kongress rullar på. Stefan Löfven vill ju, som ni kanske känner till, öka kontrollerna av privata aktörer inom vård, skola och omsorg, tvärt emot LO som vill ha ett förbud.

Suhonens argument är att en majoritet av folket, hela 90% skulle vara emot vinstuttag i välfärden:

 

Vi kan bortse från det faktumet att Caremaskandalen inte alls var i närheten så gigantisk som den har framställs i media. Dagens Samhälle har granskat DN:s vinklingar och feltolkningar på ett mycket mer utförligt sätt än vad jag skulle kunna göra här.
Vad jag vill ta fasta på är dessa 90%, för men jämna mellanrum slänger sig både debattörer och politiker med siffror som har lite eller inget samband med verkligheten. Efter att ha grävt upp undersökningen i sitt ursprungliga format från tankesmedjan Katalys, som Suhonen företräder, så hade jag något konkret att granska. Ni kan också läsa den i sin helhet här. Jag redovisar den totala procentsatsen, utan hänsyn till kön, ålder, etc. Undersökningen behandlar det mer utförligt för den som vill läsa

 

Första frågan lyder "Vilken är din inställning till vinster för privata leverantörer inom vård, skola och omsorg?", och redan här haltar argumentet. 11% vill helt förbjuda vinstuttag, 30% tycker att vinsterna endast ska få återinvesteras i verksamheten, 25% tycker att den mesta av vinsten borde återinvesteras, 24% anser att vinst ska få tas ut om man fyller up kraven på hög kvalitet och 8% tycker att ägarna själva ska få bestämma, 4% vet ej. 
Redan här ser vi att 57% inte vill förbjuda vinstuttag, om än i olika omfattning.

Vi går vidare.

 

Läser man vidare så hittar man några frågor senare just det som Suhonen propagerar för: Vinstuttag i vård, skola och omsorg ska förbjudas.
42% tycker att det är ett bra förslag, 34% tycker att det är ett dåligt förslag, 5% vet ej.

 

Det hela kan granskas och dissekeras ytterligare, men av undersökningen så framgår det att svenskarna är positiva till kontroll i välfärden. Man i i huvuddrag att större delen av vinsten återinvesteras i verksamheten, man vill helst ha privata alternativ till välfärden men alla skulle inte byta parti för frågan.
Mycket av frågeställningarna är såpass generella att man inte kan dra slutsatser av dem, samtidigt som den emallanåt motsäger sig själv. Exempelvis tycker 75% det är bra om man inför en regel som säger att vinster måste återinvesteras, medan enbart 41% vill förbjuda eller återinvestera hela vinsten.
Men är 90% emot vinst i välfärden?

 

Om man enligt första frågan tolkar "vinst" som att företagen ska få bestämma själva så är svaret "ja". Men om man med minst menar alla form av vinstutdrag, villkorade eller ej, så är svaret "nej". 
90% av svenskarna är inte emot vinst, däremot är en klar majoritet för en starkare kvalitetskontroll och reglering, det vill säga precis den linjen som regeringen och Socialdemokraterna för.

Utifrån samma siffror skulle jag kunna driva tesen "89% av svenskarna vill ha vinst i välfärden", och det skulle vara precis lika felaktigt. Suhonens argumentation är en misstolkning av statistik å det grövsta.
Undersökningen har heller aldrig varit uppe för granskning, de 90 procenten har aldrig ifrågasatts, vilket är under all kritik. Vilken värld lever vi i när samhällsdebattörer kan dra fram påståenden ur statistik utan att statistiken granskas? 

För er som inte är bekant med ordet så dök det upp i samband med miljöpartiets kongress förra året. Nu görs det dock aktuellt igen på grund av en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vad är då klimatångest? Tja:

 

 

Utifrån detta kräver artikelförfattarna att Sverige ska ställa om till 100% förnybar energi. Gärna till 2050.

Vad vill unga främst att politikerna ska satsa på? Förnybar energi är den politiska åtgärden som unga sätter främst enligt WWF:s undersökning.

Politiker – sluta att svika våra unga och planetens framtid. Tänk bortom nästa mandatperiod. Ställ om Sverige till 100 procent förnybar och hållbar energi. Vi behöver sätta tydliga mål snabbt, vi måste satsa på att utveckla energieffektivisering, vi måste bygga ut solenergi och vindkraft och vi måste skapa hållbar vattenkraft och bioenergi. Det finns goda förutsättningar i Sverige att faktiskt göra det och vi kan göra vårt land till ett framgångsexempel.

Det finns en hel del saker att säga om detta, det främsta är att folks ångest och nojor sällan är bra underlag för politiska beslut. Som vi alla vet, när man var yngre så fick man ångest för en rad olika saker som man saknade möjlighet att påverka själv. När jag var mindre så vet jag att jag hade en ytterst kortvarig ångest för att solen skulle expandera om 5-6 miljarder år. Men som så mycket annan ångest så gick den fort över.

För det andra så skrivet artikelförfattarna bara om "förnyelsebar energi", inte koldioxidneutral energi. Koldioxiden är ju, om man tror på teorierna om växthuseffekten, boven i dramat. Energityper såsom exempelvis kärnkraft bidrar inte till växthuseffekten, men de flesta från miljörörelsen hatar den av rent principiella skäl.
Energitypen har blivit mycket säkrare sedan Tjernobyl, vilket intressant nog är en av de vanligaste argumenten för att vi skulle skrota kärnkraften.
För det tredje så undrar jag hur representativ WWF:s undersökning egentligen är.
Jag hamnar själv i kategorin "ungdomar" men känner ingen klimatångest. Nu är jag ett dåligt exempel, eftersom jag ytterst sällan känner ångest över huvud taget. Jag ältar inte frågor som jag saknar möjlighet att påverka, utan fokuserar mig på att gå vidare. Men även bland mina bekanta, som faller inom samma åldersgrupp, så har jag ännu inte hittat någon som lider av denna klimatångest. Om nu 80% av Sveriges unga lider av klimatångest så borde jag ju åtminstone hitta en person i min bekantskapskrets som också gör det.
Men icke.
Klimatfrågan faller också inom kategorin av stora globala frågor som vi på individnivå saknar möjlighet att påverka. Sverige ligger i framkant vad gäller omställningen, men även om vi skulle ställa om till 100% förnybar energi så skulle det ha en ytterst marginell effekt på koldioxiddutsläppen, så länge giganter som Kina, USA, Ryssland och Australien fortsätter sina utsläpp i samma takt. Det är det bittra sanningen.

 

Oavsett vad man anser om sakfrågan, kärnkraften eller dylikt så kvarstår att klimatångest är en sorts depression. Svenska Dagbladet skrev om frågan för några år sedan:

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

Det är alltså inget unikt med just klimatfrågan, folk får ångest över globala frågor som hotar ens egen tillvaro, oavsett generation. Den här generationen är det klimatfrågan man får ångest över, om femtio år kanske frågan har förändrats, men ungdomar kommer att få ångest över något. Depressioner och ångest är dock sällan bra underlag för stora politiska beslut. Politiska beslut ska vara grundade i fakta och forskning, inte i ångest och depression. 

Jag har tidigare skrivit om relevanta begrepp som har urholkats i den allmänna debatten, och det känns relevant att ta upp frågan igen. Som jag skrev igår så är migrationspolitiken i fokus efter Tobias Billströms något...tanklösa uttalande om blonda, blåögda svenskar. Idag sällar sig också Fredrik Reinfeldt till kritikerna.
Samtidigt slår Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson upp domedagsrubriker och skriver att Billström måste få sparken, annars går Reinfeldt till historien som den som "slutgiltigt öppnade dörren till främlingsfientlighet och rasism".

På senare tid har Moderaterna börjat spelat invandringskortet. Sjunkande resultat i skolan och arbetslöshet har bortförklarats genom att regeringen ställt grupper mot varandra. Fredrik Reinfeldt har talat om att regeringens politik varit lyckad för ”etniska svenskar”, Billström har jämfört papperslösa flyktingar med dömda mördare.

I går passerade Tobias Billström slutgiltigt anständighetens gräns. I en intervju i Dagens Nyheter talade han om skillnaden mellan människor som är blonda och blåögda, och de som inte är det.

Blonda och blåögda tillskrivs vissa egenskaper – de är trevliga, goda. Detta i motsats till dem som ”inte alls är blonda och blåögda”.

Detta är rasism.

Pettersson har till att börja med fel, Billström tillskrev inte alls blonda, blåögda svenskar någon av ovan nämnda egenskaper. För de som behöver friska upp minnet så sade Billström:

– Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda

Huvudmening är alltså: de flesta som är gömda bor hos andra personer med utländsk bakgrund. Huruvida det är rätt eller fel kan diskuteras, men är det rasistiskt?
Det har allt mer blivit en trend i media att skrika "rasism!" så fort någon diskuterar invandringen på ett negativt sätt. SD är tydligen per definition rasistiska, oavsett vad de säger. Men vad är egentligen rasism?
Den allsmäktiga wikipedia skriver:

Rasism definieras i allmänhet som åtgärder, förfaranden eller tro som speglar en världsbild uppdelad i raser, en ideologi där människan är uppdelad i separata och exklusiva biologiska enheter som kallas "raser". Denna ideologi innebär en tro att medlemmar i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor, eller färdigheter, att drag av personlighet, intellekt, moral och andra kulturella beteenden ärvs och att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra. Med denna tro som utgångspunkt kan skillnaderna mellan de mänskliga raser påpekas och användas som utgångpunkt för att berättiga diskriminering.

Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet.^[2] Huruvida människoraser existerar är ett kontroversiellt område och det har inom västvärlden under samtiden avfärdats på grunder av mellanfolklig genetisk likhet. Ordet rasism kan i sådana fall användas i överförd mening, t ex avseende hudfärg, kultur, art eller härstamning. Skillnaden behöver alltså inte avse just ras, det avgörande är principen att bedöma individer efter vilka de är och inte efter vad de gör.

I klartext: tillskriver jag en personer egenskaper enbart utifrån hans/hennes etnicitet, nationalitet, hudfärg, etc. så ägnar jag mig åt rasism. Skulle jag skriva "alla somalier är kriminella" så är det rasism. Majoriteten av uttalanden som rasismstämpel rutinmässigt används på, dvs. någon variation av "vi måste minska invandringen" är inte ett rasistiskt uttalande. Det är inte heller rasistiskt att i rent ekonomiska termer diskutera hur hög invandring Sverige klarar av, eller att prata om "volymer", som Reinfeldt har gjort. Däremot, så fort jag börjar tillskriva någon egenskaper som enbart grundas i personens ursprung så är det rasism. Punkt.
Definitionen som används i politiska debatter, inklusive tidningarnas ledarsidor, tycks däremot handla om någonting helt annat. Det är inte bara idiotiskt, utan även oansvarigt, för ju mer man missbrukar begreppet desto mindre av dess mening finns kvar. Tendensen kan med lätthet kopplas till Godwins lag, dvs:

”	As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one.	„
— Mike Godwin

Den migrationspolitiska överenskommelsen mellan regeringen och miljöpartiet har varit aktuell de senaste veckan, tidigast idag efter migrationsminister Tobias Billströms tämligen korkade uttalande.

Migrationsministern vill komplicera bilden av människor som gömmer papperslösa.

– Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda, säger han.

Jag förstår givetvis innebörden i vad Billström säger, han menar att vi har en skev bild runt personerna som gömmer illegala invandrare. Problemet är sättet som han säger det på, när man använder uttryck som "blonda och blåögda" så visar det på en fruktansvärt fördomsfull syn. Jag tvekar framför att använda ordet "rasistiskt", eftersom det begreppet redan är så missbrukat och sönderanvänt i debatten.
Givetvis tar det omedelbart hus i helvete. Billström får med rätta kritik både från miljöpartiet och från sina egna kollegor, till slut backar han och medger att formuleringen var provocerande.
Hela debatten blottar en del av sprickorna i den migrationspolitiska överenskommelsen. Jan Björklund säger:

– Det är fem partier som har gått in i uppgörelsen och jag är orolig nu för att uttalanden i alla möjliga riktningar hotar överenskommelsen. Både från Miljöpartiet och migrationsministern har det gjorts uttalanden som riskerar trovärdigheten i den. Jag vädjar till alla att nu vårda överenskommelsen, säger Jan Björklund.

Han hävdar att MP:s tal om att regeringen inte lever upp till vad som lovats och Billströms uttalanden i Dagens Nyheter om att ”volymerna” när det gäller invandring måste minska hotar uppgörelsen och dess trovärdighet. På frågan om vilka uttalanden från Billström, specifikt, han tänker på säger Björklund:

När jag studerade på journalisthögskolan så hade vi en hel föreläsning i praktiken gick ut på hur man skulle intervjua Carl Bildt. Den hanterade bland annat Bildts retoriska stil och vad man absolut inte bör göra om man skulle intervjua honom.

Och ja, den frågan kom också på tentan.

Vad är det då som är så farligt med Carl Bildt? Jo, han har en tendens att "kapa" intervjuer och vända på rollen, reportern blir istället den som sitter och svarar på frågor, och när intervjutiden har gått ut så inser man att ingenting vettigt i praktiken har sagts. Bildt är också mycket sakkunning i de frågor han hanterar, så Gud nåde den som inte inför en intervju har läst å sig ordentligt.

Kombinerat med att han är en moderat f.d. stadsminister så har det gjort Bildt till ett populärt mål för vänsterjournalister i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. Problemet är att ingenting tycks fästa på honom, för till skillnad från andra politiker så avgår han inte på grund av småsaker som att inte ha betalat TV-licensen eller ha kört mot rött ljus. Så länge Fredrik Reinfeldt är vid sina sinnens fulla bruk så lär han inte heller kräva Bildts avgång för något mindre än en enorm skandal, Bildt är trots allt en kompetent politiker med lång erfarenhet av utrikespolitiskt arbete.

 

Aftonbladet har under en längre tid fört ett regelrätt krig mot Carl Bildt, huvudsakligen via den s.k. Lundinaffären som till viss del bygger på indicier, till viss del på källor och till viss del på guilt by association. Eftersom hela frågan är under utredning av internationella åklagarkammaren så går det inte att säga vem som är skyldig till vad.
Idag tar man istället fram storsläggan och anklagar Bildt för landsförräderi.

Regeringsförhandlingarna på Riksdagshuset i Stockholm, hösten 1976, pågick under stort hemlighetsmakeri. Elva dagar efter valet, den 1 oktober, kommenterade Thorbjörn Fälldin de långdragna överläggningarna i Aftonbladet.
– Jag säger ingenting alls om innehållet i förhandlingarna, sa C-ledaren.

Men samma dag skriver den amerikanske ambassadören David S Smith en hemlig rapport till utrikesminister Henry Kissinger. Han refererar till ett möte mellan den då 27-årige Carl Bildt, M-ledaren Gösta Bohmans assistent och blivande svärson, och USA:s utsände på plats Ronald E Woods.

Bildt hade då, mot löfte om att inte röjas som källa, redogjort för vad som sagts i de hemliga förhandlingarna. Det står uttryckligen i diplomatrapporterna, som läckts genom Wikileaks, att informationen lämnades över i förtroende från en ”källa nära förhandlingarna”.
Carl Bildt hade bland annat berättat hur den kommande trepartikoalitionen skulle utformas, hur partierna resonerade kring kärnkraftsfrågan och hur de skulle hantera en folkomröstning.
Information som alltså nådde USA:s regering långt före svenska folket. Uppgifterna ansågs även så pass viktiga att de skickades vidare till CIA, enligt dokumenten.

Det handlar alltså inte om trupprörelser, utan i stort sett hur man resonerade runt kärnkraftsfrågan. Man kan naturligtvis ifrågasätta Bildts omdömde i frågan, men pratar vi om landsförräderi? Njae...

Bildt själv menar att det var oskyldig information, men eftersom Carl Bildt är, eh...Carl Bildt så lyckas inte reportern få ut någonting komprometterande över huvud taget. Vad vi vet är att Bildt lämnade information om kärnkraftsfrågan till USA:s ambassad, vi vet inte om det här var en engångsförteelse eller om de förekom upprepade gånger. Det hindrar dock inte vissa av Aftonbladets experter från att kalla det "politiskt spioneri".

Tomas Lindstrand, chef för åklagarkammaren för säkerhetsmål, menar att om uppgifterna lämnats ut utan de övriga parternas godkännande, kan det vara fråga om ”politiskt spioneri”.
– Ett beteende kan ifrågasättas eller se dumt ut, men det är en annan sak om det är straffbart. Det är otroligt knepigt att leda i bevis att den här typen av upp­gifter har äventyrat rikets säkerhet, vilket är ett krav för att det ska vara fråga om ett spioneribrott.

Författaren Jan Guillou, som själv har anklagats för spioneri, är dock övertygad:
– Om han inte sanktionerat detta hos Ahlmark och Fälldin är det fråga om något slags spioneribrott, säger han.

Det måste finnas någon djup ironi att Jan Guillou, som för övrigt själv lämnade uppgifter till KGB när det begav sig, får yttra sig i den här frågan. Alla är dock inte lika övertygade:

Carl Bildts samröre med USA förvånar dock inte Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys:

– Jag tror inte att det här är särskilt ovanligt. Dessa uppgifter rör inte rikets säkerhet och då kommer det inte i närheten av något som är formellt sekretessbelagt. Man kan alltså inte påstå att Bildt gjort sig skyldig till en brottslig handling. Jag anser inte att det här är anmärkningsvärt eller förvånande på något sätt.

 

Aftonbladets ledarskribent, Anders Lindberg, gör själv en något svajig jämförelse mellan CIA och KGB.

Gör tankeexperimentet att han istället lämnat över exakt samma uppgifter till Ryssland, och KGB. Vad hade vi då tyckt om hans förklaring att det hela är "helt oskyldigt"?

Grunden för den svenska utrikespolitiken på 70-talet var att Sverige skulle stå militärt alliansfria i fred för att kunna vara neutrala vid krig. Det var en politik med brett stöd i riksdagen och bland svenska folket.
Det Carl Bildt gjorde var i praktiken att han bedrev en egen utrikespolitik, baserat på uppgifter han fått i förtroende. Vilket naturligtvis undergrävde Sveriges officiella linje. Enligt uppgifter från de som var med vid de hemliga överläggningarna hade han inget mandat att lämna ut något.

Har man någorlunda kunskaper i modern politisk historia så vet man att neutralitetspolitiken mer eller mindre är en fasad. Sverige har inte varit militärt alliansfria sedan andra världskriget. Även om vi rent oficiellt sett var neutrala under kalla kriget så spelade vi med USA under bordet, och skulle det komma en militär situation där vi var tvungna att välja så var det ingen fråga om vems sida vi stod på.
Det råder viss skillnad mellan USA och Sovjet. Den ena var en modern västerländsk demokrati, medan den andra var en totalitär kommunistisk diktatur. Det fanns trots allt folk med dåligt omdöme, likt Guillou, som sålde information till öst, men det är inte trovärdigt att göra ett hypotetiskt resonemang runt något tankeexperiment att Bildt kunde ha sålt uppgifterna till KGB.
Det vi vet så här långt är att Bildt har lämnat uppgifter om kärnkraftsfrågan till USA, men det är bara ett spionagebrott om frågan har äventyrat rikets säkerhet. Finns det bevis för att så är fallet? Nej.

Det enda vi kan konstatera är att Bildt i det läget visade prov på dåligt omdöme. Beteendet var korkat, men var det straffbart? Sannolikt inte.
Politiker med dåligt omdöme råder det inte direkt någon större brist på, och den här frågan kommer troligtvis att rinna av Bildt precis som allting annat.P

 

Den som har hängt med vet att radiotjänst numera har börjat kräva in TV-licens om man har en dator, surfplatta eller smartphone. Och det hela går bra, mycket bra, hittills har man drivit in 12 miljoner kronor mer än beräknat.

Och Radiotjänst har hittills i år fått in 6 000 fler hushåll än de räknat med, vilket ger dem 12 miljoner kronor mer än beräknat.
– Vi hade räknat med att få in 6 000 hushåll, och det har fördubblats. Vi har fått in 12 000 nya hushåll på två månader, säger Carl Gustav Johansson, vd på Radiotjänst i Kiruna AB.

Enligt honom beror ökningen på den senaste tidens uppmärksamhet kring tv-licensen för datorer, surfplattor och smarta telefoner.
– Vi är själva lite överraskade, med tanke på den negativa uppmärksamhet som varit i media där många har ifrågasatt om utrustningen är avgiftspliktig. Men det har varit positivt och fler har strömmat till och vill betala.

Personligen tror jag inte att tusentals hushåll har strömmat till på grund av någon plötsligt betalningsvilja, utan helt enkelt på grund av det absurda i att man i dagens samhälle varken skulle ha en dator, surfplatta eller smartphone. 
Vem skulle, när Radiotjänst ringer, kunna säga "Tyvärr, jag har ingen TV, inte heller någon dator eller mobiltelefon" utan att brista ut i gapskratt?
Betyder det här att licensen är bra? Nej, tvärtom.
Lagen är skapad i en tid då TV inte var något som alla hade och det inte fanns några andra kanaler än just de statliga. Att begära en licenskostnad för de hushåll som då hade TV istället för att driva in det via skatten var under den tiden en mer rättvis lösning. Men tiderna förändras, numera har de flesta tillgång till antingen en TV eller dator, men betyder det att alla ser på SVT?
Det finns gott om alternativa, icke-statliga, kanaler att tillgå för de som är intresserade. Jag har bekanta som har TV och svär att de aldrig någonsin har tittat på någon av SVT:s kanaler. På samma sätt har långt ifrån alla med dator utnyttjat SVT play.
Vad SVT gör är att kräva ersättning för att man har möjligheten att utnyttja en tjänst som de erbjuder.
Hur skulle det se ut om den modellen användes i andra sammanhang?

Man skulle kunna leverera dagstidningar direkt till folks brevinkast och sedan avkräva prenumeration för att man har möjlighet att ta emot tidningen i fråga. Vi kallar det för "brevlådelicens".
Men skulle någon använda en sådan affärsmodell så skulle det ta hus i helvete, anmälningar skulle strömma in och Konsumentombudsmannen skulle få händerna fulla. SVT är dock statligt, så då gäller en annan standard.

TV-licensen är egentligen en sorts skatt, men det säger man inte högt. Omfattningen på den är numera en sådan att det skulle vara betydligt mer ekonomiskt att låta SVT finansieras direkt av skattemedel istället för att lägga ner tid och resurser på att ringa runt och besöka tusentals hushåll. När "lincensägarna" i praktiken kan sägas omfatta hela Sveriges befolkning så är det kanske dags att låta Skatteverket göra jobbet istället?

Uppenbarligen får man också provision på Radiotjänst.

Tidningen Metro skriver i dag om att den nya tv-licensen är en guldgruva för Radiotjänsts dörrknackande kontrollanter vars lön till stor del kommer från provision.

– Provisionen gäller dem som jobbar på fältet. De går runt på kvällarna och för en dialog, säger Carl Gustav Johansson.

Hur mycket får de i provision per hushåll?
– Jag kan inte gå in på exakta detaljer kring hur mycket de får i ersättning, men det ligger i nivå med andra liknande extrajobb. Det är ingenting någon klarar sig på, utan det bygger på att man är flitig.

Föreställ dig att skatteverket skulle få provision på extraskatt man lyckas driva in. Absurt, givetvis.
Problemet är att SVT inte riktigt vet själva vad TV-licensen är för något. Om det ska vara ett abonemang så måste man ta betalt efter användning. Det är relativt lätt att blockera SVT:s kanaler om man inte har ett konto eller dylikt och vissa internetleverantörer, exempelvis Bahnhof, har erbjudit säg att blockera SVT play.
Några sådana lösningar är man dock inte intresserad av.
Ska det vara en skatt som betalas av alla så får man skrota Radiotjänst och låta Skatteverket ta hand om detaljerna istället, och det är sannolikt här som skon klämmer. 
SVT får helt enkelt bestämma sig: abonemang eller licens? Det kan inte vara något pseudo-abonemang där alla är kunder per automatik utan möjlighet att avregistrera sig.

Slutligen, om nu Radiotjänst skulle läsa det här: jag har ingen smartphone, definitivt ingen surfplatta och det här inlägget är kanske skrivet från bibliotekets datorer, som ligger ett stenkast härifrån.
Hur det ligger till med deras TV-licens vet jag ingenting om.P

Nu är jag långt ifrån den bäst lämpade att förklara för Socialdemokraterna hur det ska bedriva sin politik, men man kan inte annat än att reagera. Som Aftonbladet skriver så har Stefan Löfven fårr en smärre strid på halsen inför partikongressen i april. Motståndarna är SSU.

Under lördagen hårdnande jobbstriden som tidigare främst har förts av Socialdemokraternas ungdomsförbund som krävt tydligare insatser mot ungdomsarbetslösheten.

90 dagarsgarantin får nu stöd från Östergötlands partidistrikt och dess ordförande Lena Micko som sitter i S verkställande utskott, VU.

– På kongressen finns många förslag att ta ställning till och vi vill markera vad vi tycker är viktigast och det är frågan om ungdomsarbetslösheten som är skyhög. Det är det här vi främst behöver lösa, säger Lena Micko.
– Vi tror att det här är ett viktigt vägval för partiet att visa att det här är vad vi prioriterar, det tror jag kommer att vara viktigt framåt.

90 dagarsgarantin handlar, i korthet, om att arbetslösa ungdomar inte ska gå längre än 90 dagar innan de får jobb, praktik eller nödvändig utbildning. Då jag själv, rent tekniskt, tillhör denna grupp så ser jag relevansen.
Problemet är bara att förslaget är orealistiskt. Politiker skapar inte jobb, utan förutsättningar för jobb, och den relevanta frågan är var dessa jobb ska komma ifrån. Det är en fin tanke att ingen ska behöva gå mer än tre månader utan jobb, men hur garanterar man en anställning eller praktik efter den tidsgränsen?
I vanlig ordning finns det visioner och målsättningar, men inga konkreta förslag på hur det faktiskt ska ske. Ska ungdomar skickas till något hittepå-jobb i kommunen för att frisera till statistiken, eller ska man sättas i någon meningslös utbildning för att fylla upp minimikravet? 
Under socialdemokraternas förra styre hade man en tendens att placera arbetslösa i åtgärder eller förtidspensionera dem för att få ner siffrorna, och risken finns att det blir liknande åtgärder för att uppfylla denna "garanti".

Istället för visioner och målsättningar så skulle jag vilja se ett konkret förslag från SSU hur mna på allvar ska få ungdomar in i arbetslivet tidigare. Utan konkreta åtgärder så spelar det ingen roll hur många dagars garanti det finns, och några sådana förslag har i allt väsentligt saknats.
En bra idé är ju att börja med arbetsförmedlingens princip i att inte erbjuda någon vidareutbildning eller konkreta åtgärder det första halvåret, eller alla dessa jobbocacher som av allt att döma bara dränerar skattemedel utan att föra någon närmare en anställning.
Någonstans där borde man börja innan man utfärdar "garantier" som man inte har möjlighet att uppfylla.

Det brukar vara någorlunda utsiktslöst att kritisera ledarartiklar som är skrivna med åsikter åt det ena eller andra hållet. Trots allt, det är ledarartiklarnas funktion i en tidning att vara politiskt vinklade. Därför har jag ingenting emot när en ledarskrivent eller kolumnist har en annan åsikt än jag själv, det är ett fritt land och folk får tycka var de vill.
När man däremot far med direkt osanning så hajar jag till.

Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet om "högerns kollaps i Europa" är i bästa fall enbart felaktig, i värsta fall rentav lögnaktig. Vad är då problemet? Låt oss se:

Antipolitiken vann valet i Italien. Till slut stod den smått osannolike komikern Beppe Grillos proteströrelse Femstjärnan som segrare. För socialdemokraterna är det bittert eftersom de ledde i opinionen under hela valrörelsen och äntligen lyckades besegra Silvio Berlusconi.

Väljarna röstade kraftfullt mot Italiens politiska klass och lika kraftfullt mot EU:s brutala åtstramningspolitik. Men frågan är vad de röstade för?

För oss som har följt utvecklingen i Italien framstår påståendet att italienarna kraftigt röstade mot EU:s "brutala åtstramningspolitik" något underligt. Mario Montis parti gick för all del back, men eftersom Lindberg fokuserar sig på Berlusconi så är det där jag lägger udden. Berlusconi står inte, trots att han är högerpolitiker, för någon åtstramningspolitik. Tvärtom så har hans strategi inför valet varit att lova mer till alla, skattesänkningar och en återgång till hur det var på "den gamla goda tiden". Det är inte åtstramningspolitik.
Sannolikt blir de omval, men socialdemokraterna i allians med Mario Montis parti förväntas fortsätta den "brutala åtstramningspolitiken", så frågan är om Lindberg över huvud taget har satt sig in i vad valet handlat om.

Det blir dock bättre:

Resultatet i Italien är också del i en större europeisk trend som kan sägas ha inletts när socialdemokraterna vann valet i Danmark 2011. Fram till dess dominerade Europas höger och deras brutala åtstramningspolitik helt EU.

Det danska valet följdes bland annat av framgångar för socialdemokraterna vid valet i Nederländerna och valsegern för socialistpartiets Francois Hollande i franska presidentvalet. Samma trend kan ses i tyska delstatsval och i Stor­britannien där Labour har en klar ledning i opinions­mätningarna.

Högerns idéer och hela åtstramnings­politiken verkar ha passerat sitt bäst-före-datum. I val efter val röstar väljarna på andra partier och en annan politik.

Vad Lindberg "glömmer" att nämna är att Nederländerna har en liberal premiärminister och att det största partiet också är ett liberalt sådant. I Danmark gick socialdemokraterna tillbaka i valet, men vann eftersom motståndarsidan gick back ännu mer. Man har också drivit politik som av de flesta kanske inte skulle definieras som klassisk socialistisk sådan. Man har ökat jobbskatteavdraget, höjt tröskeln för värnsskatt och lär inom kort sänka bolagsskatten och införa en dansk variant av ROT-avdraget.
Fredrik Reinfeldt hade inte kunnat göra det bättre själv.
De senaste åren har också Spanien, Portugal, Ungern, Grekland och Storbritannien gått från ett socialdemokratiskt till ett borgerligt styre. Och i vårt grannland, Norge, så sjunker socialdemokraternas stöd i opinionsmätningarna och de borgerliga går fram starkare.
Är detta ett tecken på högerns kollaps? Snarare ser det ut som om det är socialdemokraterna som går tillbaka.

Talande är att krisländerna i södra Europa, med undantag från Italien, bytte från en socialistisk till en borgerlig regering efter krisen. Tydligen så har väljarna där inget större förtroende för socialdemokraternas förmåga att hantera krisen. Lindberg tar dock upp två specifika länder (Italien och Danmark) men väljer att ignorera de fem länder där situationen är tvärtom. Selektiv användning av statistik är ett gammalt fint knep för att få det att verka som om man har rätt när det i själva verket är tvärtom. Källkritik är ju dock numera något som lärs ut på universitetet.

"Högerns kollaps" verkar mest vara önsketänkande från Lindbergs sida. Det viktigaste tycks vara att plocka billiga politiska poänger, oavsett hur verkligheten egentligen ser ut.JJ

Härom dagen kom LO:s årliga rapport som jämför "maktelitens" lön med industriarbetarnas. Det konstateras att i snitt ligger direktörerna, toppolitikerna och nringslivstopparnas löner på sjutton gånger vad en industriarbetare tjänar på ett år. Ett annat perspektiv är jämställdheten:

 

Före år 2 000 fanns inte en enda kvinna med i denna grupp. Tio år senare är enbart två (2) av 50 ledande chefer i näringslivet kvinnor.

I övriga grupper har utvecklingen varit något mer positiv. Inom den byråkratiska eliten ökar andelen kvinnor stadigt. Mellan 1999 och fram till i dag fördubblades där andelen kvinnor, från 14 till 30 procent.

Även inom den demokratiska eliten har andelen kvinnor ökat fram till år 2005, då kvinnorna utgjorde nästan 40 procent av denna grupp. Men sedan dess har utvecklingen gått tillbaka igen och år 2011 var andelen kvinnor i den demokratiska eliten nere i 28 procent. Anledningen är bland annat att antalet kvinnor på höga positioner i regering och riksdag har minskat.

Problemet är att LO själva kanske inte är ett lysande exempel på det där med jämställdhet på elitnivå. Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet tog en titt på hur det egentligen ser ut i LO:s egna styrelser, och resultatet är inte direkt uppmuntrande:

Karl-Petter Thorwaldsson är för kvotering. Tror jag det! Med ett pampbestånd av nästan uteslutande män kan man möjligen förstå LO-ordförandes frustration. I LO-styrelsen är tre (3) av 18 kvinnor. Två (2) av LO:s 14 förbund leds av kvinnor. Av dessa 14 förbund är det bara tre (3) som har ledningar med en majoritet kvinnor.

LO pekar i sin rapport ut socialdemokraternas princip om "varannan damernas" som ett föredöme för den demokratiska eliten. Under Alliansen däremot, menar man, så har det blivit mer ojämställt. Hur kommer det sig då att LO, en organisation genomsyrad av socialdemokratiska värderingar, inte ens ligger i närheten av att själv ha jämn kvinnorepresentation i sina styrelser?
Eva Franchell för fram ett annat intressant perspektiv:

Själva budskapet i LO:s rapport är att eliten skor sig medan industriarbetaren får stå tillbaka. Det är den stubbige mannen i hjälm som borde ha en större andel av löneutrymmet. Men, vänta nu... direktörer, tjänstemän, präster, Caremadirektörer och industriarbetare ... är det inte några som saknas i den stora jämförelsen?
Ja men visst ja. 

Resten av kvinnligheten, alla de vårdbiträden, undersköterskor, barnskötare och skol­måltidsbiträden som tjänar långt under en industriarbetare. De finns inte med i jäm­förelsen. Inte ens i det nya avsnittet om välfärdsdirektörer får de vara med som jämförelsematerial.

När LO började med sina klass­analyser är det klart att mannen var arbetarnorm. Men det har gått sextio år sedan dess, även tiden verkar ha stått ­alldeles stilla i LO-borgen. En organisation som under de senaste åren lanserat jämställdhetspotter borde veta bättre.

Själva analysen av läget kan man dissekera och kritisera ur helt andra synvinklar, vilket Sanna Rayman gör såpass bra att jag egentligen inte behöver tillägga något. Oberoende av att LO:s ledning pratar sig varm för kvotering och jämställdhet så är man själv inte bättre än de som man försöker granska. Av LO:s styrelse så är 16% kvinnor, det är ungefär hälften av hur fördelningen ser ut bland den demokratiska eliten och byråkratin.
Om nu LO så hemskt gärna vill kvotera bolagsstyrelserna, varför börjar man inte då och sopar rent framför egen dörr?
Det här med jämställdhet är tydligen mindre viktigt när det gäller LO självt, men vansinnigt viktigt när det gäller andra organisationer och företags styrelser.
Det kanske vore klädsamt att ordna upp det på hemmaplan innan man kommer med pekpinnar på hur resten av samhället ska bete sig?

Janne Josefsson och uppdrag granskning har undersökt barnfattigdomen, eller rättare sagt: barnfattigdomen så som den framställs av frivilligorganisationerna. Resultatet är inte nådigt:

 

När Uppdrag Granskning träffar Rädda barnens Sverigechef, Agneta Åhlund, erkänner hon att kampanjen inte stämmer. De har även lagt ut en kommentar på sin hemsida som medger att kampanjfilmen var överdriven.
– Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn, säger Agneta Åhlund i programmet.

Janne Josefsson: Hur många då? Har du en aning?
– Nej, jag har inte det. Jag kan inte svara på den frågan.

Janne Josefsson: Hur kan man säga så då? Om man inte har någon aning om?
– Ja, det är väl för att försöka fånga en beskrivning av en livssituation för barn. Ger det då en beskrivning av en livssituation för 248 000 eller 220 000 som det var då, då är det inte en bra kampanj, säger Agneta Åhlund.

Även Bris och Majblomman anklagas för att ha överdrivit siffror och tillstånd för Sveriges fattiga barn.

För att inte det hela ska spåra ur så betonar jag att det finns två typer av fattigdom som man talar om: absolut fattigdom och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är den vi oftast ser när det pratas om fattigdom i tredje världen, folk som inte har råd med kläder eller mat för dagen. Relativ fattigdom, däremot, hamnar man i om man har en inkomst på 60% eller lägre än riksgenomsnittet. Som student är jag exempelvis "relativt fattig".
Håkan Juholt gick under sin korta tid som ledare för socialdemokraterna ut och lovade att avskaffa barnfattigdomen, som då är när ett barns föräldrar har en inkomst på under 60% av riksgenomsnittet. Problemet är att den relativa barnfattigdomen inte kan förintas, eftersom den inte bygger på att du är fattig, utan på att någon annan tjänar mer. Så länge det existerar inkomstklyftor så kommer det att finnas relativ fattigdom, oavsett hur bra lön folk har. Exempelvis kan man se i artikeln där Aftonbladet intervjuar Tapio Salonen, som menar att Janne Josefsson har fel:

Andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer har legat relativt still de senaste åtta åren. Men de som har det bra har fått det mycket bättre vilket gör att skillnaderna mellan barnen ökar.

Det finns två sätt att komma till skott med den relativa fattigdomen: det ena är att öka välståndet för de sämst bemedlade så att inkomstklyftorna sjunker. Det andra, och sannolikt lättaste, är att tvångsbeskatta de som tjänar mest tills de kommer ner på en mer "normal" nivå. Högre skatter brukar ju också vara en gammal fin socialdemokratisk lösning på alla problem, och det var precis vad jag misstänkte att Juholt hade i åtanke.
Ironiskt är att den relativa fattigdomen inte existerar i samhällen med absolut fattigdom, en så stor majoritet av befolkningen lever i regel under så fattiga förhållanden att medelinkomsten är väldigt låg. I klartext: om alla är fattiga så finns det ingen relativ fattigdom. Den relativa fattigdomen är specialkonstruerad för att appliceras på västerländska samhällen med högt välstånd, bara det är ju någonting att tänka på.
Nu finns det folk som är fattiga i Sverige, men systemet för att räkna fungerar ju uppenbarligen inte, och jag betvivlar starkt att det handlar om så stora antal som BRIS, Rädda Barnen och Majblomman påstår.

Det hela blir inte mer tragiskt när Aftonbladet påstår att det nu rasar en kritikstorm på Twitter (var annars?), en kritikstorm vars deltagare verkar vara Vänsterpartiet, BRIS, Rädda Barnen och Majblomman, alltså till största delen de som har granskats.
Samtidigt morrar Daniel Swedin på ledarsidan att Janne Josefsson "gör som Reinfeldt" och struntar i de fattiga barnen.
En intressant sak med granskande journalistik är att man ena dagen framstår som en neutral och saklig granskare av makten, men så fort man kommer till "fel" slutsats så börjar pajkastningen från de som är av annan politisk uppfattning.

Förhoppningsvis kan den här diskussionen leda till att men ser om begreppet "relativ fattigdom", och hur många fattiga vi egentligen har i Sverige.

GT har ägnat sig åt lite matematik för att ta reda på vilka alternativ det finns till trängselskatten i Göteborg. 

Dt man kommer fram till är antingen att Västlänken måste läggas ned eller att kommunalskatten måste höjas med 38 öre. För en person med en månadsinkomst på 25 000 innebär det ungefär 95 kronor extra i månaden.

Beräkningarna får dock kritik av transportstyrelsen, trafikverket och, till allas stora överraskning, politikerna i Göteborg.

 

 

Av rent intresse: är det här samma typ av beräkningar som hävdar att västsvenska paketet kommer att kosta 34 miljarder medan slutkostnaden i verkligheten troligtvis kommer att landa närmare 50?

Riksrevisionen har ju tidigare kritiserat Västlänken för att vara samhälssekonomisk olönsam och för att slutnotan för hela projektet kommer att skjutas på framtida generationer.

Och handen på hjärtat, när var den senaste gången som kommunalpolitikernas kostnadsberäkningar för ett större projekt visade sig stämma? 

 

Nyhus men yttarligare att även om det gick att finansiera Västlänken via skattesedeln så är det inte rätt:

- Men då missar vi två mål av tre med trängselskatten, säger Johan Nyhus (S), kommunalråd och ordförande i trafiknämnden i Göteborg.

- Att minska trafiken i centrala stan och på de stora infartslederna och därmed minska luftföroreningar och buller är lika viktigt som att delfinansiera Västsvenska paketet.

Enligt Nyhus vore det dessutom orättvist om skattebetalarna i Göteborg tvingades stå för en stor del av kostnaderna för Västsvenska paketet.

De eventuella effekterna på miljön är fullständigt irrelevanta, det är nämligen inte vad som tagits upp. Den politiska ledningen har genomgående påpekat att trängselskattens enda syfte är att delfinansiera det västsvenska paketet, ingenting annat. Vidare så tycker Nyhus uppenbarligen att det är "orättvist" om alla skattebetalare i Göteborg delar på notan, men rättvist om skattebördan istället fokuseras på bilisterna, vilket är de som har minst nytta av Västlänken. För övrigt verkar det också vara "rättvist" att yrkestrafik som åker förbi Göteborg och inte påverkar trängseln över huvud taget är med och betalar notan (vi har ju också trängselskatt på E6:ans motorväg). Nyhus definition av "rättvisa" verkar vara något skev.

Det viktigaste är dock att vi nu kan släppa alla diskussioner om att "det inte bara går" att folkomrösta om trängselskatten eftersom den är "nödvändig" för Västlänken. Vi har nu tre alternativ: behåll trängselskatten, skrota Västlänken eller höj kommunalskatten.P

GP skriver idag om näthatet på Flashback.

Bakgrunden är att diskussionforumet har en tråd med titeln "Sveriges hundra farligaste kvinnor" där det, precis som det brukar på Flashback, förekommer skitkastning åt höger och vänster. Det är givetvis modbjudande att den här typen av personangrepp förekommer, men jag kan inte hjälpa att reagera på en del av kommentarerna som kommer från polisens håll.

 

 

Exakt vad är det som Ahlstrand menar här? Är det önskvärt att kunna "stänga av" internet? Censurera vad som skrivs? Även om den här typen av skit inte borde förekomma så är inte lösningen att försöka lägga locket på. Ett av huvudproblemen är att lagstiftningen är ålderdomlig och över huvud taget inte anpassad efter internet, så det är där som första steget bör tas. Debattörer från olika läger har ofta en fablesse för att måla ut internet som något nytt, unikt och skrämmande, som behöver kontrolleras.

Låt oss nu behålla perspektiven, det är inget nytt med förtal eller ärekränkningar, det enda som har förändrats är i vilket medium de framförs och det är därifrån man behöver jobba. Jag har dock svårt att känna sympati för polisen när man dels beskriver Flashback som "en arena där kriminella kan begå brott" och dels inte ens verkar läsa alla anmälningar som kommer in. Lennart Palm vi polisen säger:

 

 

Senast jag tittade så hade svenska myndigheter en skyldighet att läsa inkomna anmälningar, eller har det förändrats någonstans på vägen? Tro tusan att siffran över ouppklarade brott är stor om man inte ens bemödar sig med att läsa alla anmälningar.

 

Frestelsen finns att framställa internet som något annorlunda och dramatisera det mer än nödvändigt, gör inte det. Det som behövs är en fungerande lagstiftning, inte "hårdare tag" a la 1984.P