En storm i ett vattenglas

Det brukar vara någorlunda utsiktslöst att kritisera ledarartiklar som är skrivna med åsikter åt det ena eller andra hållet. Trots allt, det är ledarartiklarnas funktion i en tidning att vara politiskt vinklade. Därför har jag ingenting emot när en ledarskrivent eller kolumnist har en annan åsikt än jag själv, det är ett fritt land och folk får tycka var de vill.
När man däremot far med direkt osanning så hajar jag till.

Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet om "högerns kollaps i Europa" är i bästa fall enbart felaktig, i värsta fall rentav lögnaktig. Vad är då problemet? Låt oss se:

Antipolitiken vann valet i Italien. Till slut stod den smått osannolike komikern Beppe Grillos proteströrelse Femstjärnan som segrare. För socialdemokraterna är det bittert eftersom de ledde i opinionen under hela valrörelsen och äntligen lyckades besegra Silvio Berlusconi.

Väljarna röstade kraftfullt mot Italiens politiska klass och lika kraftfullt mot EU:s brutala åtstramningspolitik. Men frågan är vad de röstade för?

För oss som har följt utvecklingen i Italien framstår påståendet att italienarna kraftigt röstade mot EU:s "brutala åtstramningspolitik" något underligt. Mario Montis parti gick för all del back, men eftersom Lindberg fokuserar sig på Berlusconi så är det där jag lägger udden. Berlusconi står inte, trots att han är högerpolitiker, för någon åtstramningspolitik. Tvärtom så har hans strategi inför valet varit att lova mer till alla, skattesänkningar och en återgång till hur det var på "den gamla goda tiden". Det är inte åtstramningspolitik.
Sannolikt blir de omval, men socialdemokraterna i allians med Mario Montis parti förväntas fortsätta den "brutala åtstramningspolitiken", så frågan är om Lindberg över huvud taget har satt sig in i vad valet handlat om.

Det blir dock bättre:

Resultatet i Italien är också del i en större europeisk trend som kan sägas ha inletts när socialdemokraterna vann valet i Danmark 2011. Fram till dess dominerade Europas höger och deras brutala åtstramningspolitik helt EU.

Det danska valet följdes bland annat av framgångar för socialdemokraterna vid valet i Nederländerna och valsegern för socialistpartiets Francois Hollande i franska presidentvalet. Samma trend kan ses i tyska delstatsval och i Stor­britannien där Labour har en klar ledning i opinions­mätningarna.

Högerns idéer och hela åtstramnings­politiken verkar ha passerat sitt bäst-före-datum. I val efter val röstar väljarna på andra partier och en annan politik.

Vad Lindberg "glömmer" att nämna är att Nederländerna har en liberal premiärminister och att det största partiet också är ett liberalt sådant. I Danmark gick socialdemokraterna tillbaka i valet, men vann eftersom motståndarsidan gick back ännu mer. Man har också drivit politik som av de flesta kanske inte skulle definieras som klassisk socialistisk sådan. Man har ökat jobbskatteavdraget, höjt tröskeln för värnsskatt och lär inom kort sänka bolagsskatten och införa en dansk variant av ROT-avdraget.
Fredrik Reinfeldt hade inte kunnat göra det bättre själv.
De senaste åren har också Spanien, Portugal, Ungern, Grekland och Storbritannien gått från ett socialdemokratiskt till ett borgerligt styre. Och i vårt grannland, Norge, så sjunker socialdemokraternas stöd i opinionsmätningarna och de borgerliga går fram starkare.
Är detta ett tecken på högerns kollaps? Snarare ser det ut som om det är socialdemokraterna som går tillbaka.

Talande är att krisländerna i södra Europa, med undantag från Italien, bytte från en socialistisk till en borgerlig regering efter krisen. Tydligen så har väljarna där inget större förtroende för socialdemokraternas förmåga att hantera krisen. Lindberg tar dock upp två specifika länder (Italien och Danmark) men väljer att ignorera de fem länder där situationen är tvärtom. Selektiv användning av statistik är ett gammalt fint knep för att få det att verka som om man har rätt när det i själva verket är tvärtom. Källkritik är ju dock numera något som lärs ut på universitetet.

"Högerns kollaps" verkar mest vara önsketänkande från Lindbergs sida. Det viktigaste tycks vara att plocka billiga politiska poänger, oavsett hur verkligheten egentligen ser ut.JJ

Jag är något av en tidsoptimist och har emellanåt en tendens att göra saker i precis sista sekunden. Ibland blir jag försenad, som alla människor. Trafikverket slår mig dock med hästlängder vad det gäller optimistisk inställning till att vara "i tid". När tillräckligt många tåg inte kommer i tid så har man helt enkelt definierat om begreppet för att det ska passa ens egen verklighet. 

Svenska tåg blir allt bättre på att passa tiden. I dag är hela 97 av 100 tåg i tid, jämfört med 87 av 100 för ett år sedan, uppger Sveriges Radios Kaliber.
Men förklaringen är inte att tågen har blivit punktligare – utan att Trafikverket har höjt gränsen för vad som räknas som försening, från 5 till 15 minuter.
Förändringen är resultatet av en uppgörelse mellan Trafikverket och tågbranschen i Sverige, uppger Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson för Sveriges Radio.

Wikiquote definierar "försenad" som:

1. som anländer efter väntad eller önskad tidpunkt, som kommer för sent

Härom dagen kom LO:s årliga rapport som jämför "maktelitens" lön med industriarbetarnas. Det konstateras att i snitt ligger direktörerna, toppolitikerna och nringslivstopparnas löner på sjutton gånger vad en industriarbetare tjänar på ett år. Ett annat perspektiv är jämställdheten:

 

Före år 2 000 fanns inte en enda kvinna med i denna grupp. Tio år senare är enbart två (2) av 50 ledande chefer i näringslivet kvinnor.

I övriga grupper har utvecklingen varit något mer positiv. Inom den byråkratiska eliten ökar andelen kvinnor stadigt. Mellan 1999 och fram till i dag fördubblades där andelen kvinnor, från 14 till 30 procent.

Även inom den demokratiska eliten har andelen kvinnor ökat fram till år 2005, då kvinnorna utgjorde nästan 40 procent av denna grupp. Men sedan dess har utvecklingen gått tillbaka igen och år 2011 var andelen kvinnor i den demokratiska eliten nere i 28 procent. Anledningen är bland annat att antalet kvinnor på höga positioner i regering och riksdag har minskat.

Problemet är att LO själva kanske inte är ett lysande exempel på det där med jämställdhet på elitnivå. Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet tog en titt på hur det egentligen ser ut i LO:s egna styrelser, och resultatet är inte direkt uppmuntrande:

Karl-Petter Thorwaldsson är för kvotering. Tror jag det! Med ett pampbestånd av nästan uteslutande män kan man möjligen förstå LO-ordförandes frustration. I LO-styrelsen är tre (3) av 18 kvinnor. Två (2) av LO:s 14 förbund leds av kvinnor. Av dessa 14 förbund är det bara tre (3) som har ledningar med en majoritet kvinnor.

LO pekar i sin rapport ut socialdemokraternas princip om "varannan damernas" som ett föredöme för den demokratiska eliten. Under Alliansen däremot, menar man, så har det blivit mer ojämställt. Hur kommer det sig då att LO, en organisation genomsyrad av socialdemokratiska värderingar, inte ens ligger i närheten av att själv ha jämn kvinnorepresentation i sina styrelser?
Eva Franchell för fram ett annat intressant perspektiv:

Själva budskapet i LO:s rapport är att eliten skor sig medan industriarbetaren får stå tillbaka. Det är den stubbige mannen i hjälm som borde ha en större andel av löneutrymmet. Men, vänta nu... direktörer, tjänstemän, präster, Caremadirektörer och industriarbetare ... är det inte några som saknas i den stora jämförelsen?
Ja men visst ja. 

Resten av kvinnligheten, alla de vårdbiträden, undersköterskor, barnskötare och skol­måltidsbiträden som tjänar långt under en industriarbetare. De finns inte med i jäm­förelsen. Inte ens i det nya avsnittet om välfärdsdirektörer får de vara med som jämförelsematerial.

När LO började med sina klass­analyser är det klart att mannen var arbetarnorm. Men det har gått sextio år sedan dess, även tiden verkar ha stått ­alldeles stilla i LO-borgen. En organisation som under de senaste åren lanserat jämställdhetspotter borde veta bättre.

Själva analysen av läget kan man dissekera och kritisera ur helt andra synvinklar, vilket Sanna Rayman gör såpass bra att jag egentligen inte behöver tillägga något. Oberoende av att LO:s ledning pratar sig varm för kvotering och jämställdhet så är man själv inte bättre än de som man försöker granska. Av LO:s styrelse så är 16% kvinnor, det är ungefär hälften av hur fördelningen ser ut bland den demokratiska eliten och byråkratin.
Om nu LO så hemskt gärna vill kvotera bolagsstyrelserna, varför börjar man inte då och sopar rent framför egen dörr?
Det här med jämställdhet är tydligen mindre viktigt när det gäller LO självt, men vansinnigt viktigt när det gäller andra organisationer och företags styrelser.
Det kanske vore klädsamt att ordna upp det på hemmaplan innan man kommer med pekpinnar på hur resten av samhället ska bete sig?

Sedan Uppdrag Granskning sände sitt inslag om näthatet i onsdags så har debattvågorna gått höga, inte minst på tidningarnas ledarsidor och i kommentarsfälten. Vi har nu fått en rätt tydlig bild av den "typiske" näthataren: en man, oftast ung som röstar på Sverigedemokraterna. Jan Guillou gick exempelvis ut och konstaterade att näthatarna var "Sexuellt frustrerade Sverigedemokrater".

Det är en bild, men är den sann?

 

Paulina Neuding skriver i Svenska Dagbladet om en lite annan version av hat, det där fina, accepterade hatet som gärna sopas under mattan:

Näthat och hot för människor som är verksamma i den offentliga debatten håller på att bli ett stort problem, det är helt sant. Men närUppdrag granskning tog sig an detta i onsdags var perspektivet nästan helt begränsat till kvinnor som attackeras för att de har vänsteråsikter.

Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang.

Bland exemplen Neuding för upp har vi de kvinnliga debattörerna Sara Skyttedal, Alice Teodorescu och Johanne Hildebrandt. Det enda som gör att de inte passar in i den traditionella bilden av näthat är att de är borgerliga debattörer. Därmed är också hatet från vänstern värst, inte hatet från SD-sympatisörer:

Tyckare som alltså skulle skrika i högan sky om Skyttedal, Teodorescu, Hildebrandt eller jag tjänade mindre än män, eller utsattes för härskartekniker i ett styrelserum, drar sig inte för att skriva att vi är äckliga, idioter och fascister. Och det är inte bara nättrollen. När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att ”inga moderater förtjänar nåt annat än bly.”

Simon Fors är ju en annan lustig figur i sammanhanget. Som framgår ovan har han förespråkat att moderater i allmänhet, och Per Gudmunsson i synnerhet (ledarskribent på SvD), ska skjutas. Det är inte heller någon anonym näthatare utan en ledamot för vänsterpartiet. Vi har sett förr vad responsen blir när galna SD-politiker ute i någon kommun kommer med rasistiska kommentarer om invandrare eller dylikt, partiet brukar i regel kicka ut den typen av personer. Vad gör vänsterpartiet?
Tja, ingenting. Fors sitter fortfarande kvar och fortsätter.

Fredrik Virtanen på Aftonbladet gör också en nykter analys av läget:

Men vad som saknats i debatten efter ”Uppdrag gransknings” starka film i veckan är den så kallade pk-elitens eget ansvar.
Jag kan inte låta bli att se mitt ansvar, kollegors ansvar, bloggares ansvar och twittrares ansvar­.
När den ­senaste näthatkampanjen klingat av, när medietwittrarna kliat varandra på ryggen och tagit jättekraftigt avstånd från pöbelns hemsk­heter, så återgår allt till det vanliga.
Då sitter varumärkesbyggande medieentreprenörer där igen med aggressiva och småhatiska angrepp på människor och företeelser i ett vildsint ordbajsande som kommit att upphöjas till debatt.

Virtanens poäng är att journalister och debattörer själva måste ta ett ansvar för var man sätter nivån för debatten. Det är naturligtvis självklart, om man som debattör själv använder dryg kritik här eller lite lätta kränkningar där så ska man inte bli förvånad om klimatet i kommentarsfältet snabbt blir hätskt.

Vad jag personligen ser är att män och kvinnor från båda politiska läger är lika kapabla till näthat. Det finns Sverigedemokrater som hatar och det finns Vänsterpartister som hatar. Båda typer av hat är lika förkastligt och bör motarbetas, oavsett om det hatet äger rum anonymt i ett kommentarsfält eller öppet i en ledarartikel.