En storm i ett vattenglas

Sedan Uppdrag Granskning sände sitt inslag om näthatet i onsdags så har debattvågorna gått höga, inte minst på tidningarnas ledarsidor och i kommentarsfälten. Vi har nu fått en rätt tydlig bild av den "typiske" näthataren: en man, oftast ung som röstar på Sverigedemokraterna. Jan Guillou gick exempelvis ut och konstaterade att näthatarna var "Sexuellt frustrerade Sverigedemokrater".

Det är en bild, men är den sann?

 

Paulina Neuding skriver i Svenska Dagbladet om en lite annan version av hat, det där fina, accepterade hatet som gärna sopas under mattan:

Näthat och hot för människor som är verksamma i den offentliga debatten håller på att bli ett stort problem, det är helt sant. Men närUppdrag granskning tog sig an detta i onsdags var perspektivet nästan helt begränsat till kvinnor som attackeras för att de har vänsteråsikter.

Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang.

Bland exemplen Neuding för upp har vi de kvinnliga debattörerna Sara Skyttedal, Alice Teodorescu och Johanne Hildebrandt. Det enda som gör att de inte passar in i den traditionella bilden av näthat är att de är borgerliga debattörer. Därmed är också hatet från vänstern värst, inte hatet från SD-sympatisörer:

Tyckare som alltså skulle skrika i högan sky om Skyttedal, Teodorescu, Hildebrandt eller jag tjänade mindre än män, eller utsattes för härskartekniker i ett styrelserum, drar sig inte för att skriva att vi är äckliga, idioter och fascister. Och det är inte bara nättrollen. När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att ”inga moderater förtjänar nåt annat än bly.”

Simon Fors är ju en annan lustig figur i sammanhanget. Som framgår ovan har han förespråkat att moderater i allmänhet, och Per Gudmunsson i synnerhet (ledarskribent på SvD), ska skjutas. Det är inte heller någon anonym näthatare utan en ledamot för vänsterpartiet. Vi har sett förr vad responsen blir när galna SD-politiker ute i någon kommun kommer med rasistiska kommentarer om invandrare eller dylikt, partiet brukar i regel kicka ut den typen av personer. Vad gör vänsterpartiet?
Tja, ingenting. Fors sitter fortfarande kvar och fortsätter.

Fredrik Virtanen på Aftonbladet gör också en nykter analys av läget:

Men vad som saknats i debatten efter ”Uppdrag gransknings” starka film i veckan är den så kallade pk-elitens eget ansvar.
Jag kan inte låta bli att se mitt ansvar, kollegors ansvar, bloggares ansvar och twittrares ansvar­.
När den ­senaste näthatkampanjen klingat av, när medietwittrarna kliat varandra på ryggen och tagit jättekraftigt avstånd från pöbelns hemsk­heter, så återgår allt till det vanliga.
Då sitter varumärkesbyggande medieentreprenörer där igen med aggressiva och småhatiska angrepp på människor och företeelser i ett vildsint ordbajsande som kommit att upphöjas till debatt.

Virtanens poäng är att journalister och debattörer själva måste ta ett ansvar för var man sätter nivån för debatten. Det är naturligtvis självklart, om man som debattör själv använder dryg kritik här eller lite lätta kränkningar där så ska man inte bli förvånad om klimatet i kommentarsfältet snabbt blir hätskt.

Vad jag personligen ser är att män och kvinnor från båda politiska läger är lika kapabla till näthat. Det finns Sverigedemokrater som hatar och det finns Vänsterpartister som hatar. Båda typer av hat är lika förkastligt och bör motarbetas, oavsett om det hatet äger rum anonymt i ett kommentarsfält eller öppet i en ledarartikel.