En storm i ett vattenglas

En blogg om politik, journalistik och skrivande.

Brunt språkbruk från Aftonbladet

Kategori: Journalistik

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i termen "anti-rasist". Till att börja med så implicerar det att bara "anti-rasisterna" egentligen är emot rasism, för det andra så tenderar "anti-rasistiska" rörelser att lägga till sig med ett språkbruk och beteende som ligger obehagligt nära det som man säger sig bekämpa. I många fall spelar det inte bara roll vad man säger, utan också hur man säger det. När man väl börjat anta motståndarsidans språkbruk så börjar man också, i viss mån, anta deras verklighetsbeskrivning.
En tydlig indikation på detta kan man bland annat se i Lidija Praizovics krönika på Aftonbladets kultursida.
Innehållet är, som sagt, mindre intressant än ordvalet.
 
Inga-Lina Lindqvist upprörs över att jag gått en separatistisk kurs för skrivande människor med erfarenhet av rasifiering. Varför förstår hon inte att skrivande människor med utländsk bakgrund - som i hela sitt skrivande liv i Sverige suttit i så gott som helvita rum och lyssnat till vitas översittarfasoner - har behov av samtalsrum och relationer utan vit inblandning?
 
Rasifiering, för de icke insatta, har inget med rasism att göra, utan är ett begrepp inom samhällsvetenskapen som beskriver när människor ses som stereotyper grundade på fördomar om deras etnicitet, ursprung, kultur, etc.
Vad menar då Praizovic med "vit"?

För mig handlar vithet inte så mycket om hudfärg, och definitivt inte om blod! Vithet handlar för mig om ras/etnicitet, men också om klass. Jag har i hela mitt liv haft känslan av att smutsa ner den svenska vitheten. Icke-vithet handlar för mig om att ha erfarenhet av sådant som migration, språkförbistring, dubbla kulturer och rasism. Det är en erfarenhet, ett perspektiv på världen.

Min tjej, till exempel, kom till Sverige från Mellanöstern som tolvåring, hon har en svensk mamma och ännu vitare hud än jag. Hon har också en charmerande brytning. Vi kan omöjligt identifiera oss som vita svenskar.

Känns det här igen? Det borde det göra. Byt ut "vit" mot "etniska svenskar" så får du en retorik misstänkt lik vad Svenskarnas Parti eller deras gelikar för sig med. Hudfärgen är i det här fallet en förklädnad för "ras", även om Praizovic gör försök att förklä det. Kontentan är dock densamma: personer med invandrarbakgrund kan aldrig ses som 100% "svenskar", eftersom de har andra "perspektiv".
Det blir värre.

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Har man inte rätt "hudfärg" så ska man alltså inte lägga sig i vad som händer i förorten, och helst inte ha några åsikter över huvud taget. Det här är ett resonemang som är så likt det som används av extremhögern att den enda egentliga skillnaden är på vilken sida av barrikaderna som man står. Grundbudskapet är dock detsamma, man delar upp människor i "vi" och "dem", oavsett om det är svenskar och invandrare eller "vita" och icke-vita.
Viktigast av allt är att det är en sådan uppdelning som utgör förutsättningen för rasism. Genom att definiera sig själv utifrån sin hudfärg, etnicitet, ursprung eller dylikt så blir man exakt en sådan stereotyp som rasifieringen bygger på. Huruvida det finns undergrupper eller om man bara diskuterar i termer av "vit" och icke-vit har jag ingen aning om, jag är inte särskilt uppdaterad på området.
Praiovic får ursäkta, men jag tenderar att definiera människor utifrån vad de gör och vad de säger, inte vilken hudfärg de har eller var de kommer ifrån.

Aftonbladet lanserar ny opinionssajt

Kategori: Journalistik

Aftonbladet avslöjar idag sin nya satsning på opinionsjournalistik, politism.se. Dagens media skriver i samma ämne.
Jag finner mig själv nickandes instämmande, dock bara i första halvan av Aftonbladets text.
Karin Pettersson skriver:

Politism, som ser dagens ljus i augusti, har en tydlig politisk agenda: antirasism, feminism och kamp för ökad jämlikhet. Och den tar sin utgångspunkt i två förhållanden:

Den ena är att mediebranschen går igenom ett stort skifte. Värdet av att producera nyheter som alla andra har blir allt lägre. Vad som däremot blir mer värt är texter som tillför något eget – en vinkel, en åsikt, ett helt eget innehåll. Det är den typen av innehåll som delas, läses och bygger lojalitet med ett varumärke. 

Uttryckt på ett annat sätt blir värdegrunden, den tydliga utgångspunkten, allt viktigare.

Opinionsjournalistiken passar som hand i handske i denna nya medievärld – under förutsättningen att den faktiskt orkar uttrycka en åsikt. Det gör Aftonbladets ledarsida, därför är vi också landets i särklass mest lästa och engagerande.

Den andra utgångspunkten för Politism är längtan efter sammanhang, framför allt hos unga människor. Enligt en studie av statsvetarprofessorerna Erik Amnå och Joakim Ekman som presenterades i våras står knappt hälften av unga människor ”politiskt standby”. En stor del av en grupp som brukar beskrivas som passiv och ointresserad har i själva verket ett stort intresse för politik, och är redo att engagera sig om bara någon erbjuder ett forum, en väg in.

Det är inte i samhällsengagemang eller intresse det brister. Det är i former för deltagande. Men i en tid när de flesta partier sluter sig inåt blir det allt svårare för politiskt intresserade att hitta plattformar för deltagande.

Givetvis är det så. Mediebranschen är under stor förändring, och till och med de stora aktörerna kommer att tvingas att förändras under de kommande åren, om man alls vill vara kvar. Och naturligtvis, det finns många unga som är politiskt engagerade, men inte "inne" i något parti och därmed utan arena att uttrycka sig på. Beskrivningen passar bra in på mig själv.
Dock blir det uppenbart i textens andra hälft att det här är lång ifrån den breda och öppna opinionssatsning som man först får intryck av:

Politism vill vara en sådan plattform. En bred nyhetssajt, fristående från Aftonbladet, med en tydlig social agenda. Bortom partipolitiken, men tydligt vänster. Som bjuder in till deltagande och engagemang – men håller stenhårt på ett aktivt och kvalificerat redaktörskap.

Det brukar talas om att högern har ett övertag när det gäller opinionsbildning. De har mer pengar, fler tankesmedjor och ledarsidor i rikstäckande tidningar. Och visst är det  sant att de varit framgångsrika.

Men sanningen är att det som engagerar människor i dag inte är att protestera mot skattetrycket, utan mot orättvisor och rasism.

Man kan inte påstå sig vara "bortom partipolitiken" samtidigt som man i nästa bisats utesluter hälften av väljarna. Jag irriterar mig alltid på rörelser eller manifestationer som beskriver sig som "partipolitiskt obundna, men tydligt å vänster/höger". Sätter man en preferens på vilken halva av det politiska blocket man föredrar, så ligger man inte bortom partipolitiken. Kanske bortom de dispyter som präglar partierna av samma block, men man är tydligen inte tillräckligt bortom partipolitiken för att låta en ungdom med folk- eller centerpartistiska åsikter delta.
Det här arrangemanget utesluter också mig själv fullständigt, vilket ju är synd, eftersom jag tycker konceptet är intressant. Dock är jag liberal, utan särskilt många sympatier åt vänsterblocket, och passar därmed inte i Politism:s profil.
Vad jag reflexmässigt ogillar är sista meningen, som implicerar att man bara kan protestera mot "orättvisor och rasism" om man ligger politiskt åt vänster. Det är ett enögt sett att på saken om man anser att de med sympatier åt de borgliga blocket endast protesterar mot skattetrycket. Läsare av min blogg kan med fördel notera att jag har lagt anmärkningsvärt lite tid åt att protestera mot skattetrycket, och mer åt vad jag själv anser är missförhållanden eller orättvisor.

I artikeln i Dagens Media så hävdas det att sidan ska vara "fristående".

Förutom Aftonbladet medfinansieras Politism.se, som släpps i betaversion i augusti, också av LO. Tanken är dock att sajten ska vara helt fristående både från Aftonbladets ledarsida, LO samt de politiska partierna. Politism.se kommer dock fortfarande att få trafik från aftonbladet.se.

Ehh...

 

Man är inte "fristående" från en organisation om organisationen i fråga finansierar din verksamhet och betalar för domänen du använder. Om LO teoretiskt sett skulle ställa till men någon skandal det närmaste året, hur stora är oddsen för att Politism kommer flöda över med indignerade artiklar? Don't bite the hand that feeds you.
Tvärtom, genom att finansieras av LO och Aftonbladet, placeras Politism stadigt som en socialdemokratisk opinionssida.

Slutligen så blir det väldigt tydligt att det här är en krigsförklaring mot Sverigedemokraterna, och ingenting annat:

Timbros tid är förbi – i alla fall för denna gång. Nu står slaget mellan vänstern och apatin, och mellan rasisterna och de som står upp för människovärdet.
Det är en mörk tid. Men mycket långt ifrån hopplös.
Förhoppningsvis kan Politism bli en av ljuspunkterna.

Det är roande att samtidigt som Karin Pettersson och liknande debattörer ofta anklagar Jimmie Åkesson och SD för att dela upp människor i "vi" och "dom" så gör man precis samma sak här. Är man inte vänster så är man antingen apatisk eller rasist. Givet Aftonbladets flexibla tolkning av begreppet "rasism" så ver jag allvarligt talat inte i vilken kategori jag själv hamnar enligt deras definition. 
Politism handlar alltså inte om att ge de ungdomar som vill engagera sig utanför politiken en möjlighet att göra det, utan att "ta kampen" mot "rasisterna" (dvs. SD). Utan störande personer som inte delar "rätt" politiska värderingar, ungefär som ett slags Vänster-Avpixlat.
För att slippa ha jobbiga diskussioner så ska det inte heller tillåtas någon kommentarsfunktion.

Tanken är också att användarna ska generera innehåll till sajten. Detta genom en communitydel där alla som vill kan registrera sig. För användarna finns sedan sex steg av engagemang som alla ger gradvis mer inflytande över sajten. Det blir dock inga vanliga artikelkommentarer på sajten som exempelvis Aftonbladet har. Detta för att säkra kvaliteten i innehållet.
Eric Rosén läser upp Politism.ses paroll:
– Vi låter fler röster höras genom att låta färre komma till tals.

Jag ser aldrig artikelkommentarer som något som minskar kvaliteten hos texten de kommenterar på. Det är faktiskt en av de mest engagerande delarna hos moderna nyhetssidor, att kunna läsa en artikel och kunna diskutera innehållet med andra läsare. Ibland uppstår debatter, men det är så verkligheten ser ut. Jag vet inte vilken logik Rosén använder sig av i parollen, att låta ett antal röster komma till tals som fylle rupp "grundkriterierna" är precis det sättet som de politiska partierna fungerar och, ironiskt nog, det som politism påstår sig motverka.

Min gissning är att Politism kommer att upplösas någon gång efter valet, när det inte längre blir lika akut att påminna folk om hur rasistiska och onda Sverigedemokraterna är. Oddsen att den skulle kunna leva vidare med en annan funktion när man så starkt profilierat sig på "kampen mot rasismen" är låga.
Det är i sig synd, eftersom jag tror att en politiskt bredare satsning hade varit väl mottagen och haft betydligt större chanser att leva ett eget liv och engagera ungdomar över partigränserna.
Som det ser ut så kommer Politism att ägna sig åt det som man påstår att man vil motverka - partipolitik.

Aftonbladet vs. Avpixlat

Kategori: Journalistik

Aftonbladet slår upp domedagsrubriker, och de handlar givetvis om Sverigedemokraterna i vanlig ordning. Det är ju snart Almedalsveckan, och än så länge har inga pinsamma politiska skandaler inträffat för några av partierna för att förflytta fokus på det som ska diskuteras - den faktiska politiken.
Den här gången handlar det om Avpixlat, en nyhetssajt med en lite...annorlunda vinkel än Aftonbladet. Det rapporteras friskt om brott begånga av invandrare, muslimska fundamentalister och hur personer som sympatiserar med SD på ett eller annat sätt blir "förtryckta". Jag frekventerar inte Avpixlat, så jag är inte rätt person att bedöma om det är en "rasistisk hatsajt" som både Aftonbladet och diverse politiska företrädare påstår. Med tanke på Aftonbladets flexibla användning av ordet "rasism" så väljer jag dock att fria snarare än fälla. Vad gäller den politiska åskådningen hos Avpixlats redaktion så är det varken en fråga som jag kan, eller bör, spekulera i.
 
Nyheten den här gången består i att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth anklagas för att styra avpixlat. Det är inte första gången den här anklagelsen förs fram, och Ekeroth har tidigare sagt att han hjälper till med donationskontot och har goda kontakter med Avpixlat, men att han inte sitter i redaktionen eller styr innehållet. Om han faktiskt styr innehållet så har han ljugit tidigare, vilket enligt min åsikt i så fall skulle vara problemet, inte hans inblandning per se. Mig veterligen så är inte Avpixlat en olaglig sajt, och riksdagsledamöter från alla partier har ägnat sig åt alla möjliga tveksamheter utan att ha behövt avgå för den sakens skull. Att ljuga är däremot någonting allvarligt. 
Som bevis har man en mailkonversation med en handfull citat ryckta ur sitt sammanhang:

Men Aftonbladet har, genom en säker källa, tagit del av ett flertal mejl­växlingar som visar en helt annan bild av riksdags­ledamotens hemliga engagemang.
Till en redaktionsmedlem skrev Ekeroth den 20 maj ordagrant:
”Vi MÅSTE verkl se till att kunna nå varandra, samt att starta tidigare på eftermiddagen. Seriöst...”
Vid flera tillfällen mejlar han länkar med ett Youtube­klipp till redaktionen - som en stund senare läggs ut på Avpixlat.
Ekeroth skickar också förhållningsorder till red­aktionen:
”Kom igen nu - gör sidan intressant och levande. Just nu ser det dött ut.”
Mejlväxlingarna som Aftonbladet tagit del av sträcker sig från januari i år fram till nu. Vid upp­repade tillfällen klagar Ekeroth på att redaktionsmedlemmarna inte svarar i telefonen.
Den 20 maj skrev han igen: ”Det är ju direkt löjligt att ingen av er någonsin svarar”.
Innehållet i andra mejl pekar på att Ekeroth har en direkt arbetsledande roll på sajten.
Den 22 jan: ”Vad är det med moderatorn? Varför tas sådana inlägg bort om de inte är hotfulla”.
”Inte första gången vi har den här diskussionen”.
”Lägg upp den här you­tubevideon i stället för från riksdagen”.

Inget av det här bevisar att Ekeroth skulle "styra" Avpixlat. Vi vet inte heller hur resten av konversationen, och därmed kontexten, ser ut. Citat ryckta ur sina sammanhang är extremt opålitliga källor, eftersom nästa fras lika väl kan vända upp och ner på hela resonemanget. Ge mig en vanlig inspelad intervju med vilken politiker som helst, så garanterar jag att jag kan hitta åtminstone tre-fyra citat som ser väldigt suspekta ut om de rycks från sammanhanget.
Mailen från Ekeroth bevisar bara att han har haft åsikter om Avpixlats innehåll, vilket för all del inte är underligt. Massor med läsare har åsikter om nyhetssidor och mailar dessa till redaktionen och enskilda skribenter. Hade Ekeroth suttit i redaktionen hade han sannolikt kunnat moderera och lägga upp saker själv, istället för att maila till Avpixlat och klaga. Oavsett hur många gånger jag läser mailen så ser jag inte de här "bevisen" som Aftonbladet pratar om.

Stora anklagelser måste följas av stora bevis, men här misslyckas Aftonbladet fullständigt med att belägga sina påståenden. Det enda jag ser av citaten ovan är att Ekeroth skulle vara en engagerad läsare av Avpixlat.
Det är, såvitt jag vet, inte särskilt förbjudet, ej heller särskilt ologiskt. En stor del av SD:s sympatisörer hänger ju där.PP

Debatten om debatten

Kategori: Journalistik

Idag har publicistklubben möte, och bland annat kommer man att ha debatt runt...ja, folk som inte vill ta debatten. Stina Dabrowski, PKs ordförande, skriver:
 
Det finns också en diskussion kring vilka som ska få vara med och debattera. ”Våga vägra ta debatten” är ett uttryck som myntats av Ung Vänsters f d ordförande Ali Esbati. Ger man rasistiska och antifeministiska krafter luft under vingarna om man bjuder in dem till debatt?
 
Runt detta vill man diskutera vilket som egentligen är den bästa metoden. Är det rätt att hantera personer vars åsikter man ogillar genom att vägra ge dem utrymme att föra fram sina åsikter?
Bara att föra upp ämnet har fått vissa att gå i taket. Martin Halldin, redaktör på ETC, skriver i Svenska Dagbladet om hur han lämnar Publicistklubben. Anledningen? Ja:
 
Droppen kom i söndags, när PK-ordföranden Stina Dabrowski deltog i en debatt med politikern Ali Esbati i tv-programmet Agenda. Där pratar Dabrowski om ”en konsesus-elit som misstänkliggör personer som vågar ha kritiska åsikter” om feminism och invandring. Enligt Dabrowski blir man ”anklagad för att vara rasist” när man har åsikter i dessa frågor. Hon säger också att vi ska ”njuta av yttrandefriheten och diskutera alla frågor” och gärna ha ”en mustig debatt”.
 
Också på Aftonbladets ledarsida har det tagit hus i helvete. Anders Lindberg skriver:

Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar.

Publicistklubben har diskuterat mediefrågor sedan 1874. Förra gången rasism­en var uppe till debatt bjöd de in den rasistiska hatsidan Avpixlat. Man kan på goda grunder ställa frågan om de egentligen vet vad de sysslar med.

Som sagt, vi vet ju hur det gick i Danmark.

För de som inte är bekanta med det eviga exemplet Danmark som Aftonbladet använder så kan jag ge viss information. Tesen vissa av Aftonbladets ledarskribenter, däribland Anders Lindberg, driver är att om vi ger "rasisterna" (läs: Sverigedemokraterna) utrymme så kommer fler att rösta på dem. Bästa metoden är att ignorera dem, låtsas som om det regnar och vägra debattera. 
Vi vet ju dock hur det gick. 2010 kom SD in i riksdagen, trots ovan nämnda strategi.

Det är dock talande att det i en modern demokrati ska ses som kontroversiellt att Dabrowski vill ha en bred debatt där alla inblandade får komma till tals. För mig är det en självklarhet att alla frågor debatteras, även invandringsfrågan. I så fall är det givet att Sverigedemokraterna ska få komma till tals, de är ju trots allt det partiet som lagt mest krut på invandringspolitiken. Det kanske inte är uppskattat av alla, men vi lever i en demokrati, och där ska alla ha rätt att ge sina åsikter.
Personligen är jag alltid misstänksam mot folk som kallar sig "antirasister". Med undantag från en väldigt liten minoritet av folket så är det knappast någon som stöder rasismen. De flesta är motståndare till rasismen, men "antirasisterna" verkar ägna sig åt att kasta skit på meningsmotståndare och se rasism och kränkningar bakom varenda buske, i varje sverigedemokrat och i varje offentlig debatt som vågar ta upp en kritisk vinkel på invandringspolitiken.
Att "rasisterna" får utrymme är ju utmärkt, då kan de ju debatteras och motbevisas i god, demokratisk ordning istället för att man för något slags gerillakrig på Facebook och Twitter.

Här får jag hålla med Voltaire: Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.

Musik ska inte kvoteras

Kategori: Journalistik

Ikväll är det final i den svenska melodifestivalen, det är för övrigt den enda delen jag tittar på, förutom den Europeiska finalen. Personligen är jag mindre förtjust i alla deltävlingar som pågår vecka efter vecka, så med undantag för enskilda youtube-klipp för att se vilka låtar som går vidare så nöjer jag mig med finalen. Emellanåt lyckas vi ju faktiskt vaska ut en och annan bra låt. 
Men istället för att i lugn och ro sätta sig i TV-soffan så kan man, som Eva Franchell på Aftonbladet, ondgöra sig över att finalen inte är jämnställd.

Problemet är att den enkönade musiken kommer att bestå. Bakom nästan varje manlig ­artist står en manlig låtskrivare. 90 procent av Melodifestivallåtarna skrivs av män.
Producenten Christer Björkman tycker inte att det är ­något problem. Tjejerna är helt ­enkelt inte lika tävlingsinriktade, ­säger han i Ekot. Han ­menar att det helt enkelt är skillnad i konstnärskapet.
Och visst är det skillnad alltid. I de sociala medierna snurrade nyligen en lista över de hundra mest inflytelserika ­albumen. Bland hundra skivor var bara två gjorda av kvinn­liga artister – Patti Smith och ­Joni Mitchell.

Inte ens Madonna kvalade in på den testosteronstinna listan.
Den verkliga berömmelsen och de riktigt feta kontrakten hamnar alltid hos män och därmed är det ingen skillnad på ­näringslivet och artistlivet. Det krävs kvotering för att kvinnorna ska få plats.
SVT har ett ansvar. Kvinn­liga artister och kvinnliga ­musikskapare måste få plats på Melodifestivalens alla scener. Kvinnor kan både tända på män – och tävla med dem.

Även om det numera känns som om det är Thomas G:son som skriver alla låtar, så kan vi åtminstone se om Franchell har rätt. Var majoriteten av artiserna män?
Tja, om vi tar en titt på startfältet i deltävlingarna:

Deltävling 1: Karlskrona:

1. David Lindgren (man)
2. Cookies N' Beans (kvinnor)
3. Jay-Jay Johanson (man)
4. Mary N'diaye (kvinna)
5. Eric Gadd (man)
6. Yohio (man?)
7. Anna Järvinen (kvinna)
8. Michael Feiner & Caisa (man och kvinna)

Deltävling 2: Göteborg:
1. Anton Ewald (man)
2. Felicia Olsson (kvinna)
3.  Joacim Cans (man)
4. Swedish house wifes (kvinnor)
5. Erik Segerstedt & Tone Damli (man och kvinna)
6. Louise Hoffsten (kvinna)
7. Rikard Wolff feat. Sara Isaksson (man och kvinna)
8. Sean Banan (man)

Deltävling 3: Skellefteå:
1. Eddie Razaz (man)
2. Elin Petersson (kvinna) 
3. Ravaillacz (män)
4. Amanda Fondell (kvinna)
5. Martin Rolinski (man)
6. Caroline af Ugglas (kvinna)
7. State of Drama (män)
8. Janet Leon (kvinna)

Deltävling 4: Malmö:
1. Army of Lovers (män och kvinna)
2. Lucia Piñera (kvinna)
3. Robin Stjernberg (man)
4. Sylvia Vrethammar (kvinna)
5. Ralf Gyllenhammar (man)
6. Behrang Miri feat. Loulou Lamotte & Oscar Zia (män)
7. Terese Fredenvall (kvinna)
8. Ulrik Munther
(man)

Låt os sammanfatta. Av meoldifestivalens 32 bidrag så är 15 renodlat manliga, 13 är renodlat kvinnliga, 4 är grupper bestående av både män och kvinnor. Det är alltså en marginel övervikt av män (eller 50/50, beroende på vad man vill klassificera Yohio som) och är alltså inte "enkönat" som Franchell påstår.
Vad är då problemet? Jo, problemet är att folk röstade "fel", alltså huvudsakligen på manliga artister.
Det kan för all del vara tragiskt, men det är inte SVT:s ansvar. Startfältet är redan jämnställt, och förutom att manipulera resultatet av rösterna så att det blir jämn fördelning i finalen så finns det inget man kan göra.
För det är väl inte detta som Franchell vill.

Det kan helt enkelt vara så att det finns färre kvinnliga artister i finalen till melodifestivalen för att tittarna inte ansåg att de var tillräckligt bra. Hur ska kvinnorna "kvoteras" in i branchen, ska kunderna tvingas köpa en skiva med en kvinnlig artist för varje manlig motsvarighet man köper? Ska vi manipulera röstresultat i tävlingar såsom melodifestivalen för att uppnå idealet om absolut jämn könsfördelning?
Personligen anser jag att kvotering är ett gissel, för redan där placerar man en persons kön eller etnicitet som mer värdefull än hans/hennes kompetens i området. Låt dock folks musiksmak vara fri från kvotering, låt oss som gillar manliga artister göra det utan att anklagas för strukturell diskriminering.
Anser man att det är ett så stort problem för jämnställdheten att inte tillräckligt många kvinnor går vidare till finalen i melodifestivalen att man måste skriva en ledarartikel om det i Sveriges största tidning så saknar man sinne för proportioner.

Förvirrat resonemang från Aftonbladet

Kategori: Journalistik

Det brukar vara någorlunda utsiktslöst att kritisera ledarartiklar som är skrivna med åsikter åt det ena eller andra hållet. Trots allt, det är ledarartiklarnas funktion i en tidning att vara politiskt vinklade. Därför har jag ingenting emot när en ledarskrivent eller kolumnist har en annan åsikt än jag själv, det är ett fritt land och folk får tycka var de vill.
När man däremot far med direkt osanning så hajar jag till.
Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet om "högerns kollaps i Europa" är i bästa fall enbart felaktig, i värsta fall rentav lögnaktig. Vad är då problemet? Låt oss se:

Antipolitiken vann valet i Italien. Till slut stod den smått osannolike komikern Beppe Grillos proteströrelse Femstjärnan som segrare. För socialdemokraterna är det bittert eftersom de ledde i opinionen under hela valrörelsen och äntligen lyckades besegra Silvio Berlusconi.

Väljarna röstade kraftfullt mot Italiens politiska klass och lika kraftfullt mot EU:s brutala åtstramningspolitik. Men frågan är vad de röstade för?

För oss som har följt utvecklingen i Italien framstår påståendet att italienarna kraftigt röstade mot EU:s "brutala åtstramningspolitik" något underligt. Mario Montis parti gick för all del back, men eftersom Lindberg fokuserar sig på Berlusconi så är det där jag lägger udden. Berlusconi står inte, trots att han är högerpolitiker, för någon åtstramningspolitik. Tvärtom så har hans strategi inför valet varit att lova mer till alla, skattesänkningar och en återgång till hur det var på "den gamla goda tiden". Det är inte åtstramningspolitik.
Sannolikt blir de omval, men socialdemokraterna i allians med Mario Montis parti förväntas fortsätta den "brutala åtstramningspolitiken", så frågan är om Lindberg över huvud taget har satt sig in i vad valet handlat om.
Det blir dock bättre:

Resultatet i Italien är också del i en större europeisk trend som kan sägas ha inletts när socialdemokraterna vann valet i Danmark 2011. Fram till dess dominerade Europas höger och deras brutala åtstramningspolitik helt EU.

Det danska valet följdes bland annat av framgångar för socialdemokraterna vid valet i Nederländerna och valsegern för socialistpartiets Francois Hollande i franska presidentvalet. Samma trend kan ses i tyska delstatsval och i Stor­britannien där Labour har en klar ledning i opinions­mätningarna.

Högerns idéer och hela åtstramnings­politiken verkar ha passerat sitt bäst-före-datum. I val efter val röstar väljarna på andra partier och en annan politik.

Vad Lindberg "glömmer" att nämna är att Nederländerna har en liberal premiärminister och att det största partiet också är ett liberalt sådant. I Danmark gick socialdemokraterna tillbaka i valet, men vann eftersom motståndarsidan gick back ännu mer. Man har också drivit politik som av de flesta kanske inte skulle definieras som klassisk socialistisk sådan. Man har ökat jobbskatteavdraget, höjt tröskeln för värnsskatt och lär inom kort sänka bolagsskatten och införa en dansk variant av ROT-avdraget.
Fredrik Reinfeldt hade inte kunnat göra det bättre själv.
De senaste åren har också Spanien, Portugal, Ungern, Grekland och Storbritannien gått från ett socialdemokratiskt till ett borgerligt styre. Och i vårt grannland, Norge, så sjunker socialdemokraternas stöd i opinionsmätningarna och de borgerliga går fram starkare.
Är detta ett tecken på högerns kollaps? Snarare ser det ut som om det är socialdemokraterna som går tillbaka.

Talande är att krisländerna i södra Europa, med undantag från Italien, bytte från en socialistisk till en borgerlig regering efter krisen. Tydligen så har väljarna där inget större förtroende för socialdemokraternas förmåga att hantera krisen. Lindberg tar dock upp två specifika länder (Italien och Danmark) men väljer att ignorera de fem länder där situationen är tvärtom. Selektiv användning av statistik är ett gammalt fint knep för att få det att verka som om man har rätt när det i själva verket är tvärtom. Källkritik är ju dock numera något som lärs ut på universitetet.

"Högerns kollaps" verkar mest vara önsketänkande från Lindbergs sida. Det viktigaste tycks vara att plocka billiga politiska poänger, oavsett hur verkligheten egentligen ser ut.JJ

Olika sorters hat

Kategori: Journalistik

Sedan Uppdrag Granskning sände sitt inslag om näthatet i onsdags så har debattvågorna gått höga, inte minst på tidningarnas ledarsidor och i kommentarsfälten. Vi har nu fått en rätt tydlig bild av den "typiske" näthataren: en man, oftast ung som röstar på Sverigedemokraterna. Jan Guillou gick exempelvis ut och konstaterade att näthatarna var "Sexuellt frustrerade Sverigedemokrater".
Det är en bild, men är den sann?
 
Paulina Neuding skriver i Svenska Dagbladet om en lite annan version av hat, det där fina, accepterade hatet som gärna sopas under mattan:

Näthat och hot för människor som är verksamma i den offentliga debatten håller på att bli ett stort problem, det är helt sant. Men närUppdrag granskning tog sig an detta i onsdags var perspektivet nästan helt begränsat till kvinnor som attackeras för att de har vänsteråsikter.

Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang.

Bland exemplen Neuding för upp har vi de kvinnliga debattörerna Sara Skyttedal, Alice Teodorescu och Johanne Hildebrandt. Det enda som gör att de inte passar in i den traditionella bilden av näthat är att de är borgerliga debattörer. Därmed är också hatet från vänstern värst, inte hatet från SD-sympatisörer:

Tyckare som alltså skulle skrika i högan sky om Skyttedal, Teodorescu, Hildebrandt eller jag tjänade mindre än män, eller utsattes för härskartekniker i ett styrelserum, drar sig inte för att skriva att vi är äckliga, idioter och fascister. Och det är inte bara nättrollen. När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att ”inga moderater förtjänar nåt annat än bly.”

Simon Fors är ju en annan lustig figur i sammanhanget. Som framgår ovan har han förespråkat att moderater i allmänhet, och Per Gudmunsson i synnerhet (ledarskribent på SvD), ska skjutas. Det är inte heller någon anonym näthatare utan en ledamot för vänsterpartiet. Vi har sett förr vad responsen blir när galna SD-politiker ute i någon kommun kommer med rasistiska kommentarer om invandrare eller dylikt, partiet brukar i regel kicka ut den typen av personer. Vad gör vänsterpartiet?
Tja, ingenting. Fors sitter fortfarande kvar och fortsätter.

Fredrik Virtanen på Aftonbladet gör också en nykter analys av läget:

Men vad som saknats i debatten efter ”Uppdrag gransknings” starka film i veckan är den så kallade pk-elitens eget ansvar.
Jag kan inte låta bli att se mitt ansvar, kollegors ansvar, bloggares ansvar och twittrares ansvar­.
När den ­senaste näthatkampanjen klingat av, när medietwittrarna kliat varandra på ryggen och tagit jättekraftigt avstånd från pöbelns hemsk­heter, så återgår allt till det vanliga.
Då sitter varumärkesbyggande medieentreprenörer där igen med aggressiva och småhatiska angrepp på människor och företeelser i ett vildsint ordbajsande som kommit att upphöjas till debatt.

Virtanens poäng är att journalister och debattörer själva måste ta ett ansvar för var man sätter nivån för debatten. Det är naturligtvis självklart, om man som debattör själv använder dryg kritik här eller lite lätta kränkningar där så ska man inte bli förvånad om klimatet i kommentarsfältet snabbt blir hätskt.

Vad jag personligen ser är att män och kvinnor från båda politiska läger är lika kapabla till näthat. Det finns Sverigedemokrater som hatar och det finns Vänsterpartister som hatar. Båda typer av hat är lika förkastligt och bör motarbetas, oavsett om det hatet äger rum anonymt i ett kommentarsfält eller öppet i en ledarartikel.

 

Uppdrag granskning och barnfattigdomen

Kategori: Journalistik

Janne Josefsson och uppdrag granskning har undersökt barnfattigdomen, eller rättare sagt: barnfattigdomen så som den framställs av frivilligorganisationerna. Resultatet är inte nådigt:
 
När Uppdrag Granskning träffar Rädda barnens Sverigechef, Agneta Åhlund, erkänner hon att kampanjen inte stämmer. De har även lagt ut en kommentar på sin hemsida som medger att kampanjfilmen var överdriven.
– Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn, säger Agneta Åhlund i programmet.

Janne Josefsson: Hur många då? Har du en aning?
– Nej, jag har inte det. Jag kan inte svara på den frågan.

Janne Josefsson: Hur kan man säga så då? Om man inte har någon aning om?
– Ja, det är väl för att försöka fånga en beskrivning av en livssituation för barn. Ger det då en beskrivning av en livssituation för 248 000 eller 220 000 som det var då, då är det inte en bra kampanj, säger Agneta Åhlund.

Även Bris och Majblomman anklagas för att ha överdrivit siffror och tillstånd för Sveriges fattiga barn.

För att inte det hela ska spåra ur så betonar jag att det finns två typer av fattigdom som man talar om: absolut fattigdom och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är den vi oftast ser när det pratas om fattigdom i tredje världen, folk som inte har råd med kläder eller mat för dagen. Relativ fattigdom, däremot, hamnar man i om man har en inkomst på 60% eller lägre än riksgenomsnittet. Som student är jag exempelvis "relativt fattig".
Håkan Juholt gick under sin korta tid som ledare för socialdemokraterna ut och lovade att avskaffa barnfattigdomen, som då är när ett barns föräldrar har en inkomst på under 60% av riksgenomsnittet. Problemet är att den relativa barnfattigdomen inte kan förintas, eftersom den inte bygger på att du är fattig, utan på att någon annan tjänar mer. Så länge det existerar inkomstklyftor så kommer det att finnas relativ fattigdom, oavsett hur bra lön folk har. Exempelvis kan man se i artikeln där Aftonbladet intervjuar Tapio Salonen, som menar att Janne Josefsson har fel:

Andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer har legat relativt still de senaste åtta åren. Men de som har det bra har fått det mycket bättre vilket gör att skillnaderna mellan barnen ökar.

Det finns två sätt att komma till skott med den relativa fattigdomen: det ena är att öka välståndet för de sämst bemedlade så att inkomstklyftorna sjunker. Det andra, och sannolikt lättaste, är att tvångsbeskatta de som tjänar mest tills de kommer ner på en mer "normal" nivå. Högre skatter brukar ju också vara en gammal fin socialdemokratisk lösning på alla problem, och det var precis vad jag misstänkte att Juholt hade i åtanke.
Ironiskt är att den relativa fattigdomen inte existerar i samhällen med absolut fattigdom, en så stor majoritet av befolkningen lever i regel under så fattiga förhållanden att medelinkomsten är väldigt låg. I klartext: om alla är fattiga så finns det ingen relativ fattigdom. Den relativa fattigdomen är specialkonstruerad för att appliceras på västerländska samhällen med högt välstånd, bara det är ju någonting att tänka på.
Nu finns det folk som är fattiga i Sverige, men systemet för att räkna fungerar ju uppenbarligen inte, och jag betvivlar starkt att det handlar om så stora antal som BRIS, Rädda Barnen och Majblomman påstår.

Det hela blir inte mer tragiskt när Aftonbladet påstår att det nu rasar en kritikstorm på Twitter (var annars?), en kritikstorm vars deltagare verkar vara Vänsterpartiet, BRIS, Rädda Barnen och Majblomman, alltså till största delen de som har granskats.
Samtidigt morrar Daniel Swedin på ledarsidan att Janne Josefsson "gör som Reinfeldt" och struntar i de fattiga barnen.
En intressant sak med granskande journalistik är att man ena dagen framstår som en neutral och saklig granskare av makten, men så fort man kommer till "fel" slutsats så börjar pajkastningen från de som är av annan politisk uppfattning.

Förhoppningsvis kan den här diskussionen leda till att men ser om begreppet "relativ fattigdom", och hur många fattiga vi egentligen har i Sverige.

Flashback och näthatet

Kategori: Journalistik

GP skriver idag om näthatet på Flashback.
Bakgrunden är att diskussionforumet har en tråd med titeln "Sveriges hundra farligaste kvinnor" där det, precis som det brukar på Flashback, förekommer skitkastning åt höger och vänster. Det är givetvis modbjudande att den här typen av personangrepp förekommer, men jag kan inte hjälpa att reagera på en del av kommentarerna som kommer från polisens håll.
 
- Med internet har vi skapat ett monster. Ingen kan stänga av det, och på vissa ställen råder anarki. Vi kan inte alltid rå på det som läggs ut, säger Jens Ahlstrand, chef för polisens it-forensiska verksamhet i Västra Götaland.
 
Exakt vad är det som Ahlstrand menar här? Är det önskvärt att kunna "stänga av" internet? Censurera vad som skrivs? Även om den här typen av skit inte borde förekomma så är inte lösningen att försöka lägga locket på. Ett av huvudproblemen är att lagstiftningen är ålderdomlig och över huvud taget inte anpassad efter internet, så det är där som första steget bör tas. Debattörer från olika läger har ofta en fablesse för att måla ut internet som något nytt, unikt och skrämmande, som behöver kontrolleras.
Låt oss nu behålla perspektiven, det är inget nytt med förtal eller ärekränkningar, det enda som har förändrats är i vilket medium de framförs och det är därifrån man behöver jobba. Jag har dock svårt att känna sympati för polisen när man dels beskriver Flashback som "en arena där kriminella kan begå brott" och dels inte ens verkar läsa alla anmälningar som kommer in. Lennart Palm vi polisen säger:
 
- Det är inget eget brott. Vi kan inte skilja på olaga hot på nätet, i brev eller öga mot öga. Alternativet är att gå in och läsa alla anmälningar som har kommit in om olaga hot, och det är tusentals.
 
Senast jag tittade så hade svenska myndigheter en skyldighet att läsa inkomna anmälningar, eller har det förändrats någonstans på vägen? Tro tusan att siffran över ouppklarade brott är stor om man inte ens bemödar sig med att läsa alla anmälningar.
 
Frestelsen finns att framställa internet som något annorlunda och dramatisera det mer än nödvändigt, gör inte det. Det som behövs är en fungerande lagstiftning, inte "hårdare tag" a la 1984.P

I otakt med folket

Kategori: Journalistik

Det är sällan jag skriver ett inlägg enbart för att kommentera en idiotisk rubriksättning, men i det här fallet känner jag mig nödd och tvungen. Bakgrunden är att Aftonbladets ledarsida idag skrev en artikel med rubriken "Kal och Ada är för trängselskatt 2014" då Göteborgs Universitet genomfört SOM-undersökningen som visar 64 procent av västsvenskarna, lite drygt två tredjedelar, är negativa till trängelskatten.
Vänta lite här nu...
Jodå, du läste rätt: negativa. Rubriken tycks snarare ge intrycket att göteborgarna börjat uppskatta trängelskattens påstådda förtjänster, så är dock inte fallet. Argumenten man använder är att folket helt enkelt har fel:

Frågan om trängselskatt var stor i valrörelsen 2010. De två partier som var emot, Sverigedemokraterna och det lokala populistpartiet Vägvalet, fick tillsammans under tio procent i Göteborg. Ändå driver Göteborgs-Tidningen frågan om att folkomrösta om just trängselskatten. Trots att det bara är två år sedan valet. Det är rent oseriöst.

Alla de argument som nu framförs om trängselskatten i Göteborg användes med kraft även i Stockholm. Nu har vi facit.

De visade sig helt enkelt vara fel.

Huruvida det skulle vara "oseriöst" av GT att driva en namninsamling för att få till en folkomröstning förstår jag inte, det är ett fullt lagligt alternativ som vi har i egenskap av en demokrati. GT har lika stor rätt som att kampanja mot trängelskatten som Aftonbladet har att kampanja för den. 
På det stora hela är trängelskatten i Göteborg ett praktexempel på en politisk fråga där politikerna går i uppenbar otakt med väljarna. Oavsett om argumenten är "fel" eller inte så är politikernas uppgift att företräda väljarnas åsikter, det är trots allt därför det kallas representativ demokrati. I Göteborg har vi däremot ett utmärkt exempel på en fråga där politikerna inte alls representerar väljarnas åsikter, tvärtom.
Den klara skillnaden mot i Stockholm är att i huvudstaden fick väljarna folkomrösta om trängelskatten, medan här i Göteborg så har frågan bedömts som "för viktig" för något sådant. Det är naturligtvis förståeligt, varje människa med koll på opinionen förstår vilket resultat en sådan folkomröstning skulle ge.
 
 
Det hela har dock gett negativa resultat i opinionen, GP skrev tidigare om hur förtroendet har sjunkit för Anneli Hulthén (S) och Kia Andreasson (MP), företrädarna för de två partier som har vurmat mest för trängelskatten. Kia Andreasson befinner sig för övrigt näst längst ner på popularitetsskalan, något före Mikael Jansson från SD. Någon form av självkritik eller verklighetsförankning existerar dock inte. Andreasson säger:
 
Men jag har ingen kommentar till att jag blivit mindre populär. Själv tycker jag kritikerna till trängselskatten har lugnat ner sig. Nu får jag mest frågor och faktiskt en hel del positiv respons, säger Kia Andreasson.
 
Uppenbarligen ser verkligheten ut på ett annat sätt, åtminstone enligt opinionssiffrorna. 
Till skillnad från Aftonbladet så tror jag inte att två år med trängelskatt kommer att göra en redan impopulär reform populär, snarare så kommer det att göra göteborgarna mer negativt inställda. Varken trängelskatten eller västlänken är huggna i sten, en annan politisk ledning skulle mycket väl kunna backa ur och hitta andra alternativ. Valet 2014 kommer att bli mycket intressant, fortsätter opinionsutvecklingen så kan det mycket väl bli maktskifte i Göteborg.

"Vi hava nu redan tvenne gånger varnat Herr Bismarck…"

Kategori: Journalistik

Citatet är en vandringssägen som ofta tillskrivs Vimmerby tidning någon gång på 1800-talet, men också Mora Tidning, Ystadsposten och Smålands Allehanda ryktas ha yttrat det berömda citatet. Meningen är förstås ett komiskt exempel på en ledarskribent med en något uppblåst bild av sin egen politiska betydelse. Huruvida Bismarck faktiskt läste Vimmerby tidning förtäljer inte historien, men sannolikt hade Rikskanslern annat att syssla med. Lite i samma anda framstår Aftonbladets ledare där Daniel Swedin konstaterar att "Om Åkesson visste så måste han avgå".
 
Bakgrunden är naturligtvis blåsvädret som Sverigedemokraterna varit i de senaste dagarna efter att det först uppdagats att Erik Almqvist slängt ur sig mindre passande uttryck och sedan att Kent Ekeroth i ett filmklipp beväpnar sig med järnrör. Det hela ger en allt annat än smickrande bild av SD, men är det enstaka fall eller resultatet av en partikultur? SD har de senaste månaderna varit tydliga med att rasistiska uttalanden och dylikt inte får förekomma i partiet, så det måste ses som ett steg tillbaka när det inte är någon dåre till kommunalpolitiker som gör bort sig, utan företrädare på riksplanet.
Åkessons jobb de kommande dagarna kommer troligtvis bestå av skadekontroll. Kommer han att avgå? Knappast.
När var den senaste gången en svensk partiledare avgick för att någon annan i partiet klantat sig? 
 
Det är dock roande varje gång som ledarskribenter går ut och "kräver" politikers avgång. Det var inte särskilt länge sedan man i förtäckta termer påstod att en tredjedel av svenskarna krävde Annie Lööfs avgång. Sverigedemokraterna har ju varit i skottgluggen hos Aftonbladet under en lång tid framöver, så det blir ju lite tveksamt om man hävdar att:
 
Men hur trovärdig är egentligen Jimmie Åkesson?
Under en presskonferens i går hävdade han att han inte sett hela filmen, men enligt SD-källor till Aftonbladet har både Åkesson och partisekreteraren Björn Söder i två år varit fullt medvetna om vad Erik Almqvist sagt och gjort.
 
Det här är den bästa sortens källor, eftersom det spelar ingen roll hur många gånger Åkesson säger "jag visste inget", eftersom Aftonbladet alltid kan säga "Joho!", och så är vi nere på sandlådenivå. Det är dock tveksamt hur stor tyngd Sverigedemokraterna lägger vi ett krav uttryckt av en ledarsida som inte direkt tillhör deras största fans. Almqvist och Ekeroth ska bort, det är det enda rätta, men kan man inte implicera Åkesson på något annat sätt än att "han kanske kände till det" så är det svårt att motivera en avgång.
Oavsett så är den här typen av händelser otrevliga att se, det antyder ju att Åkessons sanering av SD inte riktigt har varit lika fråmgångsrik som man har försökt få det till. Till syvende och sist är det dock SD:s medlemmar som bestämmer vem som ska vara partiledare för SD, inte Aftonbladets ledarsida.

Den sverigedemokratiska frågan

Kategori: Journalistik

"SD:s fiasko i riksdagen" basunerar Aftonbladet ut i vad som måste vara det största försöket i självbedrägeri den senaste månaden. Vad är det då som har hänt? SD har ju i mätning efter mätning fått ökat stöd av väljarna. Så vad har hänt, har opinionen plötsligt dykt? Har partiet gjort bort sig i riksdagen? Ingalunda:

Men inget av de andra partierna har lyssnat. I stället har den svenska invandringspolitiken tagit flera steg i en mer liberal riktning. Knappt ett halvår ­efter valet 2010 knöt regeringen en överenskommelse om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Det uttalade målet var enligt de ­inblandade att stänga ute främlingsfientliga krafter.

Det har bland annat lett till att papperslösa personer som befinner sig illegalt i Sverige kan få vård och att deras barn har rätt att gå i skolan. Dessutom har man öppnat upp för en mer ­generös arbetskraftsinvandring.

SD:s fiasko består alltså av att inget av de andra partierna velat samarbeta, Okej.
Det kan påpekas att fler partier än SD har frågor som det inte har blivit praktisk politik av. Vänsterpartiet förespråkade länge en arbetsdag på sex timmar istället för åtta, vilket än så länge inte har blivit verklighet. Under förra mandatperioden, när Alliansen var i majoritet så klubbades flertalet reformer igenom trots protester från vänsterblocket. Innebär det att man kan lägga upp domedagsrubriker med titeln "Socialdemokraternas FIASKO i riksdagen"? 
Nej, naturligtvis inte, enbart att vara ett riksdagsparti innebär inte att man automatiskt får gehör och genomslag för alla sina åsikter. Framför allt inte i SD:s fall, då de skys som pesten av övriga partier.
Vi ska förtydliga det här: Jag röstar inte på SD, jag betonar andra frågor och perspektiv än vad de gör, men emellanåt har de en eller annan poäng. I det här fallet säger Björn Söder det som varje vettig människa inser.
 
Tror du era väljare är ­besvikna då ni inte lyckats påverka invandringspolitiken?
– Väljarna är inte dumma, de ser vad som händer. De ser att SD behöver ­ännu mer stöd för att vi ska kunna få inflytande när det ­gäller de här frågorna. Har vi inte över 50 procent så kan vi inte själva styra det. Då måste vi få till samar­bete med andra partier.

Sedan SD började gå upp i opinionsundersökningarna så har i synnerhet Aftonbladet försökt formulera allt mer desperata lösningar och förklaringar till "invandringsfrågan". Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har man förespråkat linjen att invandrings- och integrationsfrågor ska ignoreras och SD ska hållas undan från debatten. Det är en taktik som har använts hittills och inte fungerat. SD sitter i riksdagen, deras stöd ökar i varje opinionsmätning. Att i det här laget tala om ett "fiasko" för SD är totalt felaktigt, fiaskot ligger snarare på de övriga politikerna.
Om stödet till SD ökar, trots generös invandringspolitik, så sympatiserar tydligen allt fler med SD:s linje. Det är en trend som endast kan brytas av att man tar debatten. Diskussionen måste kunna föras, debatten måste tas, annars blir det allt annat än ett "fiasko" för SD vid nästa riksdagsval.

Dumma amerikaner och självgoda svenskar

Kategori: Journalistik

Det brukar vara kutym efter politiska händelser i USA för svenska debattörer att försöka ironisera och göra sig lustiga över de stackars idioterna i väst, till skillnad från det förträffliga politiska systemet vi har i Sverige. Så också efter det amerikanska valet, då Marteus i Expressen skriver en ledarartikel under den föga smickrande rubriken "Är du dummare än en amerikan?"
Marteus menar bland annat att:
 
Den djupa misstro mot förnuft, vetenskap och fakta som många amerikaner lägger i dagen, är rent skadlig för ett samhälle. Det går inte att föra ett demokratiskt samtal närtossiga lögner ges samma tyngd som sanningar.

Och aldrig har politikerna kommit undan med så många lögner som i 2012 års valkampanj. Den överdrivna misstron tycks paradoxalt nog ha gjort folk så vilsna att de har blivit lättlurade.

Amerikanerna framställs som de lätt obildade kusinerna från landet, och USA som en plats där vidskepelse, lögner och idioti härjar fritt och där ingen litar på varandra. Det finns dock hopp:

Sverige har traditionellt haft mycket mer av socialt kapital än USA. Det vill säga, människor har i hög grad litat på varandra. Och vi har i relativt hög grad litat på politiker, befattningshavare och vetenskapsmän.

På det hela taget har den tilliten tjänat oss väl. Det är ett kapital som inte får förslösas.

Anledningen till att den här typen av självgoda artiklar, enligt min mening, brukar hamna fel är att svenska debattörer har en tendens att se USA som ett homogent land. Mer än något annat så är USA 50 olika stater som ofta har stora skillnadet. I vissa delstater har man en hög tilltro gentemot vetenskap, medan vidskepelsen är mer tilltagande i andra. Ett annat exempel är frågan om samhönade äktenskap, som både Maryland, Maine och Washington har haft omröstningar om, omröstningar som slutade med ett "ja".
Det går alltså inte att dra hela USA över en kam, det är allt för heterogent för att det ska vara möjligt, kulturerna och folket i de olika delstaterna är alltför annorlunda. Det är ungefär lika befängt som att säga att Europeer per definition litar på varandra och har hög tilltro till vetenskapen, det är där som skillnaden ligger.
När svenska debattörer försöker dra den typen av jämförelser Marteus gör så är det ofta att få in slutklämmen "Sverige är bättre än USA". Det är mycket möjligt att det är så, men det mer begåvade alternativet när man studerar USA skulle vara att inte enbart se dårar som Sarah Palin eller Donald Trump utan hela spektrat av de kulturer, idéer och tankar som finns i USA.
Vem vet, man kanske till och med skulle lära sig något?

Vad är näthat?

Kategori: Journalistik

Frekventerar man debattsidor och krönikor så har man nog inte undgått termen "näthat". Men vad betyder det egentligen? Härom dagen menade Aftonbladets ledarsida att Justitieminister Beatrice Ask (m) måste agera mot näthatet. Ledaren definierar näthat som:

I Sverige har var sjätte fjärdeklassare mobbats på nätet. Ärekränkningarna har ökat även bland vuxna trots att det är de som borde föregå med gott exempel. Självklart ska vuxna sköta sig och ha koll på vad barnen gör. Kränkningar på nätet ska alltid polisanmälas.

Men samhället tar inte anmälningarna på allvar. Bara något fåtal ärenden går vidare till åtal. Datainspektionen har skrivit till justitieminister Beatrice Ask och föreslagit att nätmobbare ska kunna bötfällas. Inspektionens förslag ligger kvar på departementet och möjligtvis kan det ingå i en framtida översyn av näthatet.

Mobbing på nätet, således? Gott så. Personligen är jag alltid skeptisk varje gång någon, journalist eller ej, förespråkar att det ska vara lättare att "plocka bort inlägg från nätet", det är alldeles för nära censur för min smak. Man kan också tillägga att Aftonbladet kvickt stängde ned kommentarsfunktionen i artikeln ovan, kanske blev det för mycket näthat? I expressen beskriver dock Fredrik Krohman och Sakine Madon ett helt annat perspektiv på näthat:

Alltför ofta ser vi journalister, även väl ansedda, som i ena sekunden gråter ut om hur hemska nättrollen är, och i nästa sekund hånar någon som råkar ha "fel" åsikter eller uttrycker sig plumpt. Och det riktar sig inte sällan mot dem som lägger ner osunt mycket tid på att beklaga sig över ordet hen. Inte sällan samma herrar som tycker att det är i sin ordning med en enhet alkohol till sjöss. Eller så är det bara flashbacktroll som hejar på Bosse Hansson, med ytterst tvivelakt­iga bevekelsegrunder i ryggen. Ingen tycks vara för okänd för att riskera att hånas och sablas ned.

Vi är alltså lika goda kålsupare, trots att vi sätter oss på höga hästar. Jag får understryka att den typen av mobbing som Aftonbladet berör naturligtvis är helt oacceptabel, men samtidigt är det lika oacceptabelt för en journalist att i syn yrkesroll häckla och kasta skit på personer som uttrycker andra åsikter än vad man själv har. 
Twitter verkar i många fall vara boven i dramat, där normalt sansade och respekterade skribenter ibland kan skriva helt vansinniga saker. PR-konsulten Mikael Romero skriver i Aftonbladet att journalister måste sansa sig på Twitter.

Visst går det att uttrycka sig sakligt på 140 tecken, men inte om man vill ta sig in i andra medier. Och det vill tyvärr de allra flesta. Allt för att få bekräftelse. Våra traditionella medier har svårigheter att anpassa sig till de nya mediernas snabbhet. Men är lösningen på det problemet att ryckas med i ett alltmer vildsint sluggande för att höras? Är inte det vi saknar mer av fördjupning, allvar och kontext? Borde inte journalisterna bevaka och följa trafiken på twitter i stället för att själva vara en del av den?

Mobbing på nätet ska naturligtvis inte förekomma i någon form, men ett första steg för de journalister som ivrigt kritiserar näthatet borde vara att själva föregå med gott exempel och inte bli en del av det själva. Det går ju trots allt att föra en sansad och civiliserad diskussion även på nätet, tro det eller ej.

 

 

 

"Förskräckande naivt" från Aftonbladet

Kategori: Journalistik

Jag brukar i regel ta allt som skrivs på Aftonbladets ledarsida med en nypa salt, eller en hel hink, men den här gången har man hamnat rejält fel.
Bakgrunden är att Jasenko Selimovic(fp), statssekreterare hos integrationsministern, debatterade med miljöpartiets spåkrör Åsa Romson i Agenda häromdagen. Debatten, som för övrigt rekommenderas, handlade om att Selimovic ansåg att man måste våga ta debatten om integrationsfrågorna istället för att lämna hela fältet åt Sverigedemokraterna. Romson ansåg...inte det.
Aftonbladet är dock av en helt annan åsikt. Man menar att "det inte går att föra debatt om integration på samma sätt som andra frågor" och "Att vägra låta partier som SD sätta agendan är det mest effektiva sättet att begränsa deras framgångar".
Det senare påståendet kopplas till en forskningsrapport av Carl Dahlström och Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet som jag dessvärre inte har läst, då Aftonbladets ledarsida inte brukar länka till sina källor. Resonemanget är dock tveksamt, kommer SD:s stöd att minska om man ignorerar dem? Innan 2010 hördes det ofta att om SD bara marginaliserades så skulle de inte få något stöd, istället blev det en plats i riksdagen.

Tidigt när jag läste statsvetenskap så betonades det att småpartier huvudsakligen uppstår när en politisk fråga ignoreras av de politiska partierna. Miljöpartiet kom in på det sättet och Sverigedemokraterna kom sannolikt in på det sättet. Att då i praktiken lämna walk over och tro att SD:s väljare skulle lägga sina röster någon annan stans om man bara ignorerar dem och vägrar "ta debatten". Det, om något, är förskräckande naivt. 
 
Updatering:
Adam Cwejman skriver föredömligt om det "forskningsunderlag" som Aftonbladet påstår sig ha. Inte helt oväntat så visar det sig att det mest är önsketänkande och vällvilligt tolkande:

Aftonbladet får stöd i sin tes att den undvikande strategin fungerade, i alla fall i det svenska exemplet. Men att det skulle vara den enda välfungerande strategin för att dra undan fötterna på främlingsfientliga partier är definitivt omtvistat. Dessutom hävdar Esaisson och Dahlström att man fortsatte den undvikande strategin men att strategin inte fungerade i valet 2010. En detalj som Aftonbladet inte låtsas om.
 
Varför strategin att marginalisera SD skulle fungera den här gången, när den misslyckades valet 2010 berör inte Aftonbladet. Snarare så är det mer sannolikt att SD ökar sitt stöd så länge de i praktik har monopol på problemformuleringen.