En storm i ett vattenglas

Jag är inte särskilt intresserad av sport. Emellanåt kan jag intressera mig, vid större mästerskap där Sverige är med. Jag står för det, jag har andra intressen än sport och klandrar över huvud taget inte de som själva uppskattar det, smaken är som bekant olika. Därför lär man inte hitta särskilt många inlägg i min blogg om sport, jag skriver helt enkelt bättre om det som jag är insatt it. 

Jag såg därför inte EM-matchen som Sveriges damlandslag i fotboll spelade igår, däremot läste jag en del av reaktionerna på Twitter. Det var som att öppna en avloppsbrunn där alla möjliga ruttna åsikter flödade ut.

Atonbladet skriver:

 

Stockenbergs telefon är avstängd när Aftonbladet söker honom, men till Nyheter 24 säger han att tweetsen ”var en rolig grej” och att damfotbollen får för mycket uppmärksamhet.

– Det står ju spaltmeter. Det står ju mer än... Jag tycker att hockeyn ibland får för mycket uppmärksamhet. Herrfotbollen är helt okej för det är ju världens största idrott. Medan liksom nu, det står ju fyra, fem, sju sidor, säger han.

Det är alltså acceptabelt att skriva spaltmeter om en fotbollsmatch så länge spelarna är män, men så fort de är kvinnor så blir det "för mycket uppmärksamhet". Personligen tycker jag det skrivs väldigt lite om damfotbollen förutom under större mästerskap, men resten av året får man ju dygnsrapporter om varenda match Zlatan har spelat i, vilken brittisk tränare som har häcklat en annan, och så vidare. Att ge tjejerna lite fokus ens under EM tycks vara för mycket begärt.
En stor del av "kritiken" tycks vara att tjejerna i laget skulle vara "lesbiska". Det varkar bottna i någon föråldrad inställning att bara lesbiska tjejer skulle kunna syssla med sport, riktiga tjejer ska ju städa, laga mat och sminka sig. Fotboll är sådant som bara riktiga män kan syssla med.
Metros redaktör i sociala medier, Jack Werner, tog sig tiden att sammanställa de hatiska tweets som han hittade till ett slags collage. Dessa intellektuella giganter kan nu beskådas:

Citatet i rubriken kommer från stiftelsetrilogin av den briljante Isaac Asimov, ett gäng böcker av science-fiction genren.

För att vara sci-fi så är den överraskande djup och innehåller både bysantiska intriger, politiska och religiösa satirer och en del filosofi. Citatet ifråga kommer från en av seriens första karaktärer och lyder i sitt engelska orginal: "Violence is the last refuge of the incompetent". Satt i kontext så är citatet vägledande för böckerna, där konflikter ofta vinns med hjälp av list och ränker, inte våld.

Jag sätter det dock i en annan kontext, att våld i sig aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle, och att de som förespråkar det helt enkelt visar att de är...tja, odugliga.

Ur det perspektivet är det irriterande hur många tyckare och debattörer som ursäktar kravallerna i Stockholm med diverse billiga ursäkter. Fredrik Virtanen på Aftonbladet anser att kravallerna är någon form av självförsvar i en förvirrad text som tycks bestå till större delen av citat än av fakta.

När statsministern försöker sätta fokus på våldet för att göra upploppen till en enkel fråga om lag och ordning så säger Megafonen att bränder inte är rätt metod för långsiktig förändring men framför allt problematiserar och politiserar man.

De har ju sett hur underordning och maktlöshet ser ut.

För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar. Långvarigt förtryck slutar ofta, kanske alltid, med revolt och våld.  

”Våldet är de maktlösas språk”, skrev etikdoktor Ann  Heberlein och citerade Anton Blok i en klok essä i Sydsvenskan. Martin Luther King Jr sa att ”ett upplopp är de tystades språk”. Och upploppen har hörts.

Det är irriterande att Virtanen drar in Martin Luther King Jr i frågan, som var en förespråkare av icke-våldsamt motstånd, i samma anda som Mahatma Gandhi. Citatet som Virtanen drar upp lyder i sin helhet:

It is not enough for me to stand before you tonight and condemn riots. It would be morally irresponsible for me to do that without, at the same time, condemning the contingent, intolerable conditions that exist in our society. These conditions are the things that cause individuals to feel that they have no other alternative than to engage in violent rebellions to get attention. And I must say tonight that a riot is the language of the unheard.

Det fanns således en kontext. Förtrycket av de svarta i USA under 1960-talet var många resor värre än den "sociala nedrustningen", "klyftorna", "bristen på samhällstillhörighet" eller någon annan av de många ursäkter som olika debattörer glatt serverar till huliganerna. 
Naturligtvis, de manifestationer som Martin Luther King Jr stod bakom var i regel inte våldsamma och hade ibland så många som hundratusentals deltagare, jämfört med den relativt lilla men våldsamma minoriteten i Husby. Martin Luther King Jr var alltså inte positiv till upplopp, däremot kunde han förstå de bakomliggande orsakerna, vilket är något helt annat. Ett annat, mer passande citat av honom:

After the riot in Chicago last summer, I was greatly discouraged. But we had trained a group of about two thousand disciplined devotees of nonviolence who were willing to take blows without retaliating. We started out engaging in constitutional privileges, marching before real estate offices in all-white communities. And that nonviolent, disciplined, determined force created such a crisis in the city of Chicago that the city had to do something to change conditions. We didn’t have any Molotov cocktails, we didn’t have any bricks, we didn’t have any guns, we just had the power of our bodies and our souls. There was power there, and it was determined once more.

Icke-våldsamt motstånd har också resulterat i mer konkret förändring än blodiga upplopp. Gandhi besegrade Storbritannien och vann Indisk självständighet, Martin Luther King Jr:s rörelse lyckades förändra den diskriminerande lagstiftningen i USA och protesterna i Egypten 2011 som slutligen ledde till att Hosni Mubarak avgick som president var också icke-våldsamma.
Perspektivet att våld kan vara acceptabelt eller "förståeligt" ibland är livsfarligt, eftersom våld aldrig är acceptabelt, framför allt inte när oskyldiga människor kommer i kläm.
Upplopp av den typen som förekommer i Husby resulterar aldrig i något annat än förstörd egendom och plundring. För att, åter igen, citera Martin Luther King Jr:

The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.

Fördelen med icke-våldsamt motstånd är att man slipper inslag som plundring, vandalisering och misshandel, samtidigt som man på ett mycket tydligare sätt markerar sin enighet och missnöje. Upplopp, däremot, leder till några veckors intensivt fokus i media följt av ingenting, förutom att vanligt, hederligt folk i förorterna nu har fått sina kvarter sönderslagna och sina bilar nedbrända.
Det är inte självförsvar, det är vandalisering, och de som är ansvariga för upploppen är inte polisen, "samhället", "klyftorna" eller några andra väderkvarnar, utan huliganerna själva.

Hetast just nu, i dubbel bemärkelse, är upploppen i Husby, Stockholm. Det hela följer ett sorgligt välbekant mönster, på samma sätt som vi har sett tidigare i exempelvis Malmö och Göteborg. Arga, arbetslösa unga män bränner bilar, pangar fönster och vandaliserar fastigheter. Brandkåren måste ha poliseskort för att kunna släcka bränderna. Det är tragiskt.

I vanlig ordning dyker det upp självutnämnda talesmän för "folket", den här gången är det förortsorganisationen Megafonen. Man kopplade kvickt ihop kravallerna med en dödsskjutning som hade skett veckan innan.

Enligt Megafonen, en ungdomsorganisation som bland annat är engagerad i Husby, är oroligheterna en följd av att en 69-årig man sköts ihjäl av polis vid en insats i Husby på måndagen för en vecka sedan.

”Vi förstår att folk reagerar på det sättet”, säger Rami Al-Khamisi från Megafonen i ett pressmeddelande.

Redan här har vi ett problem, för den här typen av aktioner kan man inte uttrycka förståelse eller sympati för. Dödsskjutningen, eller "mordet", som Megafonen föredrar att kalla det på sin hemsida, skedde när polisen sköt en äldre man i området som vilt viftade med en machete efter att man misslyckats att övermanna honom. Frågan berördes också på Megafonens presskonferens.

Megafonen ställer två konkreta krav under presskonferensen. De vill att det startas en oberoende utredning kring dödsskjutningen i förra veckan och att de anhöriga till offret får en offentlig ursäkt.

– Polisen kan genom en snabb, egen utredning kanske fastslå att man agerade fel och be om ursäkt. Det i sig skulle skapa ett större förtroende, om man vågar erkänna att man använt övervåld, säger Rami Al-Khamisi när SvD.se träffar honom efter presskonferensen.

Problemet är att man serverar upprorsmakarna en behändig ursäkt: allt var polisens fel. Andra var inte sena att haka på för att skylla de senaste dagarnas händelser på det ena och det andra.
Miljöpartiet menar att det är den "sociala nedrustningen" som är orsaken til kravallerna, Vänsterpartiet tycker att det är polisens "Institutionella rasism" och Alliansens politik som är orsaken. Socialdemokraterna, å andra sidan hävdar att problemet är samhällsklyftorna.
Utmärkande är att det personliga ansvaret aldrig nämns, att hulliganerna kanske själva är ansvariga för vad de väljer att göra. Majoriteten av Husbyborna deltar trots all inte i kravallerna, utan får sina bilar sönderbrända, sina hus vandaliserade och sina fönster krossade. Perspektivet att allt är polisens fel delas inte av alla.

I Husby greps man skäligen misstänkt för att ha tänt eld på konst- och hantverksföreningen Husby gård. Han misstänks nu för grov mordbrand.
– Han togs på bar gärning, säger länskriminalens Lars Byström.

Sanna, 24, rastade sin yorkshireterrier Angelo vid Husby gård när brandkåren försökte hindra elden från att sprida sig.
– Det är patetiskt och idiotiskt. De förstör för sig själva. På Husbygård finns en lekplats, ett kafé, folk brukar grilla och rasta sina hundar i området. Jag har bott i området i hela mitt liv och aldrig känt mig otrygg. Förrän nu, säger hon.

Hulliganerna utgör en minoritet, och är inte på något sätt representativa för de boende i Husby eller liknande områden. Det handlar om en relativt liten grupp som startar bråk för att de har tråkigt och saknar vettig sysselsättning. De är inte heller nödvändigtvis bosatta i området. Som Sanna Rayman skrivet på Svenska Dagbladet:

Det får vara nog nu. Det säger den intervjuade Husbybon Adam Malek om de gångna dygnens hus-, bil- och däckbränder. ”Vill de förstöra någonting får de åka någon annanstans och förstöra. Varför ska de göra det här?”

Faktum är att en del av upploppsmakarna har gjort just det. Åkt någon annanstans, det vill säga. Av de sju personer som greps i måndags kväll misstänkta för våldsamt upplopp bor tre på andra håll än Husby, enligt polisen.

Husby ligger ungefär på rikssnittet vad gället arbetslöshet. Om samhällsklyftor i sig hade resulterat i kravaller, varför ser vi då inte fler kravaller på bruksorter med betydligt högre arbetslöshet? Varför är det bara i förorterna som det här händer?
Jag har ingen aning, och gör inte anspråk på någon sanning i frågan. Men att försöka skylla på någon annan, vare sig det är på polisen, samhällsklyftorna, sina politiska motståndare eller att ungdomarna inte har någon lokal är att ignorera att huliganerna inte är representativa för de boende i området och att de i högsta grad är ansvariga för sina egna handlingar. Sanna Rayman skriver ytterligare:

Mycket tyder på att det delvis rör sig om uttråkade ungdomar som inte har något bättre för sig än att bråka med polisen. Som inte bryr sig om barnen på gården, tanten i lägenheten bredvid eller någon av alla de andra som jobbar och sliter för sitt uppehälle.

Kanske har dessa ungdomar fått för sig att de utkämpar ett sorts krig: Husby mot resten av samhället. Uppenbarligen ser de sig överordnade lagen, berättigade att kasta sten på andra människor, sätta eld på andras bilar och krossa andras fönster.

Frågan är om de är beredda att visa sitt ansikte för sina grannar som inte bara fått sina ägodelar förstörda utan också med all sannolikhet nu känner otrygghet i sina hem. Tänker de ta ansvar för förödelsen eller förväntar de sig att någon annan ska betala?

Trots allt, majoriteten av Husbyborna deltar inte i kravallerna, de får sin stadsdel sönderslagen.
Det kanske är så enkelt att vi inte behöver leta efter avancerade syndabockar utan helt enkelt acceptera att huliganerna själva är ansvariga. Eller är det för mycket begärt?

Jag är något av en tidsoptimist och har emellanåt en tendens att göra saker i precis sista sekunden. Ibland blir jag försenad, som alla människor. Trafikverket slår mig dock med hästlängder vad det gäller optimistisk inställning till att vara "i tid". När tillräckligt många tåg inte kommer i tid så har man helt enkelt definierat om begreppet för att det ska passa ens egen verklighet. 

Svenska tåg blir allt bättre på att passa tiden. I dag är hela 97 av 100 tåg i tid, jämfört med 87 av 100 för ett år sedan, uppger Sveriges Radios Kaliber.
Men förklaringen är inte att tågen har blivit punktligare – utan att Trafikverket har höjt gränsen för vad som räknas som försening, från 5 till 15 minuter.
Förändringen är resultatet av en uppgörelse mellan Trafikverket och tågbranschen i Sverige, uppger Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson för Sveriges Radio.

Wikiquote definierar "försenad" som:

1. som anländer efter väntad eller önskad tidpunkt, som kommer för sent

Eller kanske inte.

Imorgon är det den 21:e december 2012, det datum som många menar att jorden ska gå under, "förutspått" av mayafolkets kalender. Det hela är dock struntprat, forskning visar att mayafolkets tideräkning inte alls tar slut imorgon.

En av deras kalendrar bygger på tidsenheten baktun, 394 år, och i morgon infaller slutet på baktun 13. De som förutspår jordens undergång hänvisar till vad som i mayasammanhang kallas ”den långa räkningen” – och tolkar det som att mayafolkets tidscykel avslutas och att vi därmed nått den yttersta dagen.

Men enligt mayaexperter är det en missuppfattning. Det kommer nya baktuner efter den trettonde.
Johan Normark förklarar att det inte finns några belägg för att maya trodde att kalendern skulle ta slut efter 13 baktuner. Tvärtom, det finns inskriptioner som talar om baktun 19. I så fall skulle den yttersta dagen inte infalla förrän år 4772. Tidigast.

Vi kan alltså ta det lungt i sisådär 2760 år till, om man nu tror på sådant.
Samtidigt har forskare vid Göteborgs Universitet kommit fram till att vi har räknat fel på vilken dag kalendern tar slut. Jorden går inte under imorgon, utan på julafton.
Var undergången ska äga rum, och vilken tid på dagen, är dock mer oklart Förespråkarna verkar inte heller kunna enas om det handlar om kollisioner med främmande planeter, invasioner av utomjordingar eller Jesu återkomst.

Personligen tror jag att ingenting alls kommer att hända. Det handlar helt enkelt om att mayafolket valde en lång tidsperiod som deras kalender skulle täcka innan man gjorde nästa "upplaga". De var ju trots allt inristade i sten, så något slutdatum var man ju tvungen att välja. Jag har en liten fickkalender som tar slut den 31:e december 2012, men jag tror inte att jorden går under den dagen, då går jag bara och köper en ny. Det sprids en massa myter på kommentarsfält och sociala medier om att mayafolket ska ha "förutspått" en massa andra historiska händelser på samma sätt som de har "förutspått" jordens undergång som ska inträffa imorgon. Det hela är i själva verket inte mer dramatiskt än att en kalender tar slut, deal with it.

Och skulle det värsta hända så känns det tryggt att min egen internetleverantör, Bahnhof, lovar pengarna tillbaka ifall man skulle förlora internetuppkoppling under apokalypsen.

Det gäller att sätta allt i rätt proportioner, sägs det. Utifrån det så kan man inte se upploppen i Göteborg som något annat än ett skolexempel på överreagerande och brist på känsla för proportioner.

För de nytillkomna: det hela började med ett Instagram-konto som hängde ut ungdomar för påstådda sexuella aktiviteter. I vad som verkar vara ett skolexempel på överreagerande startades igår ett upplopp mot Plusgymnasiet i Göteborg, där tjejen som var ansvarig för kontot ska ha gått. 

Därefter drar mobben vidare till Nordstan och försöker ta sig in, i slutändan greps 27 personer för störande av allmän ordning. Det hela gick långt ifrån fredligt till, och filmer från gårdagen visar exempelvis en flicka som jagas och misshandlas av ett flertal andra. Det var således lynchmentalitet som gällde, men tjejen bakom instagramkontot fick mobben inte tag på, som tur var, annars vete tusan vad som hade hänt.

 

"Rond två" har tydligen startat idag och både Plusgymnasiet och Framtidsgymnasiet har stängt, för elevernas säkerhets skull. "Experterna" höjer näven och menar att Facebook måste ta sitt ansvar, och man tar sig för pannan. Konkreta förslag saknas dock, utan man tycker att Facebook måste "göra något". Oklart vad.

Folk har dock fått hela frågan om bakfoten. Vare sig upplopp eller förtal är något nytt, enda skillnaden är att det sker på nätet. Förtal ska polisanmälas, och den här typen av "manifestationer" ska över huvud taget inte förekomma.

Jörgen From, rektor för Framtidsgymnasiet slår huvudet på spiken när han säger att upploppen bara är "huliganism och dumheter", vilket naturligtvis är korrekt.

 

Förekommer det förtal så ska polisen ta hand om det, inte någon mobb av bråkstakar som vill skipa "gatans rättvisa".

Jag var på en luciakonsert i min lokala kyrka i onsdags, det var en trevlig och stillsam konsert med de traditionella luciasångerna, ett traditionellt luciatåg och gratis lussekatter och pepparkakor efteråt. Som det ska vara, med andra ord.

Jag är av naturen en rätt rigid person, jag uppskattar inte plötsliga förändringar i invanda mönster eller när folk ska vara "spontana" och hitta på nya saker bara för att. Julen är då en väldigt trevlig högtid, eftersom hela idéen är att det ska vara samma sak år efter år. 

Trodde jag.

 

Veckans "WTF"-ögonblick står otvivelaktigt SVT:s TV-sända lucifirande för. Det börjar traditionellt nog, men sedan, ja...kolla själva.

I kort slänger man alltså in en rappare parallellt med några av de traditionella luciasångerna. Under Lucia. In en kyrka.

Nu är jag personligen av åsikten att rappande inte är musik, det är tonsatt prat, och jag skulle kunna rada upp tusen anledningar till varför jag hatar den här typen av "musik". Dock, det finns de som gillar det, och jag missunnar dem inte rätten att lyssna på vad tusan de vill, så länge jag själv slipper exponeras för det.

Jag vet inte hur SVT resonerade, kanske ville man göra det hela lite mer "ungdomligt" och "coolt", men Lucia är inte rätt forum för att tänka nytt och häftigt. Vare sig "Goder morgon i denna sal" eller "Bereden väg för herran" ska rappas fram, om jag får vara lite sådär lagom musikkonservativ.

 

Vissa andra har inte helt oväntat problem att förstå varför folk blir irriterade. Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell menar att "det krävs en idiot för att gnälla på något sånt här". 

En fin tradition under julen hör till för diverse människor att känna sig "kränkta" över vissa...eh, traditioner. I regel brukar det vara humanisterna som gnäller över skolavslutningar i kyrkor eller dylikt, men i år har det kommit upp mer absurda exempel. Om man inte anser att julkalendern är en inkörsport till ockultism och häxkonster så kan man reagera mot något mycket simplare: pepparkakor. Det hela började när tioårige Mio Sivic på Kanalskolan i Laxå ville vara pepparkaksgubbe i skolan luciatåg. Det fick han inte, läraren hade egenhändigt avskaffat alla pepparkakor:

 

 

Det är alltså ingen mörkhyad som har kännt sig kränkt eller förorättad över att det förekommer pepparkaksgubbar i luciatåget eller i kakburken, utan läraren själv som har bestämt det. För säkerhets skull. I dessa tider är det förstås förståeligt, när skolverket rekommenderar luciafirande utan religiösa inslag ,hur nu tusan det skulle gå till. Läraren tar helt enkelt det säkra före det osäkra och skalar bort det som eventuellt, kanske kan uppfattas som stötande.

Verksamhetschefen på barn- och utbildningsnämnden i Laxå medger delvis om att det handlar om en vilja att vara politiskt korrekt från lärarens sida:

 

 

Den politiska korrektheten är ett gissel i debatten, eftersom den tenderar att hindra folk från att uttrycka sig fritt och att ge utrymme åt icke-frågor som inte borde få utrymme. Det är naturligtvis ingenting kontroversiellt med pepparkaksgubbar, men det är lätt för människor att känna sig "kränkta" över både det ena och det andra i dessa tider. Problemet är att många gånger som vi pratar om skolavslutningar i kyrkan eller liknande frågor så är det inte ens de berörda grupperna som klagar. Det är främst humanisterna, inte muslimer, som klagar över skolavslutningarna, och i det här fallet grundar sig inte lärarens reaktion i något klagomål från en elev eller förälder, utan i ren rädsla för att någon kanske skulle finna det stötande. Det är en förståelig reaktion.

Dock, i ett samhälle där man bedömer pepparkakor som kontroversiella enbart för att de är bruna så behöver man ta ett steg tillbaka och fundera över det där med rasism och främlingsfientlighet.

Motverkar man det bäst genom att bekämpa konkret diskriminering, eller genom meningslösa symbolhandlingar som att förbjuda pepparkakor eller att döpa om negerboll till kokosboll?

Det var ett bra tag sedan jag senast tittade på SVT:s julkalender, helt förklarligt eftersom det är något man i vuxen ålder tenderar att växa ifrån. "Mysteriet på Greveholm" som gick 1996 kommer jag däremot ihåg som en av de bästa, i varje fall så gott man kunde bedöma då. Årets julkalender är tydligen en uppföljare, och har man ingenting bättre att göra så kan man alltid anmäla julkalendern för ockultism.

Uppenbarligen är det "oroliga föräldrar" som har anmält julkalendern för att den innehåller inslag av spiritism, bland annat den fasansfullt hemska leken "anden i glasen". En av föräldrarna, Sara Strålin, säger i "Gomorron Sverige":

 

Katolska kyrkan hakar på och kallar SVT för "ondskans hantlangare":

 

 

De "oroliga föräldrarna" brukar dock i regel inte vara de som finns med barnen och tittar, snarare brukar det handla om att någon annan är ansvarig för barnens utveckling, i det här fallet SVT. Är julkalendern ett så stort problem så får man väl helt enkelt låta bli och titta, och kanske ägna den kvarten åt att hitta på något annat med barnen istället för att dumpa dem framför TV:n.

Och om katolska kyrkan ser problem med att häxkonsterna får utrymme på SVT så kan man ju göra som på den gamla goda tiden och kalla in den spanska inkvisitionen.

När jag hör ordet "tankeöverföring" är inte "vetenskap" det första jag associerar med ordet. Personligen anser jag att tankeläsning hör hemma i samma fack som astralvandring, kontakt med döda själar och astrologi och alltså har väldigt lite med modern vetenskap att göra. Därför blev jag mäkta förvånad när jag upptäckte att Lunds Universitet har en proffessor i parapsykolgi.  I en studie kommer  Etzel Cardeña, proffessorn i fråga, fram till att personer med "tidigare upplevelser" av tankeöverförning fungerar bättre i parapsykologisk forskning. Studien behandlar över huvud taget inte huruvida tankeöverföring faktiskt existerar, det anser Cardena redan vara en hållbar hypotes.

 

Mer traditionella forskare var, inte helt oväntat, föga entusiastiska till vilken bild som sprids av Lunds universitet.

 

Cardeñas egna uttalanden lämnar en del övrigt att önska. Förutom det ovetenskapliga att redan från början utgå från att en högst kontroversiell hypotes är sann så är hans argumentation i tveksam på flera punkter.

 

 

Det framgår inte i vilken utsträckning det "pågår arbete i ämnet" vid dessa universitet, och inte heller vad som innefattas i "och så vidare". Då det uppenbarligen inte ens finns en professur i parapsykologi någon annan stans än i Lund så kan man fråga sig hur "vetenskapligt relevant" det anses. Och vilka är dessa "framstående forskare" och "nobelpristagare" som Cardeña nämner? Några namn eller källor får vi inte.
Parapsychological Association är mycket riktigt medlem i AAAS, något som organisationen fått utstå mycket kritik för. Det är dock tveksamt hur positivt inställda AAAS själva är till medlemskapet. I en rapport publicerad år 2000 konstaterar man:

 

 

Å ena sidan är PA medlemmar, å andra sidan är AAAS kritiska till pseudovetenskap och paranormala studier, så det är en tydlig dubbelmoral i frågan.
I sin artikel konstaterar Cardeña vidare att:

 

 

Det hade varit klädsamt att i god vetenskaplig anda också skriva vilket nummer av tidsskriften som det gäller och jag lyckas inte heller hitta den specifika artikeln på grund av det här. Jag kan alltså inte kommentera på den här punkten.
Vidare:

 

På ren svenska betyder det att om man kritiserar parapsykologi så gör man det för att man inte har rätt kunskap. Forskare från andra områden har fel för att de inte har "specialiserad kunskap". Just den typen av argument känns väldigt likt vissa inlägg i religionsdebatten.

 

I överlag tycker jag att Cardeñas artikel ger ett allt annat än vetenskapligt intryck. Svepande uttalanden om universitet och "nobelpristagare" utan att nämna några namn, inga ordentliga källhänvisningar till artikeln som ska bevisa att tankeöverföring existerar? Det är inte vetenskapligt för fem öre.
Går man in med utgångspunkten att en hypotes är sann, trots att frågan är kontroversiell och utan vetenskaplig koncensus så är det inte forskning man ägnar sig åt, utan antingen politisk opinionsbildning eller religion.
Vad Cardeña ägnar sig åt vet jag inte, men det har mycket lite gemensamt med vetenskap.

Till er som har hittat hit: välkomna till "En storm i ett vattenglas".
Det är en blogg om politik, journalistik, skrivande och allt där emellan som faller mig in.
Känns namnet bekant? Begreppet "en storm i ett vattenglas" brukar användas när man blåser upp en liten fråga till enorma proportioner, och emellanåt känns det som en bra beskrivning på politik och journalistik. Den här bloggen ska navigera de här uppblåsta stormarna och förhoppningsvis hitta de små frågorna i mitten.
Jag hoppas att ni ska trivas!