En storm i ett vattenglas

Citatet i rubriken kommer från stiftelsetrilogin av den briljante Isaac Asimov, ett gäng böcker av science-fiction genren.

För att vara sci-fi så är den överraskande djup och innehåller både bysantiska intriger, politiska och religiösa satirer och en del filosofi. Citatet ifråga kommer från en av seriens första karaktärer och lyder i sitt engelska orginal: "Violence is the last refuge of the incompetent". Satt i kontext så är citatet vägledande för böckerna, där konflikter ofta vinns med hjälp av list och ränker, inte våld.

Jag sätter det dock i en annan kontext, att våld i sig aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle, och att de som förespråkar det helt enkelt visar att de är...tja, odugliga.

Ur det perspektivet är det irriterande hur många tyckare och debattörer som ursäktar kravallerna i Stockholm med diverse billiga ursäkter. Fredrik Virtanen på Aftonbladet anser att kravallerna är någon form av självförsvar i en förvirrad text som tycks bestå till större delen av citat än av fakta.

När statsministern försöker sätta fokus på våldet för att göra upploppen till en enkel fråga om lag och ordning så säger Megafonen att bränder inte är rätt metod för långsiktig förändring men framför allt problematiserar och politiserar man.

De har ju sett hur underordning och maktlöshet ser ut.

För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar. Långvarigt förtryck slutar ofta, kanske alltid, med revolt och våld.  

”Våldet är de maktlösas språk”, skrev etikdoktor Ann  Heberlein och citerade Anton Blok i en klok essä i Sydsvenskan. Martin Luther King Jr sa att ”ett upplopp är de tystades språk”. Och upploppen har hörts.

Det är irriterande att Virtanen drar in Martin Luther King Jr i frågan, som var en förespråkare av icke-våldsamt motstånd, i samma anda som Mahatma Gandhi. Citatet som Virtanen drar upp lyder i sin helhet:

It is not enough for me to stand before you tonight and condemn riots. It would be morally irresponsible for me to do that without, at the same time, condemning the contingent, intolerable conditions that exist in our society. These conditions are the things that cause individuals to feel that they have no other alternative than to engage in violent rebellions to get attention. And I must say tonight that a riot is the language of the unheard.

Det fanns således en kontext. Förtrycket av de svarta i USA under 1960-talet var många resor värre än den "sociala nedrustningen", "klyftorna", "bristen på samhällstillhörighet" eller någon annan av de många ursäkter som olika debattörer glatt serverar till huliganerna. 
Naturligtvis, de manifestationer som Martin Luther King Jr stod bakom var i regel inte våldsamma och hade ibland så många som hundratusentals deltagare, jämfört med den relativt lilla men våldsamma minoriteten i Husby. Martin Luther King Jr var alltså inte positiv till upplopp, däremot kunde han förstå de bakomliggande orsakerna, vilket är något helt annat. Ett annat, mer passande citat av honom:

After the riot in Chicago last summer, I was greatly discouraged. But we had trained a group of about two thousand disciplined devotees of nonviolence who were willing to take blows without retaliating. We started out engaging in constitutional privileges, marching before real estate offices in all-white communities. And that nonviolent, disciplined, determined force created such a crisis in the city of Chicago that the city had to do something to change conditions. We didn’t have any Molotov cocktails, we didn’t have any bricks, we didn’t have any guns, we just had the power of our bodies and our souls. There was power there, and it was determined once more.

Icke-våldsamt motstånd har också resulterat i mer konkret förändring än blodiga upplopp. Gandhi besegrade Storbritannien och vann Indisk självständighet, Martin Luther King Jr:s rörelse lyckades förändra den diskriminerande lagstiftningen i USA och protesterna i Egypten 2011 som slutligen ledde till att Hosni Mubarak avgick som president var också icke-våldsamma.
Perspektivet att våld kan vara acceptabelt eller "förståeligt" ibland är livsfarligt, eftersom våld aldrig är acceptabelt, framför allt inte när oskyldiga människor kommer i kläm.
Upplopp av den typen som förekommer i Husby resulterar aldrig i något annat än förstörd egendom och plundring. För att, åter igen, citera Martin Luther King Jr:

The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.

Fördelen med icke-våldsamt motstånd är att man slipper inslag som plundring, vandalisering och misshandel, samtidigt som man på ett mycket tydligare sätt markerar sin enighet och missnöje. Upplopp, däremot, leder till några veckors intensivt fokus i media följt av ingenting, förutom att vanligt, hederligt folk i förorterna nu har fått sina kvarter sönderslagna och sina bilar nedbrända.
Det är inte självförsvar, det är vandalisering, och de som är ansvariga för upploppen är inte polisen, "samhället", "klyftorna" eller några andra väderkvarnar, utan huliganerna själva.