En storm i ett vattenglas

I förra veckan har åter begreppet "relativ fattigdom" varit uppe för diskussion. Kristdemokraten Ebba Busch skrev in en debattartikel i Aftonbladet vad hon själv ansåg om begreppet. Det var ord och inga visor:

Den svenska samhällsdebatten saknar helt stake när det kommer till värderingar. Debatten går i stället ut på att om inte alla har det precis likadant då kommer människor att fara illa. Men människor är olika. Vi tycker, handlar och agerar på olika sätt. Hur och varför ska vi ordna exakt samma liv för något som bygger på något så vackert som mångfald och olikhet? Vi behöver i stället orka ta debatten om värderingar som inte stöper alla i samma form, utan som vågar erkänna människor unika personligheter. Ska vi lära våra barn och unga att om Vilda inte har lika dyra märkesjeans som Mohammad, ja då är Vilda fattig? Det är ju absurt!

Att Vilda därmed skulle vara fattig och en del av ett utanförskap innebär en stigmatisering och pådyvlande av en offerroll som inget barn förtjänar. Det förmedlar också att Vildas värde sitter i kläder eller saker. Det är en förödande signal som inte får underskattas när det gäller barns och ungas uppväxtvillkor. Vi behöver i stället lära våra barn att hantera olikheter. Även de materiella. Vi ska dock aldrig acceptera faktisk fattigdom och det är där vi borde lägga mer kraft och energi.

Denna debattartikel fick dock inte helt oväntat mothugg idag. Den här gången av Marlene Burvick och Erik Pelling, båda kommunalråd för socialdemokraterna i Uppsala. De skriver:

Klyftorna i Sverige har ökat och betydligt snabbare i Sverige än i andra OECD-länder. Vi anser till skillnad från Busch att relativ fattigdom visst är ett problem. Det kan inte vara annat än djupt problematiskt att människor lever under så vitt skilda förhållanden och att detta är direkt avgörande för dina livsmöjligheter. Det handlar i grund och botten om makten att kunna delta i samhället och forma ditt liv.

Vi vet i dag att ekonomisk utsatthet har en direkt påverkan på barns fysiska och psykiska utveckling, det påverkar vår hälsa och vår tro på framtiden. Att Busch tror att det handlar om märkeskläder eller Iphones visar inte bara på en stor okunnighet, utan också på en människosyn som vi inte ställer upp på.

Utifrån min erfarenhet är det dock precis vad frågan handlar om. En kort förklaring:
Fattigdom brukar diskuteras med flera definitioner. Den vanligaste är absolut fattigdom, när man inte har råd med det nödvändigaste: mat för dagen, tak över huvudet, kläder, etc. Det är den här definitionen man använder när vi pratar om de fattiga i tredje världen.
Men ett nytt begrepp har dykt upp, den relativa fattigdomen. Relativt fattig är man istället när man har en inkomst som ligger under 50% av medianinkomsten i landet. I Sverige är medianinkomsten 22 477 kronor, så om man tjänar 11 000 eller mindre så är man relativt fattig, oavsett om man har råd med det nödvändigaste eller ej. Alla studenter, exempelvis, är relativt fattiga, eftersom studiebidraget och stuidelånet tillsammans uppgår till drygt 9000 kronor, likaså är alla som går på försörjningsstöd/socialbidrag.

Problemet är att detta inte har någon förankring i verkligheten. Försörjningsstödet garanterar vissa "nödvändiga" utgifter (så som hyra, el, kollektivtrafik, nödvändiga läkemedel, etc.) och däröver får man ett grundbelopp per dag för basvararor så som mat, kläder, hygienartiklar och liknande. De mest grundläggande behoven är alltså tillgodosedda.
Upprepad kritik från "relativt fattiga" är att man "inte har råd att leva", med vilket man menar lyxkonsumtion som inte ingår i försörjningsstödet. Det täcker nämligen inte "onödiga" utgifter så som en ny iPhone, märkeskläder eller en resa till Thailand till sommaren. Diskussionen om fattigdom i Sverige handlar alltså inte om folk som inte har mat, bostad eller kläder, utan om inkomstskillnader, att det finns någon annan som tjänar mer.

För att sätta en personlig prägel på det så skulle jag vara överlycklig om jag tjänade 11 000 i månaden. I nuläget hankar jag mig runt på en väldigt låg a-kassa i kombination med lite extrajobb. Det går runt - nätt och jämnt. När jag var student och fick studiemedel så skulle jag aldrig drömt om att definiera mig själv som "fattig", jag hade inga problem med att betala mina nödvändiga utgifter och fick till och med pengar över till att "leva". Visst, folk med fast jobb tjänade bättre, men jag hade inte direkt något att klaga över, det fanns ju andra som hade det mycket värre än jag.
Den relativa fattigdomen handlar inte om fattigdom - utan om inkomstskillnader. Dessa kan man tycka vad man vill om, men det har inget med fattigdom att göra. Relativ fattigdom kan dessutom aldrig utplånas, eftersom det alltid kommer att finnas klyftor. Det hör till sakens natur att vissa yrkesgrupper är mer välavlönade än andra, och därför tjänar exempelvis en läkare mer än en undersköterska. Om man inte vill tvångsbeskatta de bättre bemedlade så att de kommer ner på låginkomsttagarnas nivå så kommer vi alltid att ha relativ fattigdom.
Frågan är dock, ska vi ägna energin åt att slåss mot väderkvarnar, eller ska vi lägga fokus på den faktiska fattigdomen? Ebba Busch skriver:

I stället för att sätta gränser för hur gott ställt folk får lov att ha det så behöver vi arbeta för att fler kommer ur faktisk fattigdom. Alla andra lösningar och försök till att bekämpa skillnader har lett till totalitära samhällen som inte ger utrymme för skillnader och mångfald. Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Istället för att skuldbelägga folk som har fått det bättre, lägg lite krut på de i Sverige som faktiskt befinner sig i absolut fattigdom. Det är nämligen ett område som fullständigt ignoreras i en debatt som mer handlar om iPods och fotbollsskor.