En storm i ett vattenglas

För er som inte är bekant med ordet så dök det upp i samband med miljöpartiets kongress förra året. Nu görs det dock aktuellt igen på grund av en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vad är då klimatångest? Tja:

 

 

Utifrån detta kräver artikelförfattarna att Sverige ska ställa om till 100% förnybar energi. Gärna till 2050.

Vad vill unga främst att politikerna ska satsa på? Förnybar energi är den politiska åtgärden som unga sätter främst enligt WWF:s undersökning.

Politiker – sluta att svika våra unga och planetens framtid. Tänk bortom nästa mandatperiod. Ställ om Sverige till 100 procent förnybar och hållbar energi. Vi behöver sätta tydliga mål snabbt, vi måste satsa på att utveckla energieffektivisering, vi måste bygga ut solenergi och vindkraft och vi måste skapa hållbar vattenkraft och bioenergi. Det finns goda förutsättningar i Sverige att faktiskt göra det och vi kan göra vårt land till ett framgångsexempel.

Det finns en hel del saker att säga om detta, det främsta är att folks ångest och nojor sällan är bra underlag för politiska beslut. Som vi alla vet, när man var yngre så fick man ångest för en rad olika saker som man saknade möjlighet att påverka själv. När jag var mindre så vet jag att jag hade en ytterst kortvarig ångest för att solen skulle expandera om 5-6 miljarder år. Men som så mycket annan ångest så gick den fort över.

För det andra så skrivet artikelförfattarna bara om "förnyelsebar energi", inte koldioxidneutral energi. Koldioxiden är ju, om man tror på teorierna om växthuseffekten, boven i dramat. Energityper såsom exempelvis kärnkraft bidrar inte till växthuseffekten, men de flesta från miljörörelsen hatar den av rent principiella skäl.
Energitypen har blivit mycket säkrare sedan Tjernobyl, vilket intressant nog är en av de vanligaste argumenten för att vi skulle skrota kärnkraften.
För det tredje så undrar jag hur representativ WWF:s undersökning egentligen är.
Jag hamnar själv i kategorin "ungdomar" men känner ingen klimatångest. Nu är jag ett dåligt exempel, eftersom jag ytterst sällan känner ångest över huvud taget. Jag ältar inte frågor som jag saknar möjlighet att påverka, utan fokuserar mig på att gå vidare. Men även bland mina bekanta, som faller inom samma åldersgrupp, så har jag ännu inte hittat någon som lider av denna klimatångest. Om nu 80% av Sveriges unga lider av klimatångest så borde jag ju åtminstone hitta en person i min bekantskapskrets som också gör det.
Men icke.
Klimatfrågan faller också inom kategorin av stora globala frågor som vi på individnivå saknar möjlighet att påverka. Sverige ligger i framkant vad gäller omställningen, men även om vi skulle ställa om till 100% förnybar energi så skulle det ha en ytterst marginell effekt på koldioxiddutsläppen, så länge giganter som Kina, USA, Ryssland och Australien fortsätter sina utsläpp i samma takt. Det är det bittra sanningen.

 

Oavsett vad man anser om sakfrågan, kärnkraften eller dylikt så kvarstår att klimatångest är en sorts depression. Svenska Dagbladet skrev om frågan för några år sedan:

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

Det är alltså inget unikt med just klimatfrågan, folk får ångest över globala frågor som hotar ens egen tillvaro, oavsett generation. Den här generationen är det klimatfrågan man får ångest över, om femtio år kanske frågan har förändrats, men ungdomar kommer att få ångest över något. Depressioner och ångest är dock sällan bra underlag för stora politiska beslut. Politiska beslut ska vara grundade i fakta och forskning, inte i ångest och depression.