En storm i ett vattenglas

Härom dagen kom LO:s årliga rapport som jämför "maktelitens" lön med industriarbetarnas. Det konstateras att i snitt ligger direktörerna, toppolitikerna och nringslivstopparnas löner på sjutton gånger vad en industriarbetare tjänar på ett år. Ett annat perspektiv är jämställdheten:

 

Före år 2 000 fanns inte en enda kvinna med i denna grupp. Tio år senare är enbart två (2) av 50 ledande chefer i näringslivet kvinnor.

I övriga grupper har utvecklingen varit något mer positiv. Inom den byråkratiska eliten ökar andelen kvinnor stadigt. Mellan 1999 och fram till i dag fördubblades där andelen kvinnor, från 14 till 30 procent.

Även inom den demokratiska eliten har andelen kvinnor ökat fram till år 2005, då kvinnorna utgjorde nästan 40 procent av denna grupp. Men sedan dess har utvecklingen gått tillbaka igen och år 2011 var andelen kvinnor i den demokratiska eliten nere i 28 procent. Anledningen är bland annat att antalet kvinnor på höga positioner i regering och riksdag har minskat.

Problemet är att LO själva kanske inte är ett lysande exempel på det där med jämställdhet på elitnivå. Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet tog en titt på hur det egentligen ser ut i LO:s egna styrelser, och resultatet är inte direkt uppmuntrande:

Karl-Petter Thorwaldsson är för kvotering. Tror jag det! Med ett pampbestånd av nästan uteslutande män kan man möjligen förstå LO-ordförandes frustration. I LO-styrelsen är tre (3) av 18 kvinnor. Två (2) av LO:s 14 förbund leds av kvinnor. Av dessa 14 förbund är det bara tre (3) som har ledningar med en majoritet kvinnor.

LO pekar i sin rapport ut socialdemokraternas princip om "varannan damernas" som ett föredöme för den demokratiska eliten. Under Alliansen däremot, menar man, så har det blivit mer ojämställt. Hur kommer det sig då att LO, en organisation genomsyrad av socialdemokratiska värderingar, inte ens ligger i närheten av att själv ha jämn kvinnorepresentation i sina styrelser?
Eva Franchell för fram ett annat intressant perspektiv:

Själva budskapet i LO:s rapport är att eliten skor sig medan industriarbetaren får stå tillbaka. Det är den stubbige mannen i hjälm som borde ha en större andel av löneutrymmet. Men, vänta nu... direktörer, tjänstemän, präster, Caremadirektörer och industriarbetare ... är det inte några som saknas i den stora jämförelsen?
Ja men visst ja. 

Resten av kvinnligheten, alla de vårdbiträden, undersköterskor, barnskötare och skol­måltidsbiträden som tjänar långt under en industriarbetare. De finns inte med i jäm­förelsen. Inte ens i det nya avsnittet om välfärdsdirektörer får de vara med som jämförelsematerial.

När LO började med sina klass­analyser är det klart att mannen var arbetarnorm. Men det har gått sextio år sedan dess, även tiden verkar ha stått ­alldeles stilla i LO-borgen. En organisation som under de senaste åren lanserat jämställdhetspotter borde veta bättre.

Själva analysen av läget kan man dissekera och kritisera ur helt andra synvinklar, vilket Sanna Rayman gör såpass bra att jag egentligen inte behöver tillägga något. Oberoende av att LO:s ledning pratar sig varm för kvotering och jämställdhet så är man själv inte bättre än de som man försöker granska. Av LO:s styrelse så är 16% kvinnor, det är ungefär hälften av hur fördelningen ser ut bland den demokratiska eliten och byråkratin.
Om nu LO så hemskt gärna vill kvotera bolagsstyrelserna, varför börjar man inte då och sopar rent framför egen dörr?
Det här med jämställdhet är tydligen mindre viktigt när det gäller LO självt, men vansinnigt viktigt när det gäller andra organisationer och företags styrelser.
Det kanske vore klädsamt att ordna upp det på hemmaplan innan man kommer med pekpinnar på hur resten av samhället ska bete sig?