En storm i ett vattenglas

Artiklar om centerpartiets kris har som bekant cirkulerat friskt i media de senaste veckorna. För de nytillkomna så handlar det om att det nya idéprogrammet har fått kritik, men inte från debattörer utanför partiet, utan från företrädare inifrån. Det är inte heller något obskyrt kommunalråd i någon småstad, utan partiets förste vice ordförande, Anders W Jonsson, och partiets andre vice ordförande, Anna-Karin Hatt.

Vad är det då som är problemet? Hatt skriver:

 

 

Vi ska vara konsekventa i att Hatt inte "sågar" idéprogrammet, däremot är det ett par förslag som sticker ut. Förslagen om månggifte, slopad skolplikt, platt skatt och fri invandring är de som nämnts mest. Det är dock viktigt att komma ihåg att förslaget till idéprogram är just precis det - ett förslag. När man läser att partidistrikt formulerar alternativa förslag så är det lätt för media att ta en apokalyptisk ton, att det här skulle vara SLUTET för Annie Lööf.

Mer sannolikt är att partiledningen kommer att studera förslagen och kritiken, revidera det ursprungliga förslaget och presentera en version på partistämman som de flesta kommer att rösta för. Alternativet, om man utgår från att Annie Lööf är både blind, döv och saknar politisk taktkänsla, är att man sticker huvudet i sanden och vägrar ta till sig kritiken. Sannolikheten för det tror jag dock är rätt låg, partiledning är sannolikt inga idioter.

 

Vad som är relevant är att förslaget till idéprogram innehåller något som har saknats i svensk politik i flera år - idéer. Emedan andra partier stagnerar så försöker centern tänka i nya banor, det är modigt.
Förhoppningsvis kommer det förslaget som läggs fram på partistämman inte innehålla de mer underliga delarna som har kritiserats, och det kan mycket väl visa sig att centern går stärkt ur hela debaclet.

Men det är som det sägs: Friskt vågat, hälften vunnet.P

Tar man en titt i dagens Aftonbladet och SvD så kan man se en intressant intervju med försvarets Överbefälhavare, Sverker Göranson. ÖB svarar på den direkta frågan "Kan vi försvara oss?", och svaret är inte direkt hoppingivande:

Vi klarar alltså ett begränsat angrepp i en vecka?

– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre, svarar Sverker Göranson.

En vecka in i striderna förväntar sig ÖB att Sverige får militär hjälp – men inte från EU där vi är medlemmar ”det är ingen militärallians”. I stället nämner han hur Sverige i en stabsövning ledd av Nato 2011 satte in större delen av sina Gripenplan för att undsätta Norge som angripits av övningsfienden. Han förväntar sig samma solidaritet om Sverige attackeras.

– Jag ser det nordiska samarbetet i det perspektivet. Vi har inga avtal med dem på något sätt, vi är fortfarande militärt alliansfria.

Det här är ett av huvudproblemen med den svenska försvarsstrategin: den militära alliansfriheten. Rent reellt räknar vi med hjälp ifall vi skulle bli anfallna, från Norge och från NATO. Men NATO har ingen skyldighet att hjälpa icke medlemmar, så det är långt ifrån en säkerhet. Huvudproblemet är att ett land klarar av att vara "militärt alliansfritt" om man har ett såpass starkt försvar att man klarar av att försvara sig på egen hand. Är man hyggligt välbekant med den svenska debatten så vet man att vår försvar är underfinansierat och ständigt en måltavla för nedskärningar så fort som politiker vill lägga pengar på sådant som är "viktigare".
Vad som förvånar mig är att vi har fullt utvecklade grupper för militära insatser utomlands, samtidigt som försvaret inte klarar av sin mest grundläggande uppgift: att försvara det egna territoriet. Prioriteringen borde sannolikt vara tvärtom, att se till att Sverige kan försvaras innan vi skickar styrkor på äventyr utomlands.

Ska vi behålla försvaret på sin nuvarande, underfinansierade nivå så behöver vi avskaffa utopin om den militära alliansfriheten, som för övrigt inte varit sann sedan andra världskriget. Det är en välkänd hemlighet att Sverige spelade under bordet med USA och NATO under kalla kriget och att vi i nuläget är så involverade i NATO som vi kan vara utan att vara en medlem. Ska vi nedprioritera försvaret behöver vi hjäl av allierade, dvs. NATO, och då behöver vi släppa tanken på att vara neutrala och ansöka om medlemskap.
Ska vi däremot vara alliansfria och ha en annan militär strategi vid ett eventuellt angrepp än att omedelbart hissa den vita flaggan så behövs ett försvar värt namnet.
För det är ju som Mao sade: "Ett land har alltid en armé - sin egen eller någon annans"

Vi återvänder till frågan om trängselskatten i Göteborg, som ju är på tapeten så här års. Den 2:e januari träder den officiellt i kraft, så en hel del åsikter kommer sannolikt att vädras de kommande dagarna.
GT har som bekant samlat in underskrifter för att försöka få till stånd en folkomröstning. Målet var 45 000 underskrifter, något som man nu lyckats med.

Förutom de 45 000 godkända rösterna finns ytterligare tusentals insamlade som antingen inte är korrekt ifyllda eller där personen är skriven i en annan kommun.
– Det här är ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Aldrig tidigare har så många skrivit under för ett folkinitiativ i Sverige. Politikerna kan helt enkelt inte ignorera en så stark opinion bland göteborgarna. Nu måste vi få en folkomröstning, säger Frida Boisen.
Enligt kommunallagen krävs det underskrifter från minst tio procent av kommunens invånare – ett antal som nu alltså är uppnått.

Det här innebär inte att en folkomröstning måste hållas, men det innebär att kommunfullmäktige måste ta upp frågan om folkomröstning. Om inte nej-sidan får kvalificerad majoritet (dvs. två tredjedelars majoritet) så måste en folkomröstning hållas.
Det här innebär att vi nu åtminstone får något som har lyst med sin frånvaro sedan 2010 - en debatt om trängselskatten. Inlägg från den politiska ledningen har i regel bestått av variationer av frasen "trängselskatten är för viktig för att vi ska kunna avstå från den". 
Jag är själv negativ till trängselskatten, men jag kommer knappt att påverkas av den eftersom jag har körkort men ingen bil. Rätt gjord skulle trängselskatten kunna få den avsedda effekten, men trängselskatten i Göteborg är inte "rätt gjord". 2008 utlovades en folkomröstning, ett löfte som socialdemokraterna var snabba med att bryta mot löfte av pengar från regeringen. Därefter har man resolut vägrat diskutera frågan, trots det faktum att lite drygt två tredjedelar av göteborgarna är negativa till skatten. Folk är förbannade eftersom man får en känsla att ha blivit överkörd, inte fått säga sin mening. Det främsta problemet med trängselskatten är ett demokratiproblem, när väljare och politiker uppenbart går i otakt.
Huruvida det faktiskt blir en folkomröstning är inte solklart. Politikernas åsikter går i vanlig ordning isär.

Men enligt Lena Malm (S), ordförande i kommunfullmäktige är det är ingen självklarhet hur hon eller hennes parti kommer ställa sig i frågan.

- Jag har väldigt svårt att svara på den frågan rakt av. Det måste var en process mellan alla partier hur vi ska hantera det inför valet 2014. Vi är ju en majoritet partier i fullmäktige som är överens om att det här paketet är en helhet. Det är ju bara två partier som inte är för trängselskatten, säger Lena Malm.

Det här visar ett vanligt missförstånd: att folk egentligen är positiva till trängselskatten eftersom "bara Sverigedemokraterna och Vägvalet är negativa". Som tidigare nämnts så ser dock opinionen ut på ett annat sätt.
Andra politiker ger ett mer vettigt uttalande:

Moderaternas fullmäktigegrupp har inte bestämt hur de ska hantera frågan, men kommunalråd Martin Wannholt (M) tvekar inte om vad han tycker.

- Min personliga åsikt är att det är glasklart. Har man fått in 45000 namn då gäller lagen, punkt slut. Någon demokratiskt hygienfaktor får det finnas. Det är en fråga för vår fullmäktigegrupp att ta ställning till, men jag tänker driva den linjen i mitt parti. Jag hoppas att vår fullmäktigegrupp säger ja till folkomröstning och lovar att följa den.

Det är gott så, röstar moderaterna för en folkomröstning så kommer inte nej-sidan att få ihop den kvalificerade majoritet som krävs. Någon stans tror jag vissa politiker börjar inse att det här är ett problem som inte kommer att försvinna. Å andra sidan, genomförs det en folkomröstning så har man öppnat Pandoras ask. Skulle en folkomröstning visa att en majoritet är negativa till trängselskatten, vilket är sannolikt, så skulle det vara problematiskt att som politiker fortsätta driva frågan. I praktiken skulle man säga "Vi struntar i vad väljarna tycker, våra egna åsikter är viktigare", något som skulle kunna straffa sig i valet 2014.
I slutändan hamnar det här, precis som Wannholt sade, om en demokratisk hygienfaktor.
Frågan har skötts på ett tveksamt sätt så här långt och ett gott steg på vägen är att åtminstone ge väljarna det som de lovades 2008 - en folkomröstning.

Opinionsmätningar har duggat tätt de senaste dagarna, och visar på två åtskilda problem. I DN/Novus mätning så är centerpartiet i fritt fall och man menar att kärnväljarna flyr från partiet.

I den andra mätningen, gjord av TV 4/Novus, så är det istället socialdemokraterna som går back medan de flesta regeringspartierna, inklusive centern, går upp.

Veteranen K-G Bergström menar att S minskning mitt under en pågående finanskris snarare är ett betyg på Stefan Löfvens partipolitiska oerfarenhet:

 

Centerpartiet, å sin sida, lanserade i tisdags ett nytt idéprogram med inslag som fri invandring, slopad skolplikt och en förminskad stat. Det hela var måttligt populärt bland partiets företrädare.

Båda partierna har dock samma problem: brist på idéutveckling. Socialdemokraterna har genomgått en "förnyelseprocess" sedan valet 2006, dock utan några synbara resultat. Håkan Juholt konstaterade tidigt att han var "trött på allt prat om förnyelse" och under Stefan Löfvens styre så verkar S snarare profilera sig på att vara moderaterna, fast med ett annat namn. Idéarbetet har stannat upp, och ingen människa har någon aning om vad socialdemokraterna egentligen har för visioner och vad de vill, förutom att vinna valet. S problem är att visionerna som partiet grundades runt i stora drag är genomförda, och om man inte vill grunda sin politik på att nostalgiskt blicka bakåt så behöver man nya visioner. Den typen av idéarbete verkar dock ha avstannat.

Centern, däremot, befinner sig fortfarande i stadiet där det pågår idéarbete och man kan resa sig ur askan, så att säga. Att centerpartiet över huvud taget vågar ifrågasätta och förändra sin traditionella profilering är i sig någonting positivt och det kan mycket väl resultera i en förnyelse och ett stärkt parti.

 

På det stora hela är det lätt att göra sig lustig över centerns idéprogram, men man får helt enkelt se var resan slutar. Det kan resultera i en framgångsrik förnyelse av partiet, eller i dess död.

Så har det hänt igen, ytterligare en skolmassaker har ägt rum i USA. Den här gången är det en lågstadieskola i Newtown, och offren är barn i 5-7-årsåldern och deras lärare. Emedan vettigt folk sorgset skakar sina huvuden och undrar "hur kan det här hända" så anser vapenlobbyn att lösningen är ännu fler vapen.

Låt oss först konstatera att skillnaderna är stora mellan Israel och USA. Israel befinner sig mer eller mindre konstant i väpnad konflikt med en motpart som befinner sig geografiskt nära. Vapen är förstår en trist konsekvens av ett land där risken är stor för terrorattentat, raketskjutningar och gud vet vad. USA befinner sig inte i den situationen.

Det blir parodiskt när man hävdar att lösningen på folk som begår massmord med skjutvapen är att ge alla skjutvapen så att de kan skjuta ned de första galningarna med skjutvapen.
En alternativ tolkning är den här: om ingen har skjutvapen så kommer inte heller någon att bli skjuten.

Det är dock skillnad på vapen och vapen. Att ha ett jaktgevär för att kunna jaga älg eller björn är en sak, att ha ett automatvapen är någonting helt annat. Automatvapen är inte jaktvapen, såvida det är inte är några seglivade dinosaurier man jagar. Automatvapen är militära vapen med ett enda syfte: att döda andra människor.

Varför ska ens någon utanför militären kunna skaffa ett sådant vapen?

 

Man får nästan vara lätt sinnesförvirrad för att hålla med Pratt när han anser att vapenfria zoner och mer restriktiv vapenlagstiftning dödar människor. För all del, det kommer alltid gå att få tag på vapen av något slag, i värsta fal kan en potentiell brottsling alltid konstruera ett armborst eller pilbåge. Men för den sakens skull behöver man väl inte underlätta för folk att skaffa helautomatiska vapen?

 

Jag får helt enkelt instämma med Aftonbladets Wolfgang Hansson: Vad är det för fel på USA?

En fin tradition under julen hör till för diverse människor att känna sig "kränkta" över vissa...eh, traditioner. I regel brukar det vara humanisterna som gnäller över skolavslutningar i kyrkor eller dylikt, men i år har det kommit upp mer absurda exempel. Om man inte anser att julkalendern är en inkörsport till ockultism och häxkonster så kan man reagera mot något mycket simplare: pepparkakor. Det hela började när tioårige Mio Sivic på Kanalskolan i Laxå ville vara pepparkaksgubbe i skolan luciatåg. Det fick han inte, läraren hade egenhändigt avskaffat alla pepparkakor:

 

 

Det är alltså ingen mörkhyad som har kännt sig kränkt eller förorättad över att det förekommer pepparkaksgubbar i luciatåget eller i kakburken, utan läraren själv som har bestämt det. För säkerhets skull. I dessa tider är det förstås förståeligt, när skolverket rekommenderar luciafirande utan religiösa inslag ,hur nu tusan det skulle gå till. Läraren tar helt enkelt det säkra före det osäkra och skalar bort det som eventuellt, kanske kan uppfattas som stötande.

Verksamhetschefen på barn- och utbildningsnämnden i Laxå medger delvis om att det handlar om en vilja att vara politiskt korrekt från lärarens sida:

 

 

Den politiska korrektheten är ett gissel i debatten, eftersom den tenderar att hindra folk från att uttrycka sig fritt och att ge utrymme åt icke-frågor som inte borde få utrymme. Det är naturligtvis ingenting kontroversiellt med pepparkaksgubbar, men det är lätt för människor att känna sig "kränkta" över både det ena och det andra i dessa tider. Problemet är att många gånger som vi pratar om skolavslutningar i kyrkan eller liknande frågor så är det inte ens de berörda grupperna som klagar. Det är främst humanisterna, inte muslimer, som klagar över skolavslutningarna, och i det här fallet grundar sig inte lärarens reaktion i något klagomål från en elev eller förälder, utan i ren rädsla för att någon kanske skulle finna det stötande. Det är en förståelig reaktion.

Dock, i ett samhälle där man bedömer pepparkakor som kontroversiella enbart för att de är bruna så behöver man ta ett steg tillbaka och fundera över det där med rasism och främlingsfientlighet.

Motverkar man det bäst genom att bekämpa konkret diskriminering, eller genom meningslösa symbolhandlingar som att förbjuda pepparkakor eller att döpa om negerboll till kokosboll?

Så var det dags igen. Likt en klocka dyker frågan upp varje gång vägarna fryser till och sommardäcken byts ut: dubbdäcksförbud.

Det är naturligtvis, i vanlig ordning, miljöpartiet som förespråkar detta förbud i en replik på SVD debatt.

Eftersom det förekommer mycket prat om partiklar och mätningar åt både det ena och andra hållet, låt oss botanisera lite för att göra det hela någorlunda begripligt.

Det finns luftburna partiklar, i fackspråk kallade för PM10, som rivs upp av dubbdäcken och som kan vara hälsofarliga. Det är långt ifrån vetenskapligt klarlagt hur, eller om dessa partiklar är livsfarliga.
Det är däremot bevisat bortom allt tvivel att dubbdäck räddar liv. I en rapport som trafikverket släppte 2010 konstaterar man att risken för en olycka med odubbade vinterdäck är hela 42 procent högre vid halt väglag än om man har dubbdäck. Vi har alltså en potentiell hälsofara ställt mot en mycket konkret trafikfara, men trots detta har politiker varit pigga på att införa dubbdäcksförbud på vissa gator. 

 

När miljöpartiet då vurmar för dubbdäcksförbud menar man i praktiken att den potentiella hälsorisken är mycket viktigare än den konkreta trafikfaran, och att de som skulle skadas och/eller dödas i trafikolyckor är ett rimligt pris att betala för att slippa en relativt osäker hälsofara. 

Man kan också notera att dubbfria vinterdäck och så kallade "året runt"-däck är fullständigt underlägsna i halt väglag. När jag själv tog körkort genomförde jag den s.k. Risk 2-utbildningen, som innefattade halkkörning på en preparerad bana. Instruktören menade att året-runt-däck i praktiken var värdelösa året runt och att dubbfria vinterdäck endast var användbara i halt väglag om sträckan först hade körts upp av dubbdäck. Så några likvärdiga alternativ till dubbdäck finns det inte. 

 

Slutligen vill Karin Svensson Smith och Stina Bergström från miljöpartiet titta på att införa en avgift för dubbdäck som kan fungera som ersättning för ett förbud. Från SvD debatt:

Hur skulle det, rent praktiskt, fungera? Systemet för trängselskatten är ju automatiserat så att den registrerar alla bilar som passerar, ska man montera in någon scanner som dessutom ska undersöka vilket däck bilen har, och vad skulle det kosta? Bilägare är ju redan idag förpestade av dels bilskatt, dels bensinskatt, dels trängelavgift i Stockholm. Ska man ovanpå det också lägga på en avgift för att få ha däck som klarar av halt väglag? 

Det är dags för miljöpartiet att stänga av tunnelseendet och inse att hela cirkusen runt dubbdäck har gått alltför långt.

Med jämna mellanrum dyker diskussionen upp att ett eller annat politiskt parti är på nedgång och måste förnya sig eller gå under. Moderaterna tvingades förnyas sedan valet 2002, socialdemokraterna verkar vara inne i en evig diskussion om förnyelse som inte leder någon vart, och både centerpartiet och kristdemokraterna kämpar med dåliga opinionssiffror. Dagens diskussion handlar dock om vänsterpartiet.

I en tankvärd ledare försöker Anders Lindberg på Aftonbladet komma på varför V i praktiken står och stampar på samma ruta istället för att röra sig framåt. 

När man läser i SCB får man intrycket att Vänsterpartiet tagit rast sedan valet. De är inte i rörelse, vinner inga nya grupper, utmanar ingen och syns inte. Ingen är arg på dem, men de är heller inte relevanta.
Detta måste Jonas Sjöstedt orka ändra på. Han måste våga prioritera en eller två frågor och sedan ta strid. ­Annars ­kommer stagnationen att fortsätta och Vänster­partiet riskerar att bli de röd­grönas motsvarighet till Centerpartiet.
Alla vet att de finns. Men ingen vet varför.

Personligen har jag självdistans nog att inse att en riksdag utan vänsterpartiet inte skulle vara något jag personligen skulle sörja i någon högre grad. Partiet har varit på sakta nedgång sedan Ohly tog över och verkar ha varit en ständig huvudvärk för S och Mp under valrörelsen 2010. Sjöstedt kändes först som en förnyare, men mer eller mindre alla utspel och kommentarer jag har hört från mannen andas gammal vänsterpolitik.
Problemet är att när partierna nu i allt större grad slåss om det politiska mittfältet så finns inte längre förutsättningarna som gjorde vänstern till ett stort parti. Förr så kunde man med fördel fiska upp missnöjda väljare från S som gled åt vänster. Numera verkar miljöpartiet i större utsträckning sno väljare från S som vill ha något mer modernt och "ungdomligt". Frågan är vad V ens fyller för funktion i nuläget, förutom att vara en rödare version av Socialdemokraterna. Vet Sjöstedt det ens själv?

Lindberg nämner både i artikeln och i kommentarsfältet frågor som "jämställdhet", "miljöfrågor" och "antirasism" som starka punkter som kan lyfta upp vänstern, jag håller dock inte med. Vill folk ha miljöfrågor går man till miljöpartiet eller centern, jämställdheten är vid det här laget inkorporerat i de flesta partiprogrammen och antirasism...vad är det ens? Om man menar lite gammal hederlig demagogi gentemot SD så är det bara att ställa sig i kön, nämn ett parti som inte fördömer SD med jämna mellanrum. Jämställdhet i sig är inte heller något som det går att bygga upp ett riksdagsparti runt, det är bara att titta på Feministiskt Initiativ som fortfarande står och stampar på valresultatet "inte mätbart", som opinionsinstituten finkänsligt uttrycker det.

Ingen av de här frågorna kan på egen hand bygga upp ett nytt vänsterparti, man behöver helt enkelt förnyas och hitta en ny vinkel. Men det kanske borde kanske vara dags att överväga alternativet, att vänsterpartiet är en dinosaurie som har överlevt sig själv och bygger på retorik och idéer som inte längre omfamnas av en stor del av befolkningen. Kan man inte hitta en plats i politiken så är det kanske dags att ifrågasätta vad man egentligen gör där.

Vad är egentligen en fascist? Vad är en nazist? Hänger man med i debatten så tycks svaret alltid bli "Sverigedemokraterna". Med ett urverks säkerhet dyker granskningar upp med jämna mellanrum som "avslöjar" SD:s historia trots att den vid det här laget är känd för alla. De flesta vet att SD härstammar från den nynazistiska rörelsen och den föga rumsrena rörelsen "Bevara Sverige Svenskt". Det är ingen nyhet.

Vad som däremot borde betonas mer är den urvattning som sker av begrepp såsom "nazist" eller "fascist" som numera verkar tillhöra standardgreppen i debatten. Det är två ideologier som är olika på flera punkter, men används i debatten som om de var synonymer för varandra. Ett exempel: Igår skrev Anders Lindberg en ledarkolumn på Aftonbladet där han undersöker SD:s historia. Förutom att den inte innehåller någonting nytt, så använder artikeln regelbundet orden "rasism" och "fascism" som om de vore samma sak.

 

Det är Sverige som varit undantaget från fascismens återkomst i Europa. De svenska väljarna är även påfallande ­positiva till invandring jämfört med andra länder. Forskningen visar dessutom att denna tendens förstärks allt mer.

 

Låt oss botanisera. Fascism har ingenting med invandring eller främlingsfientlighet att göra. Det är i allt väsentligt en totalitär högerextrem ideologi med stark nationalism. Den har däremot ingenting att göra med invandring eller främlingsfientlighet. Nazismen, däremot, var i praktiken en populistisk ideologi med starka inslag av antisemitism och biologisk rasism. Punkt.
"Fascist" tillhör dock en av världens mest missbrukade ord som förolämpning. Redan 1944 skrev George Orwell:

 

Men "rasist" är inte ett argument, utan används snarare i avsaknad av konkreta argument. Varje gång det används så vattnar man ur begreppet lite mer, minskar dess innebörd och värde något.
Det SD ägnar sig åt är inte "rasism" och att försöka plocka billiga poäng genom att kasta ordet på varenda meningsmotståndare är inte bara okunnigt, utan också respektlöst gentemot de som har lidit och utsatts för verklig rasism.

Citatet är en vandringssägen som ofta tillskrivs Vimmerby tidning någon gång på 1800-talet, men också Mora Tidning, Ystadsposten och Smålands Allehanda ryktas ha yttrat det berömda citatet. Meningen är förstås ett komiskt exempel på en ledarskribent med en något uppblåst bild av sin egen politiska betydelse. Huruvida Bismarck faktiskt läste Vimmerby tidning förtäljer inte historien, men sannolikt hade Rikskanslern annat att syssla med. Lite i samma anda framstår Aftonbladets ledare där Daniel Swedin konstaterar att "Om Åkesson visste så måste han avgå".

 

Bakgrunden är naturligtvis blåsvädret som Sverigedemokraterna varit i de senaste dagarna efter att det först uppdagats att Erik Almqvist slängt ur sig mindre passande uttryck och sedan att Kent Ekeroth i ett filmklipp beväpnar sig med järnrör. Det hela ger en allt annat än smickrande bild av SD, men är det enstaka fall eller resultatet av en partikultur? SD har de senaste månaderna varit tydliga med att rasistiska uttalanden och dylikt inte får förekomma i partiet, så det måste ses som ett steg tillbaka när det inte är någon dåre till kommunalpolitiker som gör bort sig, utan företrädare på riksplanet.
Åkessons jobb de kommande dagarna kommer troligtvis bestå av skadekontroll. Kommer han att avgå? Knappast.

När var den senaste gången en svensk partiledare avgick för att någon annan i partiet klantat sig? 

 

Det är dock roande varje gång som ledarskribenter går ut och "kräver" politikers avgång. Det var inte särskilt länge sedan man i förtäckta termer påstod att en tredjedel av svenskarna krävde Annie Lööfs avgång. Sverigedemokraterna har ju varit i skottgluggen hos Aftonbladet under en lång tid framöver, så det blir ju lite tveksamt om man hävdar att:

 

 

Det här är den bästa sortens källor, eftersom det spelar ingen roll hur många gånger Åkesson säger "jag visste inget", eftersom Aftonbladet alltid kan säga "Joho!", och så är vi nere på sandlådenivå. Det är dock tveksamt hur stor tyngd Sverigedemokraterna lägger vi ett krav uttryckt av en ledarsida som inte direkt tillhör deras största fans. Almqvist och Ekeroth ska bort, det är det enda rätta, men kan man inte implicera Åkesson på något annat sätt än att "han kanske kände till det" så är det svårt att motivera en avgång.

Oavsett så är den här typen av händelser otrevliga att se, det antyder ju att Åkessons sanering av SD inte riktigt har varit lika fråmgångsrik som man har försökt få det till. Till syvende och sist är det dock SD:s medlemmar som bestämmer vem som ska vara partiledare för SD, inte Aftonbladets ledarsida.

Jämnställdhetsdebattören Pär Ström skrev i förra veckan varför han slutar delta i genusdebatten. Artikeln ger en allt annat än smickrande bild av debattklimatet.

 

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Den populära Facebook-gruppen ”Vita kränkta män” tog ett foto på mig från min webbplats och gjorde till gruppens profilbild. När jag begärde att de skulle byta profilbild skrev Emanuel Karlsten, som är krönikör i Dagens Nyheter (och uppenbarligen med i gruppen), på sin blogg: ”Ibland skriver humor sig själv”.

Jag tänke rinte beröra huruvida Pär Ström har rätt eller fel i det perspektiv som han driver, genusdebatten är tillräckligt infekterad redan utan att jag ska behöva bidra med mer ved på elden. Det jag dock tänker beröra är vad det här betyder för yttrandefriheten. Lägger man ner debatten för att man har motbevisats så är det en sak, lägger man ner debatten på grund av en lynchmobbsmentalitet på nätet så är det en förlust för yttrandefriheten, oavsett vilka åsikter man har. Personligen anser jag att vem som helst ska kunna uttrycka vilka åsikter som helst, så länge åsikterna inte är direkta lagbrott. Jag må inte dela dina åsikter, men jag försvarar din rätt att yttra dem, som Voltaire sa.
Alla är dock inte upprörda över vändningen i debatten. Charlotte Marteus skriver i en ledare på expressen som är aningens för självgod för min smak:

Jag undrade om Ström verkligen tyckte att vi kvinnor skulle gå ut på gatorna och demonstrera för männen medan männen själva satt hemma och kollade på fotboll. Kunde de inte göra något själva?

Huvupoängen är förstås att om man går med på Marteus fasansfullt generaliserande tes att "männen satt hemma och kollade på fotboll" (ie. alla män) medan kvinnorna slogs för sina rättigheter så skulle det göra feministerna till lika stora skitstövlar som de män som inte brydde sig om deras kamp. 

I går skrev DN:s välskrivande ledarskribent, Erik Helmerson, om Pär Ström. Helmerson anser att Ström har råkat ut för samma sorts näthat som vi feminister får utstå, minus våldtäktshoten.
Därför borde vi solidarisera oss med Pär Ström i motgångens stund. Feminister "står på samma sida som Pär Ström", skriver han, "de vill diskutera genusfrågor och jämställdhet."
För det första: nej. Pär Ström är inte feministers motpart i en intressant samhällsdebatt om genus.
Pär Ström outade kvinnorna som polisanmälde Julian Assange. Han var med i drevet mot två icke offentliga personer som utnyttjade sin rätt att gå till polisen.
Han skrev, apropå detta fall, att Sverige "starkt präglas av statsfeminismoch manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar". Hans blogg är en oas för kvinnohatare.
Det är en aning provocerande att en man tycker att feminister bör stödja en antifeminist, för att de själva har upplevt så mycket hat från antifeminister.

Huruvida man håller med om Ströms åsikter är irrelevant, frågan här är om en genusdebattör på "andra sidan" ska behöva utstå samma näthat som feministerna, framför allt eftersom det den här gången verkar vara feminister som står för näthatet. På den frågan svarar Marteus ett rungande "ja", eftersom Pär Ström har fel åsikter. Desto mer absurt är nästa citat:

För det andra: Hur många spaltmeter har Erik Helmerson skrivit, i solidaritet med feminister som har våldtäktshotats och näthatats?
Jag sökte i mediearkivet och resultatet blev skralt.
När Helmerson skrev om Maria Svelands uppmärksammade artikel, "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", i vintras, handlade hans text om konspirationsteorier till höger och vänster.
Svelands bärande tema, den djupa sorg och oro hon känner över hatet mot kvinnor - inte minst feminister - på nätet, behandlade han i en bisats. 

Så, man får inte kritisera feminister om man inte själv har skrivit en massa artiklar om kvinnor som har hotats och hatats? Jag var inte medveten om att det fanns minimikriterier för att få uttala sig i debatten.
Marteus borde vara mer bekymrad över att det uppenbarligen finns feminister som är lika pigga på att hota och näthata motståndare i genusdebatten som vice versa. Att man själv har blivit utsatt för det ger inget frikort att "ge igen" på meningsmotståndare. Lynchmobbsmentalitet måste kritiseras oavsett vem som utsätts för det, men i Marteus värld så är det uppenbarligen okej när det drabbar meningsmotståndare.

Debattklimatet behöver mer, eh...debatt och mindre personliga påhopp och häcklanden, och det gäller inte bara inom genusfrågorna. Om man som Marteus anser att sådana tilltag är okej när det drabbar motståndare så kommer näthatet aldrig att minska. Den typen av utveckling är inte värdig en demokrati.

"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning" ska Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, ha sagt. Man kan inte annat än att konstatera att det ibland stämmer. Emellanåt slängs fullständigt felaktiga påståenden runt i den politiska debatten som stora mängder människor tycks vara övertygade om är sanning. Ett exempel är de s.k. vinsterna i välfärden, och idag är det Aftonbladet som diskuterar skolpolitik:

 

Ett annat förslag är att införa obligatoriska samråd med kommuner när friskolor ska etableras. I dag räcker det med att Skolinspektionen ger tillstånd till etablering.

Det finns flera principiella fel med detta. Idéen som inte sällan vädras att privata aktörer i välfärden går med mångmiljardvinst som sedan smugglas ut till skatteparadis är en schimär. I verkligheten så ligger det till på ett helt annat sätt. Arbetsgivarorganisationen Almega undersökte hur det låg till med friskolorna och vinster, och kom fram till att myten om miljardvinsterna var just en myt. 

 

Almega har studerat årsredovisningarna från de tio största friskolekoncernerna under åren 2006-2010. Den totala vinsten för företagen blev 820 miljoner kronor – men bara 30 miljoner, alltså knappt 4 procent av vinsten delades ut till aktieägarna. Resten av vinsten gick till ytterligare investeringar i verksamheten.

Friskolornas sammanlagda investeringar uppgick till 2,4 miljarder kronor under femårsperioden.

1,4 miljarder kronor, alltså mer än hälften av pengar, kom från privat kapital utifrån – pengar som annars inte skulle varit tillgängliga för skolan.

Det är alltså varken fråga om några miljardvinster eller kraftiga försämringar. Friskolorna investerar själva mycket pengar i sin verksamhet, och tar inte ut några miljardvinster. Också oroande är Aftonbladets vurmande för att kommuner skulle få vetorätt om en friskola vill etablera sig. Oavsett hur man ser på det så är kommunen och friskolorna konkurrenter i samma branch. Ska vi ge McDonalds vetorätt om Burger King eller Max vill öppna en restaurang? Det hela faller på sin egen orimlighet.
När man ändå pratar om att verksamheten ska bedrivas långsiktigt så kanske kommunerna borde förbinda sig till samma sak, för hur långsiktigt är det att år efter år skära i skolornas budget samtidigt som allt fler och fler krav läggs på lärarna? Istället för att strirra sig blind på vinstfrågan, som i allt väsentligt verkligen är en storm i ett vattenglas, så bör man kanske ta en titt på hur ansvarsfulla kommunerna själva är i sin skötsel av skolan.

Framför allt så bör vänsterblocket släppa den inbillade "vinsten i välfärden" och sluta begära åtgärder för påhittade problem som inte existerar i verkligheten. Då kanske det kan bli en mer konstruktiv debatt om hur välfärden kan förbättras, ofentlig såväl som privat.

"SD:s fiasko i riksdagen" basunerar Aftonbladet ut i vad som måste vara det största försöket i självbedrägeri den senaste månaden. Vad är det då som har hänt? SD har ju i mätning efter mätning fått ökat stöd av väljarna. Så vad har hänt, har opinionen plötsligt dykt? Har partiet gjort bort sig i riksdagen? Ingalunda:

Men inget av de andra partierna har lyssnat. I stället har den svenska invandringspolitiken tagit flera steg i en mer liberal riktning. Knappt ett halvår ­efter valet 2010 knöt regeringen en överenskommelse om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Det uttalade målet var enligt de ­inblandade att stänga ute främlingsfientliga krafter.

Det har bland annat lett till att papperslösa personer som befinner sig illegalt i Sverige kan få vård och att deras barn har rätt att gå i skolan. Dessutom har man öppnat upp för en mer ­generös arbetskraftsinvandring.

SD:s fiasko består alltså av att inget av de andra partierna velat samarbeta, Okej.
Det kan påpekas att fler partier än SD har frågor som det inte har blivit praktisk politik av. Vänsterpartiet förespråkade länge en arbetsdag på sex timmar istället för åtta, vilket än så länge inte har blivit verklighet. Under förra mandatperioden, när Alliansen var i majoritet så klubbades flertalet reformer igenom trots protester från vänsterblocket. Innebär det att man kan lägga upp domedagsrubriker med titeln "Socialdemokraternas FIASKO i riksdagen"? 

Nej, naturligtvis inte, enbart att vara ett riksdagsparti innebär inte att man automatiskt får gehör och genomslag för alla sina åsikter. Framför allt inte i SD:s fall, då de skys som pesten av övriga partier.
Vi ska förtydliga det här: Jag röstar inte på SD, jag betonar andra frågor och perspektiv än vad de gör, men emellanåt har de en eller annan poäng. I det här fallet säger Björn Söder det som varje vettig människa inser.

 

Sedan SD började gå upp i opinionsundersökningarna så har i synnerhet Aftonbladet försökt formulera allt mer desperata lösningar och förklaringar till "invandringsfrågan". Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har man förespråkat linjen att invandrings- och integrationsfrågor ska ignoreras och SD ska hållas undan från debatten. Det är en taktik som har använts hittills och inte fungerat. SD sitter i riksdagen, deras stöd ökar i varje opinionsmätning. Att i det här laget tala om ett "fiasko" för SD är totalt felaktigt, fiaskot ligger snarare på de övriga politikerna.
Om stödet till SD ökar, trots generös invandringspolitik, så sympatiserar tydligen allt fler med SD:s linje. Det är en trend som endast kan brytas av att man tar debatten. Diskussionen måste kunna föras, debatten måste tas, annars blir det allt annat än ett "fiasko" för SD vid nästa riksdagsval.

Den "statliga inkomstgarantin för konstnärer", populärt kallad för konstnärslöner, är en evig källa till intressanta och absurda diskussioner. För de oinvigda: inkomstgarantin innebär att vissa specifikt utvalda kulturarbetare får en garanterad årlig minimiinkomst på 214 000 kronor. Har man egna inkomster så dras de av från beloppet, några krav på motprestation finns inte, och garantin gäller livet ut. Dock fick man från regeringens håll slutligen nog och föreslog 2009 att avskaffa inkomstgarantin.

Inkomstgarantin infördes 1976 och har tilldelats ”konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

– Till en början gavs det som en slags medaljutmärkelse. På 70-talet skrevs det om och man tog mer hänsyn till konstnärernas ekonomin, säger Ann Larsson, på Konstnärsnämnden, som beslutar tillsammans med Sveriges författarfond om vem som ska få garantin.

Nu säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att systemet är orättvist, slumpmässigt och har spelat ut sin roll.I stället vill hon omvandla pengarna, ungefär 17 miljoner per år, till fem eller tio år långa arbetsstipendier som ska vara pensionsgrundande och som hon menar ger fler konstnärer tillfälle att utvecklas.
– Dumt, säger Jan Myrdal.
– Inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete, som att resa till gerillan i Indien där jag just har varit.

Nu har dock debatten blossat upp igen. Författaren Stig Larsson beklagade sig nyligen i en artikel i Situation Stockholm över konstnärslönernas avskaffande. Sakine Madon på expressen skriver:

Konstnärslönesystemets problem är trots allt inte att Stig Larsson får mindre statlig inkomstgaranti om han tjänar pengar på sina verk. Det är att systemet överhuvudtaget existerar. Denna inkomstgaranti, som infördes på 70-talet, går ut på att ett gäng utvalda personer premieras. Drar kulturskaparen in pengar försvinner alltså lika mycket från konstnärslönen, och kulturskaparen får tillbaks konstnärslönen om pengar inte strömmar in från annat håll.
Så nu klagar alltså Stig Larsson på att han inte både får behålla sina välförtjänta inkomster och - och! - konstnärslönen. Han beskriver en dyster framtid: "Jag skrev på förskott. Det är slut nu. Jag tar snart jobb på Norra kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning."
Om någon av Situation Stockholms försäljare, på gatorna i novemberblåsten, gråter en skvätt för framgångsrike Larsson, förblir nog oklart

Av motsatt uppfattning är kulturjournalisten Jonas Lundgren, som menar att konstnärslönerna är "viktiga för demokratin".

Detta tog sig ett absurt uttryck i SVT Debatt där Segerfeldt torsdagen den 8/11 satt och sa till en av vår tids stora svenska diktare att han borde börja skriva böcker som folk vill läsa. Det uppenbart att något i argumentationen är galet. För det första finns det kultur som bär upp annan kultur. Om Larsson inte säljer jättemycket men en författare som har inspirerats av Larsson gör det så kanske vederbörande inte hade gjort det om Larsson inte hade skrivit sin poesi. Från detta faktum bortser Segerfeldt och hans gelikar.

Ska jag säga mitt så har jag oerhört svårt att förstå synsättet att god kultur inte uppstår om inte staten finansierar den. Varken Rembrandt, Bethoven eller Aristofanes fick statligt kulturstöd för att producera sina verk, och de finns trots allt bevarade för eftervärlden. Kulturen har historiskt, fram tills nyligen, fungerat enligt ett patron-system, någon betalat för att du som konstnär ska kunna skriva böcker, komponera symfonier, måla tavlor eller skriva pjäser. Det kunde vara en furste, en kung eller en finansman, och det genererade trots allt en del bra kultur. Synsättet som Lundgren för fram är att kultur som allmänheten inte är intresserad av och som ingen är intresserad av att sponsra ska få statligt stöd för att den "inspirerar" andra. Det främjar dessutom ett system där nämnder sitter och beslutar att vissa kulturarbetare är finare och bätte än andra.

Då jag känner en del folk som sysslar med kultur, framför allt musik, och dessutom som journalist hamnar under samma kontor på arbetsförmedlingen så vet jag att det är ett helvete för många kulturarbetare. Man pendlar konstant mellan det ena frilansjobbet till det andra, utan fast inkomst eller fast arbetsgivare. Samtidigt sitter det folk som Jan Myrdal, som tycker att skattebetalarna ska finansiera hans resa till gerillan i Indien, eller Stig Larsson, som gnäller över att hans inkomst dras av från konstnärslönen, gör det hela ännu mer jävligt.
Till skillnad från dessa fina herrar så har majoriteten av alla kulturarbetare ingen inkomstgaranti. Det är inte mer än rätt att de pengarna hamnar någonstans där de kan komma alla kulturarbetare till del, oavsett "kulturbärande" de anser sig vara.

Det brukar vara kutym efter politiska händelser i USA för svenska debattörer att försöka ironisera och göra sig lustiga över de stackars idioterna i väst, till skillnad från det förträffliga politiska systemet vi har i Sverige. Så också efter det amerikanska valet, då Marteus i Expressen skriver en ledarartikel under den föga smickrande rubriken "Är du dummare än en amerikan?"

Marteus menar bland annat att:

 

Och aldrig har politikerna kommit undan med så många lögner som i 2012 års valkampanj. Den överdrivna misstron tycks paradoxalt nog ha gjort folk så vilsna att de har blivit lättlurade.

Amerikanerna framställs som de lätt obildade kusinerna från landet, och USA som en plats där vidskepelse, lögner och idioti härjar fritt och där ingen litar på varandra. Det finns dock hopp:

Sverige har traditionellt haft mycket mer av socialt kapital än USA. Det vill säga, människor har i hög grad litat på varandra. Och vi har i relativt hög grad litat på politiker, befattningshavare och vetenskapsmän.

På det hela taget har den tilliten tjänat oss väl. Det är ett kapital som inte får förslösas.

Anledningen till att den här typen av självgoda artiklar, enligt min mening, brukar hamna fel är att svenska debattörer har en tendens att se USA som ett homogent land. Mer än något annat så är USA 50 olika stater som ofta har stora skillnadet. I vissa delstater har man en hög tilltro gentemot vetenskap, medan vidskepelsen är mer tilltagande i andra. Ett annat exempel är frågan om samhönade äktenskap, som både Maryland, Maine och Washington har haft omröstningar om, omröstningar som slutade med ett "ja".
Det går alltså inte att dra hela USA över en kam, det är allt för heterogent för att det ska vara möjligt, kulturerna och folket i de olika delstaterna är alltför annorlunda. Det är ungefär lika befängt som att säga att Europeer per definition litar på varandra och har hög tilltro till vetenskapen, det är där som skillnaden ligger.
När svenska debattörer försöker dra den typen av jämförelser Marteus gör så är det ofta att få in slutklämmen "Sverige är bättre än USA". Det är mycket möjligt att det är så, men det mer begåvade alternativet när man studerar USA skulle vara att inte enbart se dårar som Sarah Palin eller Donald Trump utan hela spektrat av de kulturer, idéer och tankar som finns i USA.
Vem vet, man kanske till och med skulle lära sig något?

Så var det amerikanska presidentvalet avslutat, och det står klart att Barrack Obama tog hem segern över Mitt Romney, en seger för anständigheten, kan tyckas. Även om amerikansk politik inte är min paradgren så har jag haft svårt för Romney på grund av hans tendens att konstant ändra sin position och åsikt beroende på vad som är populärt för närvarande. Det har också funnits diverse dårar på den republikanska sidan, exempelvis Todd Akin som hävdade att kvinnor inte kunde bli gravida vid våldtäkt, eller Richard Mourdock som såg graviditet vid våldtäkt som en del av "Guds plan". Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender, och båda förlorade tack och lov sina platser i senaten under valet.

 

Alla tar dock inte valresultatet särskilt väl. Donald Trump kallar det demokratiska valet för en fars och föreslår i praktiken revolution.

– Vi kan inte låta det här hända. Vi borde marschera till Washington och stoppa den här farsen. Vår nation är helt tudelad, skrev Donald Trump på Twitter strax efter att det blev offentligt att Obama blivit omvald.

Ett annat inlägg lyder:

– Låt oss kämpa som fan och stoppa denna stora och motbjudande orättvisa! Världen skrattar åt oss.

Det är inte första gången Trump gormar över presidenten. I Oktober gick Trump ut och meddelade att han hade "stora nyheter" som kunde förändra valresultatet. I slutändan släppte han dock bara en något besatt video där han krävde Obamas collegepapper och passansökan. Donald Trump har varit besatt av tanken på att Obama egentligen inte är amerikan utan någon slags infiltratör från Afrika. Eftersom Trumps korståg verkat ha fått motsatt effekt så kräver han nu istället revolution. Logiskt? Inte direkt.
Att definiera ett oönskat valresultat i termer av en statskupp och kräva uppror för att de stackars väljarna röstade fel är det som utmärker en dålig förlorare. Jag är inte särskilt förtjust i politiker, oavsett nationalitet, som å ena sidan upphöjer det demokratiska valet, men å andra sidan börjar prata om valfusk så fort som ett val inte går deras väg. Romney verkade dock mer realistisk när han gratulerade Obama till segern, så jag tror inte att en särskilt stor del av amerikanerna delar Trumps vanföreställningar.
Men visst skrattar världen - åt Donald Trump.

Vi andra gratulerar presidenten till ytterligare fyra år på jobbet. Snyggt jobbat, Obama!

Den s.k. elallergin, eller elöverkänsligheten, är tydligen på tapeten igen. Bakgrunden är att elallergikern Dan Bengtsson förra året krävde en strålningsfri zon i Mora kommun, något som kunde leda till att stora delar av kommunen blir utan Radio, TV och mobiltäckning. Lokala politiker var positiva till påhittet, men till slut stoppade länsstyrelsen och miljönämnden tilltaget. Nu tar dock Dan Bengtsson nya tag och överklagar ärendet. Miljönämndens ordförande är tydligen positivt inställd:

– Man kan väl säga att vi följer ärendet, så mycket kan man säga i alla fall. Det händer ju saker och ting runt om i världen som gör att man inte bara kan förkasta allt här i livet. Det finns ju en domstol någonstans som har sagt att mobiltelefoner faktiskt orsakar tumörer, det gör ju att man borde titta på det även i Sverige, hur följer Socialstyrelsen det här till exempel? Det är viktigt att man ändå tittar på det, menar han. 

Sina uttalanden vill han däremot bara göra som privatperson, även om han är säker på att kollegorna i nämnden skulle stå bakom honom.

Huruvida man anser att det är ett legitimt argument att "en domstol någonstans" sagt att mobiltelefoner orsakar tumörer är en annan fråga. Som bekant är det ju inte domstolar som undersöker häslorisker, utan läkare och vetenskapsmän.
Rent vetenskapligt är det inte riktigt så delat som vissa politiker tycks tro. Man vet att alallergiker upplever sig få fysiska symptom och obehag i närheten av elektromagnetiska fält, men studier på området har visat att de inte kan skilja på aktiva och inaktiva källor. En alallergiker kan alltså få symptom om han tror att han är i närheten av ett kraftfält, eller befinna sig i ett utan att få symptom om han inte känner till att det existerar.
Bloggen Medvetenskap skriver om ett experiment man utförd vid Universitetet i Regensburg:

Tidigare studier har visat att människor som anser sig vara överkänsliga mot el inte kan skilja på aktiva eller inaktiva källor till elektromagnetisk strålning. Istället reagerar de när de tror att elektromagnetisk strålning är närvarande, och inte faktiskt reell närvaro av strålning. Detta resultat uppvisades även här; försökspersoner som ansåg sig vara elöverkänsliga reagerade med starkare obehagskänslor när de trodde mobiltelefonen var aktiv än vad de andra försökspersonerna gjorde.

Det unika bidraget hos denna studie var att deras hjärnor undersöktes med magnetkamera under försökets gång. Elöverkänsliga hade högre aktivitet jämfört med kontroller i områden som är förknippade med hur smärta upplevs, hur sinnesintryck bearbetas och i ett område vars aktivitet förknippas med benägenhet till ångest. Andra studier har visat att elöverkänsliga i större grad än andra grubblar över möjliga hot mot hälsan i deras omgivning, något som kan vara en konsekvens av dessa människors ökade benägenhet till ångest som den aktuella studien pekar på. Hjärnaktivitet överlappade också med den som observerats hos människor som lider av diverse fobier.

Att elallergiker har besvär förnekar jag inte, däremot så tror jag att besvären snarare har en psykologisk än en fysiologisk orsak. Därför är det särskilt irriterande när politiker, som ofta är okunniga på området, glatt går med på att dels införa strålningsfria zoner, elsanerar vårdrum på sjukhus och kommer med huvudlösa uttalanden om att man skulle få tumörer av mobilstrålning och fullständigt ignorerar vetenskaplig expertis på området. När man har kommit till stadiet att man är beredd att offra hundratals människors tillgång till mobil- och TV-nätet på grund av en mans fobi så har det gått för långt.
Elallergiker behöver vård, men den vården måste vara av det psykiatiska slaget, inte genom att kommunpolitiker ger efter för vaneföreställningar.

"Skaffa körkort, annars blir det inget jobb"
Citatet kommer inte från en potentiell arbetsgivare eller handläggare på arbetsförmedlingen, utan från en av mina lärare när jag läste journalistik vid Växjö. Hade man inget körkort så var det nämligen omöjligt att få jobb som journalist. Inte bara som journalist, läs igenom annonserna på arbetsförmedlingen och räkna hur många jobb där körkort antingen är ett plus eller ett krav. Det är dock dyrt att ta körkort, när jag själv tog mig igenom hela processen så kunde en lektion lätt braka loss på 500 kronor per gång, därefter tillkommer en kostnad för att göra teoriprovet och uppkörningen. Varje prov är dessutom bara giltigt i två månader, klarar du inte av att få godkänt på båda inom den tiden så får du göra om dem. Jag föredrar att inte tänka på hur mycket slutnotan hamnade på, jag är rädd för vad jag skulle komma fram till. Nu ska det tydligen bli ännu dyrare att ta körkort, enligt beslut från regeringen.

 

Anton Abele(m) tycker dock att det borde vara billigare för ungdomar att ta körkort. Jag är inget större fan av Abele i allmänhet, men tycker att han har helt rätt i den här frågan. Han för upp just jobbfrågan som särskilt viktig:

 

 

Abeles förslag är värda att tänka på, med tanke på att körkort i de flesta fall inte är frivilligt, det är ett krav. I mitt fall fick jag hjälp av släkten att betala för körkortet, men långt ifrån alla har den möjligheten. Man kanske ska ställa sig frågan om det är rimligt att ungdomar är tvugna att betala tusentals eller tiotusentals kronor för att få en chans på arbetsmarknaden.

Jag brukar i regel ta allt som skrivs på Aftonbladets ledarsida med en nypa salt, eller en hel hink, men den här gången har man hamnat rejält fel.
Bakgrunden är att Jasenko Selimovic(fp), statssekreterare hos integrationsministern, debatterade med miljöpartiets spåkrör Åsa Romson i Agenda häromdagen. Debatten, som för övrigt rekommenderas, handlade om att Selimovic ansåg att man måste våga ta debatten om integrationsfrågorna istället för att lämna hela fältet åt Sverigedemokraterna. Romson ansåg...inte det.
Aftonbladet är dock av en helt annan åsikt. Man menar att "det inte går att föra debatt om integration på samma sätt som andra frågor" och "Att vägra låta partier som SD sätta agendan är det mest effektiva sättet att begränsa deras framgångar".
Det senare påståendet kopplas till en forskningsrapport av Carl Dahlström och Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet som jag dessvärre inte har läst, då Aftonbladets ledarsida inte brukar länka till sina källor. Resonemanget är dock tveksamt, kommer SD:s stöd att minska om man ignorerar dem? Innan 2010 hördes det ofta att om SD bara marginaliserades så skulle de inte få något stöd, istället blev det en plats i riksdagen.

Adam Cwejman skriver föredömligt om det "forskningsunderlag" som Aftonbladet påstår sig ha. Inte helt oväntat så visar det sig att det mest är önsketänkande och vällvilligt tolkande:

Varför strategin att marginalisera SD skulle fungera den här gången, när den misslyckades valet 2010 berör inte Aftonbladet. Snarare så är det mer sannolikt att SD ökar sitt stöd så länge de i praktik har monopol på problemformuleringen.