En storm i ett vattenglas

Jämnställdhetsdebattören Pär Ström skrev i förra veckan varför han slutar delta i genusdebatten. Artikeln ger en allt annat än smickrande bild av debattklimatet.

 

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Den populära Facebook-gruppen ”Vita kränkta män” tog ett foto på mig från min webbplats och gjorde till gruppens profilbild. När jag begärde att de skulle byta profilbild skrev Emanuel Karlsten, som är krönikör i Dagens Nyheter (och uppenbarligen med i gruppen), på sin blogg: ”Ibland skriver humor sig själv”.

Jag tänke rinte beröra huruvida Pär Ström har rätt eller fel i det perspektiv som han driver, genusdebatten är tillräckligt infekterad redan utan att jag ska behöva bidra med mer ved på elden. Det jag dock tänker beröra är vad det här betyder för yttrandefriheten. Lägger man ner debatten för att man har motbevisats så är det en sak, lägger man ner debatten på grund av en lynchmobbsmentalitet på nätet så är det en förlust för yttrandefriheten, oavsett vilka åsikter man har. Personligen anser jag att vem som helst ska kunna uttrycka vilka åsikter som helst, så länge åsikterna inte är direkta lagbrott. Jag må inte dela dina åsikter, men jag försvarar din rätt att yttra dem, som Voltaire sa.
Alla är dock inte upprörda över vändningen i debatten. Charlotte Marteus skriver i en ledare på expressen som är aningens för självgod för min smak:

Jag undrade om Ström verkligen tyckte att vi kvinnor skulle gå ut på gatorna och demonstrera för männen medan männen själva satt hemma och kollade på fotboll. Kunde de inte göra något själva?

Huvupoängen är förstås att om man går med på Marteus fasansfullt generaliserande tes att "männen satt hemma och kollade på fotboll" (ie. alla män) medan kvinnorna slogs för sina rättigheter så skulle det göra feministerna till lika stora skitstövlar som de män som inte brydde sig om deras kamp. 

I går skrev DN:s välskrivande ledarskribent, Erik Helmerson, om Pär Ström. Helmerson anser att Ström har råkat ut för samma sorts näthat som vi feminister får utstå, minus våldtäktshoten.
Därför borde vi solidarisera oss med Pär Ström i motgångens stund. Feminister "står på samma sida som Pär Ström", skriver han, "de vill diskutera genusfrågor och jämställdhet."
För det första: nej. Pär Ström är inte feministers motpart i en intressant samhällsdebatt om genus.
Pär Ström outade kvinnorna som polisanmälde Julian Assange. Han var med i drevet mot två icke offentliga personer som utnyttjade sin rätt att gå till polisen.
Han skrev, apropå detta fall, att Sverige "starkt präglas av statsfeminismoch manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar". Hans blogg är en oas för kvinnohatare.
Det är en aning provocerande att en man tycker att feminister bör stödja en antifeminist, för att de själva har upplevt så mycket hat från antifeminister.

Huruvida man håller med om Ströms åsikter är irrelevant, frågan här är om en genusdebattör på "andra sidan" ska behöva utstå samma näthat som feministerna, framför allt eftersom det den här gången verkar vara feminister som står för näthatet. På den frågan svarar Marteus ett rungande "ja", eftersom Pär Ström har fel åsikter. Desto mer absurt är nästa citat:

För det andra: Hur många spaltmeter har Erik Helmerson skrivit, i solidaritet med feminister som har våldtäktshotats och näthatats?
Jag sökte i mediearkivet och resultatet blev skralt.
När Helmerson skrev om Maria Svelands uppmärksammade artikel, "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", i vintras, handlade hans text om konspirationsteorier till höger och vänster.
Svelands bärande tema, den djupa sorg och oro hon känner över hatet mot kvinnor - inte minst feminister - på nätet, behandlade han i en bisats. 

Så, man får inte kritisera feminister om man inte själv har skrivit en massa artiklar om kvinnor som har hotats och hatats? Jag var inte medveten om att det fanns minimikriterier för att få uttala sig i debatten.
Marteus borde vara mer bekymrad över att det uppenbarligen finns feminister som är lika pigga på att hota och näthata motståndare i genusdebatten som vice versa. Att man själv har blivit utsatt för det ger inget frikort att "ge igen" på meningsmotståndare. Lynchmobbsmentalitet måste kritiseras oavsett vem som utsätts för det, men i Marteus värld så är det uppenbarligen okej när det drabbar meningsmotståndare.

Debattklimatet behöver mer, eh...debatt och mindre personliga påhopp och häcklanden, och det gäller inte bara inom genusfrågorna. Om man som Marteus anser att sådana tilltag är okej när det drabbar motståndare så kommer näthatet aldrig att minska. Den typen av utveckling är inte värdig en demokrati.