En storm i ett vattenglas

Jag är inte särskilt intresserad av sport. Emellanåt kan jag intressera mig, vid större mästerskap där Sverige är med. Jag står för det, jag har andra intressen än sport och klandrar över huvud taget inte de som själva uppskattar det, smaken är som bekant olika. Därför lär man inte hitta särskilt många inlägg i min blogg om sport, jag skriver helt enkelt bättre om det som jag är insatt it. 

Jag såg därför inte EM-matchen som Sveriges damlandslag i fotboll spelade igår, däremot läste jag en del av reaktionerna på Twitter. Det var som att öppna en avloppsbrunn där alla möjliga ruttna åsikter flödade ut.

Atonbladet skriver:

 

Stockenbergs telefon är avstängd när Aftonbladet söker honom, men till Nyheter 24 säger han att tweetsen ”var en rolig grej” och att damfotbollen får för mycket uppmärksamhet.

– Det står ju spaltmeter. Det står ju mer än... Jag tycker att hockeyn ibland får för mycket uppmärksamhet. Herrfotbollen är helt okej för det är ju världens största idrott. Medan liksom nu, det står ju fyra, fem, sju sidor, säger han.

Det är alltså acceptabelt att skriva spaltmeter om en fotbollsmatch så länge spelarna är män, men så fort de är kvinnor så blir det "för mycket uppmärksamhet". Personligen tycker jag det skrivs väldigt lite om damfotbollen förutom under större mästerskap, men resten av året får man ju dygnsrapporter om varenda match Zlatan har spelat i, vilken brittisk tränare som har häcklat en annan, och så vidare. Att ge tjejerna lite fokus ens under EM tycks vara för mycket begärt.
En stor del av "kritiken" tycks vara att tjejerna i laget skulle vara "lesbiska". Det varkar bottna i någon föråldrad inställning att bara lesbiska tjejer skulle kunna syssla med sport, riktiga tjejer ska ju städa, laga mat och sminka sig. Fotboll är sådant som bara riktiga män kan syssla med.
Metros redaktör i sociala medier, Jack Werner, tog sig tiden att sammanställa de hatiska tweets som han hittade till ett slags collage. Dessa intellektuella giganter kan nu beskådas:

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i termen "anti-rasist". Till att börja med så implicerar det att bara "anti-rasisterna" egentligen är emot rasism, för det andra så tenderar "anti-rasistiska" rörelser att lägga till sig med ett språkbruk och beteende som ligger obehagligt nära det som man säger sig bekämpa. I många fall spelar det inte bara roll vad man säger, utan också hur man säger det. När man väl börjat anta motståndarsidans språkbruk så börjar man också, i viss mån, anta deras verklighetsbeskrivning.

En tydlig indikation på detta kan man bland annat se i Lidija Praizovics krönika på Aftonbladets kultursida.
Innehållet är, som sagt, mindre intressant än ordvalet.

 

 

Rasifiering, för de icke insatta, har inget med rasism att göra, utan är ett begrepp inom samhällsvetenskapen som beskriver när människor ses som stereotyper grundade på fördomar om deras etnicitet, ursprung, kultur, etc.

Vad menar då Praizovic med "vit"?

För mig handlar vithet inte så mycket om hudfärg, och definitivt inte om blod! Vithet handlar för mig om ras/etnicitet, men också om klass. Jag har i hela mitt liv haft känslan av att smutsa ner den svenska vitheten. Icke-vithet handlar för mig om att ha erfarenhet av sådant som migration, språkförbistring, dubbla kulturer och rasism. Det är en erfarenhet, ett perspektiv på världen.

Min tjej, till exempel, kom till Sverige från Mellanöstern som tolvåring, hon har en svensk mamma och ännu vitare hud än jag. Hon har också en charmerande brytning. Vi kan omöjligt identifiera oss som vita svenskar.

Känns det här igen? Det borde det göra. Byt ut "vit" mot "etniska svenskar" så får du en retorik misstänkt lik vad Svenskarnas Parti eller deras gelikar för sig med. Hudfärgen är i det här fallet en förklädnad för "ras", även om Praizovic gör försök att förklä det. Kontentan är dock densamma: personer med invandrarbakgrund kan aldrig ses som 100% "svenskar", eftersom de har andra "perspektiv".
Det blir värre.

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Har man inte rätt "hudfärg" så ska man alltså inte lägga sig i vad som händer i förorten, och helst inte ha några åsikter över huvud taget. Det här är ett resonemang som är så likt det som används av extremhögern att den enda egentliga skillnaden är på vilken sida av barrikaderna som man står. Grundbudskapet är dock detsamma, man delar upp människor i "vi" och "dem", oavsett om det är svenskar och invandrare eller "vita" och icke-vita.
Viktigast av allt är att det är en sådan uppdelning som utgör förutsättningen för rasism. Genom att definiera sig själv utifrån sin hudfärg, etnicitet, ursprung eller dylikt så blir man exakt en sådan stereotyp som rasifieringen bygger på. Huruvida det finns undergrupper eller om man bara diskuterar i termer av "vit" och icke-vit har jag ingen aning om, jag är inte särskilt uppdaterad på området.
Praiovic får ursäkta, men jag tenderar att definiera människor utifrån vad de gör och vad de säger, inte vilken hudfärg de har eller var de kommer ifrån.

Almedalsveckan dundrar på. I torsdags var det vänsterpartiet som talade och imorgon är det socialdemorkaternas tur. Med största sannolikhet kommer Löfven att försöka undvika den allt mer infekterade frågan om regeringsunderlaget.

För att beröra vad vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt pratade om så handlade det, inte helt oväntat, om vinster i välfärden. Allt eftersom tiden går får man känslan av att vänsterpartiet har blivit lite i förhållande till vinstfrågan som sverigedemokraterna är i förhållande till invandringsfrågan - något insnöade.

När hörde man exempelvis Sjöstedt prata om någonting annat än vinsten i välfärden? 

Det var mycket riktigt ett tag sedan. I torsdagens Svenska Dagbladet skrev Sjöstedt en debattartikel som bland annat menade att:

Även om övriga partier inte motsätter sig vinstuttagen så är motståndet mycket starkt bland väljarna. När SOM-institutets mätning presenterades blev det tydligt. En klar majoritet av anser att vinstuttagen från välfärden ska stoppas. Detta gäller även bland borgerliga väljare.

Med detta breda stöd i ryggen och sett till de socialdemokratiska och miljöpartistiska kongressdiskussionerna finns det goda förutsättningar att komma överens om en lösning på vinstslöseriet. Men det är helt beroende av en stark vänster. När inte de andra partierna är beredda att bära frågan inför valet så kommer vi att ta vårt ansvar och göra det.

Vänsterpartiets modell är klar och tydlig. Vi ser gärna att man har många olika alternativ att välja på, men de företag som bara är ute efter vinst har ingenting i välfärden att göra. De får möjlighet att omvandla sig till företag utan vinstintresse.

Vi anser också att demokratiska beslut och noggranna analyser ska vara en förutsättning när nya välfärdsverksamheter startar för skattepengar. Var företag kan göra störst vinster ska inte få styra detta.

Vi anser att en rödgrön regering med ett starkt Vänsterparti är det bästa regeringsalternativet. Men vi sätter oss inte i vilken regering med vilken politik som helst. Politiken måste vara tillräckligt bra och här har vinstfrågan en särställning – dagens privatiseringspolitik måste upphöra. Vänsterpartiet är garanten för en regering där det inte ingår några borgerliga partier och för att vinstslöseriet i välfärden ska upphöra. Det är våra löften till väljarna.

Lösningen ska vara att "grundlagsskydda" de offentliga verksamheterna så att beslut om utförsäljning inte kan tas med mindre än två tredjedelars majoritet, alternativt med två riksdagsval emellan. Idéen att grundlagsskydda vänsterpartiets politik är väl knappast något som övriga partier lär ställa upp på.
För övrigt, prova att i citatet ovan byta ut "vinst i välfärden" mot "invandring", så får vi en debattartikel mycket lik vad SD brukade publicera innan man hade en utarbetad politik på andra områden. Klychorna känns igen, Sjöstedt menar att en majoritet av väljarna håller med vänsterpartiet, att resten av partierna vänder dövörat till och, naturligtvis, att vänsterpartiet är "nödvändig" i en framtida regering.
Tar man dock en titt på hur partiets opinionssiffror ser ut så är det inte ett parti i stark uppgång vi ser.
Eric Erfors skriver i Expressen:

Ändå finns det i Vänsterpartiets fall några extra besvärande omständigheter. Sjöstedt och V har i det närmaste totalt misslyckats att plocka missnöjda väljare från Socialdemokraterna under en period när S har gått igenom sin värsta politiska kris i modern tid.
Dikeskörningen med Juholt och famlandet efter en ny politik var ju i praktiken ett guldläge för V. Men Jonas Sjöstedt har på något märkligt sätt missat öppet mål.
Partiet har också utvecklats till något av ett enfrågeparti. Lika fixerad som Jimmie Åkesson är vid invandringen, lika tjatig är Jonas Sjöstedt i sitt motstånd mot vinster och privata alternativ i välfärden.
En och annan väljare frågar sig säkert vad Vänsterpartiet egentligen är för.

Att Sjöstedt sedan har börjat ställa olika villkor för att ingå i en rödgrön regering är rent parodiskt. Hallå, Sjöstedt är du säker på att du verkligen får en inbjudan till det fina regeringspartyt med Stefan Löfven?Socialdemokraterna har ju lärt sig läxan från 2010: att bilda allians med V före ett val är en usel idé om man verkligen har ambitionen att vinna.

En av de mest effektiva argumenten inför valet 2010 var att påpeka att en röst på miljöpartiet, oavsett hur sympatisk och påläst Maria Wetterstand framstod, också var en röst på en regering med Lars Ohly. Ögonblicket Löfven säger att han vill ha med vänsterpartiet i en framtida regering så kommer han att få frågan hur i halva friden han hade tänkt lösa Sjöstedts kompromisslösa syn på vinstfrågan när både socialdemokraterna och miljöpartiet har en helt annan syn.
Det är en diskussion som Löfven med största sannolikhet är föga intresserad av att föra.
Resonemanget om den kvalificerade majoriteten har också ett antal problem. Erfors fortsätter:

Att kräva kvalificerad majoritet eller två val för försäljning av offentligt ägd egendom är inte speciellt genomtänkt. Menar Sjöstedt att statliga Vattenfall skulle kunna få vänta upp till åtta år om bolaget hittar en köpare till sitt sorgebarn Nuon?

För SAS skulle det innebära att konkurs är enda utvägen i stället för att Lufthansa eller någon annan tog över. Och om en vanlig politisk majoritet inte anses tillräcklig för omdömesgilla beslut när det gäller statlig egendom, borde ju politikerna inte vara kapabla till det motsatta heller - att öka det offentliga ägandet. Sjöstedt skulle alltså tvingas vänta många år på att socialisera bankerna om V hade egen majoritet.

I en debattartikel på Svenska Dagbladet skriver också Pär Holmberg, docent vid Institutet för Näringslivsforskning och fd skatteekonom på Finansdepartementet, att vänsterpartiets förslag i princip är ett slag i luften:

Den privata vården kommer aldrig att bli perfekt, men skandaler uppdagas även inom den offentliga sektorn. Det är inte uppenbart att privat vård har varit sämre än offentlig vård. Hursomhelst blir den offentliga sektorn effektivare om den får konkurrens av privata företag.

I vilken utsträckning vård, skola och omsorg ska drivas i privat regi är en intressant och viktig samhällsfråga, och därför även en relevant valfråga. Dock är det knappast konstruktivt av vänsterpartiet att gå till val på att förbjuda vinstuttag för privata företag inom denna sektor. Det är ett välkänt problem att koncerner inom alla sektorer dribblar med bokföringen för att flytta vinsten mellan bolag inom samma koncern. Vanligen är det skatteplanering som ligger bakom vinstflyttandet; en koncern vill ofta att vinsten ska flyttas till ett bolag som ligger i ett land med låg skatt. Men koncerner kommer även att flytta vinsten till en annan sektor om vinstuttag förbjuds inom en specifik sektor.

Större koncerner kan alltså utan några större problem bolla runt kapitalet och ta ut det i en verksamhet där vinst är tillåten. De som kommer att drabbas är, i vanlig ordning, de små aktörerna som i regel är skötsamma och inte de imaginära "riskkapitalister" som debatten har kommit att handla om. 
Ja, och bokföringskonsulter kommer att håva in pengar på det här, när de stora företagen behöver trolla bort sina vinster.
Förutom det så är bilden av den onde kapitalisten som plundrar skattebetalarna på deras pengar fullständigt felaktig. Jag har tidigare skrivit om detta, men Siri Steijer på Svenska Dagbladets blogg sammanfattar på ett lättbegripligt sätt:

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.

Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.

Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

"Riskkapitalisterna" för alltså in en stor mängd eget kapital i verksamheten och tar ut mindre vinst än vad annan verksamhet gör. Ovanpå detta vill Sjöstedt och hans gelikar förbjuda vinstuttag över huvud taget.
Det vi kommer att ha kvar är i princip de religiösa friskolorna och övriga suspekta verksamheter som saknar vinstincitament. Var det detta som Sjöstedt hade tänkt sig?

Ett visst fokus skulle också kunna läggas på de kommunala verksamheterna. Göteborg måste sannolikt vara idyllen för Sjöstedt, där kommunal sjukvård och skolor konstant brottas med besparningar, nedskärningar eller mystiska sammanslagningar som politikerna beslutat om. Det fungerar sådär, om man säger så.
Samtidigt som Sjöstedt ondgör sig över att en friskolekoncern klappat ihop så bör vi ställa oss frågan om det är så mycket bättre ställt i det kommunala. Fast det kanske är lättare för Sjöstedt att lösa eventuella finansieringsproblem hos de kommunala verksamheterna?
Det är ju bara att höja skatten.

 

Jag finner mig själv nickandes instämmande, dock bara i första halvan av Aftonbladets text.
Karin Pettersson skriver:

Politism, som ser dagens ljus i augusti, har en tydlig politisk agenda: antirasism, feminism och kamp för ökad jämlikhet. Och den tar sin utgångspunkt i två förhållanden:

Den ena är att mediebranschen går igenom ett stort skifte. Värdet av att producera nyheter som alla andra har blir allt lägre. Vad som däremot blir mer värt är texter som tillför något eget – en vinkel, en åsikt, ett helt eget innehåll. Det är den typen av innehåll som delas, läses och bygger lojalitet med ett varumärke. 

Uttryckt på ett annat sätt blir värdegrunden, den tydliga utgångspunkten, allt viktigare.

Opinionsjournalistiken passar som hand i handske i denna nya medievärld – under förutsättningen att den faktiskt orkar uttrycka en åsikt. Det gör Aftonbladets ledarsida, därför är vi också landets i särklass mest lästa och engagerande.

Den andra utgångspunkten för Politism är längtan efter sammanhang, framför allt hos unga människor. Enligt en studie av statsvetarprofessorerna Erik Amnå och Joakim Ekman som presenterades i våras står knappt hälften av unga människor ”politiskt standby”. En stor del av en grupp som brukar beskrivas som passiv och ointresserad har i själva verket ett stort intresse för politik, och är redo att engagera sig om bara någon erbjuder ett forum, en väg in.

Det är inte i samhällsengagemang eller intresse det brister. Det är i former för deltagande. Men i en tid när de flesta partier sluter sig inåt blir det allt svårare för politiskt intresserade att hitta plattformar för deltagande.

Givetvis är det så. Mediebranschen är under stor förändring, och till och med de stora aktörerna kommer att tvingas att förändras under de kommande åren, om man alls vill vara kvar. Och naturligtvis, det finns många unga som är politiskt engagerade, men inte "inne" i något parti och därmed utan arena att uttrycka sig på. Beskrivningen passar bra in på mig själv.
Dock blir det uppenbart i textens andra hälft att det här är lång ifrån den breda och öppna opinionssatsning som man först får intryck av:

Politism vill vara en sådan plattform. En bred nyhetssajt, fristående från Aftonbladet, med en tydlig social agenda. Bortom partipolitiken, men tydligt vänster. Som bjuder in till deltagande och engagemang – men håller stenhårt på ett aktivt och kvalificerat redaktörskap.

Det brukar talas om att högern har ett övertag när det gäller opinionsbildning. De har mer pengar, fler tankesmedjor och ledarsidor i rikstäckande tidningar. Och visst är det  sant att de varit framgångsrika.

Men sanningen är att det som engagerar människor i dag inte är att protestera mot skattetrycket, utan mot orättvisor och rasism.

Man kan inte påstå sig vara "bortom partipolitiken" samtidigt som man i nästa bisats utesluter hälften av väljarna. Jag irriterar mig alltid på rörelser eller manifestationer som beskriver sig som "partipolitiskt obundna, men tydligt å vänster/höger". Sätter man en preferens på vilken halva av det politiska blocket man föredrar, så ligger man inte bortom partipolitiken. Kanske bortom de dispyter som präglar partierna av samma block, men man är tydligen inte tillräckligt bortom partipolitiken för att låta en ungdom med folk- eller centerpartistiska åsikter delta.
Det här arrangemanget utesluter också mig själv fullständigt, vilket ju är synd, eftersom jag tycker konceptet är intressant. Dock är jag liberal, utan särskilt många sympatier åt vänsterblocket, och passar därmed inte i Politism:s profil.
Vad jag reflexmässigt ogillar är sista meningen, som implicerar att man bara kan protestera mot "orättvisor och rasism" om man ligger politiskt åt vänster. Det är ett enögt sett att på saken om man anser att de med sympatier åt de borgliga blocket endast protesterar mot skattetrycket. Läsare av min blogg kan med fördel notera att jag har lagt anmärkningsvärt lite tid åt att protestera mot skattetrycket, och mer åt vad jag själv anser är missförhållanden eller orättvisor.

I artikeln i Dagens Media så hävdas det att sidan ska vara "fristående".

Förutom Aftonbladet medfinansieras Politism.se, som släpps i betaversion i augusti, också av LO. Tanken är dock att sajten ska vara helt fristående både från Aftonbladets ledarsida, LO samt de politiska partierna. Politism.se kommer dock fortfarande att få trafik från aftonbladet.se.

Ehh...

Man är inte "fristående" från en organisation om organisationen i fråga finansierar din verksamhet och betalar för domänen du använder. Om LO teoretiskt sett skulle ställa till men någon skandal det närmaste året, hur stora är oddsen för att Politism kommer flöda över med indignerade artiklar? Don't bite the hand that feeds you.
Tvärtom, genom att finansieras av LO och Aftonbladet, placeras Politism stadigt som en socialdemokratisk opinionssida.

Slutligen så blir det väldigt tydligt att det här är en krigsförklaring mot Sverigedemokraterna, och ingenting annat:

Timbros tid är förbi – i alla fall för denna gång. Nu står slaget mellan vänstern och apatin, och mellan rasisterna och de som står upp för människovärdet.
Det är en mörk tid. Men mycket långt ifrån hopplös.
Förhoppningsvis kan Politism bli en av ljuspunkterna.

Det är roande att samtidigt som Karin Pettersson och liknande debattörer ofta anklagar Jimmie Åkesson och SD för att dela upp människor i "vi" och "dom" så gör man precis samma sak här. Är man inte vänster så är man antingen apatisk eller rasist. Givet Aftonbladets flexibla tolkning av begreppet "rasism" så ver jag allvarligt talat inte i vilken kategori jag själv hamnar enligt deras definition. 
Politism handlar alltså inte om att ge de ungdomar som vill engagera sig utanför politiken en möjlighet att göra det, utan att "ta kampen" mot "rasisterna" (dvs. SD). Utan störande personer som inte delar "rätt" politiska värderingar, ungefär som ett slags Vänster-Avpixlat.
För att slippa ha jobbiga diskussioner så ska det inte heller tillåtas någon kommentarsfunktion.

Tanken är också att användarna ska generera innehåll till sajten. Detta genom en communitydel där alla som vill kan registrera sig. För användarna finns sedan sex steg av engagemang som alla ger gradvis mer inflytande över sajten. Det blir dock inga vanliga artikelkommentarer på sajten som exempelvis Aftonbladet har. Detta för att säkra kvaliteten i innehållet.
Eric Rosén läser upp Politism.ses paroll:
– Vi låter fler röster höras genom att låta färre komma till tals.

Jag ser aldrig artikelkommentarer som något som minskar kvaliteten hos texten de kommenterar på. Det är faktiskt en av de mest engagerande delarna hos moderna nyhetssidor, att kunna läsa en artikel och kunna diskutera innehållet med andra läsare. Ibland uppstår debatter, men det är så verkligheten ser ut. Jag vet inte vilken logik Rosén använder sig av i parollen, att låta ett antal röster komma till tals som fylle rupp "grundkriterierna" är precis det sättet som de politiska partierna fungerar och, ironiskt nog, det som politism påstår sig motverka.

Min gissning är att Politism kommer att upplösas någon gång efter valet, när det inte längre blir lika akut att påminna folk om hur rasistiska och onda Sverigedemokraterna är. Oddsen att den skulle kunna leva vidare med en annan funktion när man så starkt profilierat sig på "kampen mot rasismen" är låga.
Det är i sig synd, eftersom jag tror att en politiskt bredare satsning hade varit väl mottagen och haft betydligt större chanser att leva ett eget liv och engagera ungdomar över partigränserna.
Som det ser ut så kommer Politism att ägna sig åt det som man påstår att man vil motverka - partipolitik.

Aftonbladet slår upp domedagsrubriker, och de handlar givetvis om Sverigedemokraterna i vanlig ordning. Det är ju snart Almedalsveckan, och än så länge har inga pinsamma politiska skandaler inträffat för några av partierna för att förflytta fokus på det som ska diskuteras - den faktiska politiken.

Den här gången handlar det om Avpixlat, en nyhetssajt med en lite...annorlunda vinkel än Aftonbladet. Det rapporteras friskt om brott begånga av invandrare, muslimska fundamentalister och hur personer som sympatiserar med SD på ett eller annat sätt blir "förtryckta". Jag frekventerar inte Avpixlat, så jag är inte rätt person att bedöma om det är en "rasistisk hatsajt" som både Aftonbladet och diverse politiska företrädare påstår. Med tanke på Aftonbladets flexibla användning av ordet "rasism" så väljer jag dock att fria snarare än fälla. Vad gäller den politiska åskådningen hos Avpixlats redaktion så är det varken en fråga som jag kan, eller bör, spekulera i.

 

Nyheten den här gången består i att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth anklagas för att styra avpixlat. Det är inte första gången den här anklagelsen förs fram, och Ekeroth har tidigare sagt att han hjälper till med donationskontot och har goda kontakter med Avpixlat, men att han inte sitter i redaktionen eller styr innehållet. Om han faktiskt styr innehållet så har han ljugit tidigare, vilket enligt min åsikt i så fall skulle vara problemet, inte hans inblandning per se. Mig veterligen så är inte Avpixlat en olaglig sajt, och riksdagsledamöter från alla partier har ägnat sig åt alla möjliga tveksamheter utan att ha behövt avgå för den sakens skull. Att ljuga är däremot någonting allvarligt. 

Som bevis har man en mailkonversation med en handfull citat ryckta ur sitt sammanhang:

Men Aftonbladet har, genom en säker källa, tagit del av ett flertal mejl­växlingar som visar en helt annan bild av riksdags­ledamotens hemliga engagemang.
Till en redaktionsmedlem skrev Ekeroth den 20 maj ordagrant:
”Vi MÅSTE verkl se till att kunna nå varandra, samt att starta tidigare på eftermiddagen. Seriöst...”
Vid flera tillfällen mejlar han länkar med ett Youtube­klipp till redaktionen - som en stund senare läggs ut på Avpixlat.
Ekeroth skickar också förhållningsorder till red­aktionen:
”Kom igen nu - gör sidan intressant och levande. Just nu ser det dött ut.”
Mejlväxlingarna som Aftonbladet tagit del av sträcker sig från januari i år fram till nu. Vid upp­repade tillfällen klagar Ekeroth på att redaktionsmedlemmarna inte svarar i telefonen.
Den 20 maj skrev han igen: ”Det är ju direkt löjligt att ingen av er någonsin svarar”.
Innehållet i andra mejl pekar på att Ekeroth har en direkt arbetsledande roll på sajten.
Den 22 jan: ”Vad är det med moderatorn? Varför tas sådana inlägg bort om de inte är hotfulla”.
”Inte första gången vi har den här diskussionen”.
”Lägg upp den här you­tubevideon i stället för från riksdagen”.

Inget av det här bevisar att Ekeroth skulle "styra" Avpixlat. Vi vet inte heller hur resten av konversationen, och därmed kontexten, ser ut. Citat ryckta ur sina sammanhang är extremt opålitliga källor, eftersom nästa fras lika väl kan vända upp och ner på hela resonemanget. Ge mig en vanlig inspelad intervju med vilken politiker som helst, så garanterar jag att jag kan hitta åtminstone tre-fyra citat som ser väldigt suspekta ut om de rycks från sammanhanget.
Mailen från Ekeroth bevisar bara att han har haft åsikter om Avpixlats innehåll, vilket för all del inte är underligt. Massor med läsare har åsikter om nyhetssidor och mailar dessa till redaktionen och enskilda skribenter. Hade Ekeroth suttit i redaktionen hade han sannolikt kunnat moderera och lägga upp saker själv, istället för att maila till Avpixlat och klaga. Oavsett hur många gånger jag läser mailen så ser jag inte de här "bevisen" som Aftonbladet pratar om.

Stora anklagelser måste följas av stora bevis, men här misslyckas Aftonbladet fullständigt med att belägga sina påståenden. Det enda jag ser av citaten ovan är att Ekeroth skulle vara en engagerad läsare av Avpixlat.
Det är, såvitt jag vet, inte särskilt förbjudet, ej heller särskilt ologiskt. En stor del av SD:s sympatisörer hänger ju där.PP

TV-licensen är uppe för diskussion åter igen, det med anledning av att den nya tolkningen av lagstiftningen har varit uppe i domstol.

För de som inte har hängt med så började Radiotjänst nyligen med en del friare tolkningar av TV-licensen. Fram tills nyligen så har man varit tvungna att betala licensavgiften, lite drygt 2 000 kronor per år, om man ägde en "TV-mottagare", vilket har översatts till en TV-apparat som kan ta emot signaler. Gott så.
Men eftersom folk i större utsträckning använder sina datorer och mobiltelefoner för att titta på TV så klassade Radiotjänst också dessa som TV-mottagare. I nuläget anser Radiotjänst att alla som har en TV, smartphone eller dator ska betala TV-licens. Problemet är att lagtexten är lite vag på den punkten:

Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Det är den första meningen som skapat frågetecken. Är verkligen en dator eller mobiltelefon "avsedd att ta emot utsändning eller vidareutsändning av TV-program"? 
I den första rättegången dömer förvaltningsrätten till Radiotjänst fördel. Rätten skriver:

De som hade överklagat hade i samtliga fall vänt sig mot Radiotjänsts beslut att de skulle betala tv-avgift för sin dator. Förvaltningsrättens avgörande motiveras med att definitionen av en tv-mottagare ska vara teknikneutral och följa utvecklingen.

Det innebär att man är skyldig att betala avgiften även om man inte har en tv, utan bara har möjlighet att titta via dator. Vad som gäller för surfplattor och mobiler är inte klart än, även om Radiotjänst började kräva in tv-avgift för surfplattor och smartphones i februari.  
– Avgiftsskyldigheten grundas på att de har en dator. Vi har andra överklaganden också som rör surfplattor och mobiler, men de är inte avgjorda än. De här låg först i turordningen, Victoria Bäckström, lagman på förvaltningsrätten i Luleå. Det spelar heller ingen roll om man hävdar att man inte använder datorn till att titta på tv på – man måste ändå betala.
– Samma sak gäller ju om man har en tv som man aldrig använder. Det är innehavet som har betydelse, och har man en tv måste man betala, även om man exempelvis inte har en digitalbox, säger Victoria Bäckström.

Att ha tillgång till en dator eller en tv räcker alltså. Och tv-avgiften är densamma, 2 076 kronor per år, oavsett hur många apparater man äger. Även de som har tillgång till en jobbdator är skyldiga att betala.
– Det är inte äganderätten som är avgörande utan möjligheten att titta, säger Victoria Bäckström.

Domen har en del olustiga konsekvenser, för den som kan läsa mellan raderna. Eftersom "äganderätten" inte är relevant, så spelar det ingen roll om jag äger en dator, utan om jag har tillgång till en eller inte. I praktiken alla universitet, exempelvis, har datorsalar för sina studenter, biblioteken har också lånedatorer som man kan använda om man har bibliotekskort. Har du tillgång till en dator på jobbet, vilket man har på många arbetsplatser, så ska du också betala.
Kort sagt: alla ska betala, ingen kommer undan.

Debaclet runt lagtexten kretsar runt det som egentligen är problemet: att folk tvingas betala för en tjänst som de kanske inte använder. Idag finns det en mängd olika aktörer på TV-marknaden, och långt ifrån alla tittar på SVT. 
Medan resten av TV-kanalerna finansierar sina sändningar med reklam (ex. TV4 eller TV3) eller abonnemang (exempelvis Canal Plus) så utgår SVT från en utdaterad modell att alla med TV-sändare tittar på just deras sändningar och därmed är betalningsskyldiga.

Vissa debattörer hävdar att vi i själva verket tycker om att gnälla, så att vi slipper betala för något, ungefär som att klaga på väntetiderna på sjukhuset eller kvaliten inom äldrevården. Problemet är att SVT, liksom alla andra TV-kanaler, är en produkt som konkurrerar med andra produkter på en marknad. Problemet är att vi alla i praktiken är abonnenter på SVT utan att ha tillfrågats och utan möjlighet att säga upp oss. Det går helt enkelt inte att ringa SVT och säga "Jag är inte intresserad av er tjänst. Kan ni koppla ur mig och avsluta mitt abonnemang?".
Hade det varit vilken annan aktör som helst så hade det tagit hus i helvete, anmälningar till Konsumentombudsmannen hade haglat in och domstolar hade lyft ärendet. Det tillhör god sed att man ska kunna avsäga sig en tjänst som man inte är intresserad av. Tja, såvida företaget inte heter SVT.
Det finns gott om teknologi på marknaden för att SVT ska kunna stänga av sina sändningar för de som inte betalat TV-licens, abonnemang, eller vad man nu vill kalla det, dock så håller man krampaktigt tag i en utdaterad betalningsmodell. Varför?
Om nu SVT tillhandahåller en så kvalitativ och "fri" produkt som de själva påstår så skulle det ju inte vara några problem att konkurrera på samma marknad som alla andra aktörer. Problemet är att inte ens SVT själva tror på det där innerst inne. Vore det ett val så skulle sannolikt de med redan ansträngd ekonomi, studenter, arbetslösa, sjukskrivna, fundera på om de där 2 000 kronorna om året egentligen är värt det.
Folk skulle lämna SVT och intäkterna skulle bli mindre. Det är vad det handlar om, inte att SVT genom sin existens skulle tillföra något högre demokratiskt värde eller utgöra någon samhällstjänst som vi inte kan leva utan. Det är ett företag som tvingar sin produkt på människor, och av reaktionerna att döma så tycks det vara en produkt som allt fler vill kunna säga upp.

 

I förra veckan har åter begreppet "relativ fattigdom" varit uppe för diskussion. Kristdemokraten Ebba Busch skrev in en debattartikel i Aftonbladet vad hon själv ansåg om begreppet. Det var ord och inga visor:

Den svenska samhällsdebatten saknar helt stake när det kommer till värderingar. Debatten går i stället ut på att om inte alla har det precis likadant då kommer människor att fara illa. Men människor är olika. Vi tycker, handlar och agerar på olika sätt. Hur och varför ska vi ordna exakt samma liv för något som bygger på något så vackert som mångfald och olikhet? Vi behöver i stället orka ta debatten om värderingar som inte stöper alla i samma form, utan som vågar erkänna människor unika personligheter. Ska vi lära våra barn och unga att om Vilda inte har lika dyra märkesjeans som Mohammad, ja då är Vilda fattig? Det är ju absurt!

Att Vilda därmed skulle vara fattig och en del av ett utanförskap innebär en stigmatisering och pådyvlande av en offerroll som inget barn förtjänar. Det förmedlar också att Vildas värde sitter i kläder eller saker. Det är en förödande signal som inte får underskattas när det gäller barns och ungas uppväxtvillkor. Vi behöver i stället lära våra barn att hantera olikheter. Även de materiella. Vi ska dock aldrig acceptera faktisk fattigdom och det är där vi borde lägga mer kraft och energi.

Denna debattartikel fick dock inte helt oväntat mothugg idag. Den här gången av Marlene Burvick och Erik Pelling, båda kommunalråd för socialdemokraterna i Uppsala. De skriver:

Klyftorna i Sverige har ökat och betydligt snabbare i Sverige än i andra OECD-länder. Vi anser till skillnad från Busch att relativ fattigdom visst är ett problem. Det kan inte vara annat än djupt problematiskt att människor lever under så vitt skilda förhållanden och att detta är direkt avgörande för dina livsmöjligheter. Det handlar i grund och botten om makten att kunna delta i samhället och forma ditt liv.

Vi vet i dag att ekonomisk utsatthet har en direkt påverkan på barns fysiska och psykiska utveckling, det påverkar vår hälsa och vår tro på framtiden. Att Busch tror att det handlar om märkeskläder eller Iphones visar inte bara på en stor okunnighet, utan också på en människosyn som vi inte ställer upp på.

Utifrån min erfarenhet är det dock precis vad frågan handlar om. En kort förklaring:
Fattigdom brukar diskuteras med flera definitioner. Den vanligaste är absolut fattigdom, när man inte har råd med det nödvändigaste: mat för dagen, tak över huvudet, kläder, etc. Det är den här definitionen man använder när vi pratar om de fattiga i tredje världen.
Men ett nytt begrepp har dykt upp, den relativa fattigdomen. Relativt fattig är man istället när man har en inkomst som ligger under 50% av medianinkomsten i landet. I Sverige är medianinkomsten 22 477 kronor, så om man tjänar 11 000 eller mindre så är man relativt fattig, oavsett om man har råd med det nödvändigaste eller ej. Alla studenter, exempelvis, är relativt fattiga, eftersom studiebidraget och stuidelånet tillsammans uppgår till drygt 9000 kronor, likaså är alla som går på försörjningsstöd/socialbidrag.

Problemet är att detta inte har någon förankring i verkligheten. Försörjningsstödet garanterar vissa "nödvändiga" utgifter (så som hyra, el, kollektivtrafik, nödvändiga läkemedel, etc.) och däröver får man ett grundbelopp per dag för basvararor så som mat, kläder, hygienartiklar och liknande. De mest grundläggande behoven är alltså tillgodosedda.
Upprepad kritik från "relativt fattiga" är att man "inte har råd att leva", med vilket man menar lyxkonsumtion som inte ingår i försörjningsstödet. Det täcker nämligen inte "onödiga" utgifter så som en ny iPhone, märkeskläder eller en resa till Thailand till sommaren. Diskussionen om fattigdom i Sverige handlar alltså inte om folk som inte har mat, bostad eller kläder, utan om inkomstskillnader, att det finns någon annan som tjänar mer.

För att sätta en personlig prägel på det så skulle jag vara överlycklig om jag tjänade 11 000 i månaden. I nuläget hankar jag mig runt på en väldigt låg a-kassa i kombination med lite extrajobb. Det går runt - nätt och jämnt. När jag var student och fick studiemedel så skulle jag aldrig drömt om att definiera mig själv som "fattig", jag hade inga problem med att betala mina nödvändiga utgifter och fick till och med pengar över till att "leva". Visst, folk med fast jobb tjänade bättre, men jag hade inte direkt något att klaga över, det fanns ju andra som hade det mycket värre än jag.
Den relativa fattigdomen handlar inte om fattigdom - utan om inkomstskillnader. Dessa kan man tycka vad man vill om, men det har inget med fattigdom att göra. Relativ fattigdom kan dessutom aldrig utplånas, eftersom det alltid kommer att finnas klyftor. Det hör till sakens natur att vissa yrkesgrupper är mer välavlönade än andra, och därför tjänar exempelvis en läkare mer än en undersköterska. Om man inte vill tvångsbeskatta de bättre bemedlade så att de kommer ner på låginkomsttagarnas nivå så kommer vi alltid att ha relativ fattigdom.
Frågan är dock, ska vi ägna energin åt att slåss mot väderkvarnar, eller ska vi lägga fokus på den faktiska fattigdomen? Ebba Busch skriver:

I stället för att sätta gränser för hur gott ställt folk får lov att ha det så behöver vi arbeta för att fler kommer ur faktisk fattigdom. Alla andra lösningar och försök till att bekämpa skillnader har lett till totalitära samhällen som inte ger utrymme för skillnader och mångfald. Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Istället för att skuldbelägga folk som har fått det bättre, lägg lite krut på de i Sverige som faktiskt befinner sig i absolut fattigdom. Det är nämligen ett område som fullständigt ignoreras i en debatt som mer handlar om iPods och fotbollsskor.

Citatet i rubriken kommer från stiftelsetrilogin av den briljante Isaac Asimov, ett gäng böcker av science-fiction genren.

För att vara sci-fi så är den överraskande djup och innehåller både bysantiska intriger, politiska och religiösa satirer och en del filosofi. Citatet ifråga kommer från en av seriens första karaktärer och lyder i sitt engelska orginal: "Violence is the last refuge of the incompetent". Satt i kontext så är citatet vägledande för böckerna, där konflikter ofta vinns med hjälp av list och ränker, inte våld.

Jag sätter det dock i en annan kontext, att våld i sig aldrig kan accepteras i ett civiliserat samhälle, och att de som förespråkar det helt enkelt visar att de är...tja, odugliga.

Ur det perspektivet är det irriterande hur många tyckare och debattörer som ursäktar kravallerna i Stockholm med diverse billiga ursäkter. Fredrik Virtanen på Aftonbladet anser att kravallerna är någon form av självförsvar i en förvirrad text som tycks bestå till större delen av citat än av fakta.

När statsministern försöker sätta fokus på våldet för att göra upploppen till en enkel fråga om lag och ordning så säger Megafonen att bränder inte är rätt metod för långsiktig förändring men framför allt problematiserar och politiserar man.

De har ju sett hur underordning och maktlöshet ser ut.

För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar. Långvarigt förtryck slutar ofta, kanske alltid, med revolt och våld.  

”Våldet är de maktlösas språk”, skrev etikdoktor Ann  Heberlein och citerade Anton Blok i en klok essä i Sydsvenskan. Martin Luther King Jr sa att ”ett upplopp är de tystades språk”. Och upploppen har hörts.

Det är irriterande att Virtanen drar in Martin Luther King Jr i frågan, som var en förespråkare av icke-våldsamt motstånd, i samma anda som Mahatma Gandhi. Citatet som Virtanen drar upp lyder i sin helhet:

It is not enough for me to stand before you tonight and condemn riots. It would be morally irresponsible for me to do that without, at the same time, condemning the contingent, intolerable conditions that exist in our society. These conditions are the things that cause individuals to feel that they have no other alternative than to engage in violent rebellions to get attention. And I must say tonight that a riot is the language of the unheard.

Det fanns således en kontext. Förtrycket av de svarta i USA under 1960-talet var många resor värre än den "sociala nedrustningen", "klyftorna", "bristen på samhällstillhörighet" eller någon annan av de många ursäkter som olika debattörer glatt serverar till huliganerna. 
Naturligtvis, de manifestationer som Martin Luther King Jr stod bakom var i regel inte våldsamma och hade ibland så många som hundratusentals deltagare, jämfört med den relativt lilla men våldsamma minoriteten i Husby. Martin Luther King Jr var alltså inte positiv till upplopp, däremot kunde han förstå de bakomliggande orsakerna, vilket är något helt annat. Ett annat, mer passande citat av honom:

After the riot in Chicago last summer, I was greatly discouraged. But we had trained a group of about two thousand disciplined devotees of nonviolence who were willing to take blows without retaliating. We started out engaging in constitutional privileges, marching before real estate offices in all-white communities. And that nonviolent, disciplined, determined force created such a crisis in the city of Chicago that the city had to do something to change conditions. We didn’t have any Molotov cocktails, we didn’t have any bricks, we didn’t have any guns, we just had the power of our bodies and our souls. There was power there, and it was determined once more.

Icke-våldsamt motstånd har också resulterat i mer konkret förändring än blodiga upplopp. Gandhi besegrade Storbritannien och vann Indisk självständighet, Martin Luther King Jr:s rörelse lyckades förändra den diskriminerande lagstiftningen i USA och protesterna i Egypten 2011 som slutligen ledde till att Hosni Mubarak avgick som president var också icke-våldsamma.
Perspektivet att våld kan vara acceptabelt eller "förståeligt" ibland är livsfarligt, eftersom våld aldrig är acceptabelt, framför allt inte när oskyldiga människor kommer i kläm.
Upplopp av den typen som förekommer i Husby resulterar aldrig i något annat än förstörd egendom och plundring. För att, åter igen, citera Martin Luther King Jr:

The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.

Fördelen med icke-våldsamt motstånd är att man slipper inslag som plundring, vandalisering och misshandel, samtidigt som man på ett mycket tydligare sätt markerar sin enighet och missnöje. Upplopp, däremot, leder till några veckors intensivt fokus i media följt av ingenting, förutom att vanligt, hederligt folk i förorterna nu har fått sina kvarter sönderslagna och sina bilar nedbrända.
Det är inte självförsvar, det är vandalisering, och de som är ansvariga för upploppen är inte polisen, "samhället", "klyftorna" eller några andra väderkvarnar, utan huliganerna själva.

Hetast just nu, i dubbel bemärkelse, är upploppen i Husby, Stockholm. Det hela följer ett sorgligt välbekant mönster, på samma sätt som vi har sett tidigare i exempelvis Malmö och Göteborg. Arga, arbetslösa unga män bränner bilar, pangar fönster och vandaliserar fastigheter. Brandkåren måste ha poliseskort för att kunna släcka bränderna. Det är tragiskt.

I vanlig ordning dyker det upp självutnämnda talesmän för "folket", den här gången är det förortsorganisationen Megafonen. Man kopplade kvickt ihop kravallerna med en dödsskjutning som hade skett veckan innan.

Enligt Megafonen, en ungdomsorganisation som bland annat är engagerad i Husby, är oroligheterna en följd av att en 69-årig man sköts ihjäl av polis vid en insats i Husby på måndagen för en vecka sedan.

”Vi förstår att folk reagerar på det sättet”, säger Rami Al-Khamisi från Megafonen i ett pressmeddelande.

Redan här har vi ett problem, för den här typen av aktioner kan man inte uttrycka förståelse eller sympati för. Dödsskjutningen, eller "mordet", som Megafonen föredrar att kalla det på sin hemsida, skedde när polisen sköt en äldre man i området som vilt viftade med en machete efter att man misslyckats att övermanna honom. Frågan berördes också på Megafonens presskonferens.

Megafonen ställer två konkreta krav under presskonferensen. De vill att det startas en oberoende utredning kring dödsskjutningen i förra veckan och att de anhöriga till offret får en offentlig ursäkt.

– Polisen kan genom en snabb, egen utredning kanske fastslå att man agerade fel och be om ursäkt. Det i sig skulle skapa ett större förtroende, om man vågar erkänna att man använt övervåld, säger Rami Al-Khamisi när SvD.se träffar honom efter presskonferensen.

Problemet är att man serverar upprorsmakarna en behändig ursäkt: allt var polisens fel. Andra var inte sena att haka på för att skylla de senaste dagarnas händelser på det ena och det andra.
Miljöpartiet menar att det är den "sociala nedrustningen" som är orsaken til kravallerna, Vänsterpartiet tycker att det är polisens "Institutionella rasism" och Alliansens politik som är orsaken. Socialdemokraterna, å andra sidan hävdar att problemet är samhällsklyftorna.
Utmärkande är att det personliga ansvaret aldrig nämns, att hulliganerna kanske själva är ansvariga för vad de väljer att göra. Majoriteten av Husbyborna deltar trots all inte i kravallerna, utan får sina bilar sönderbrända, sina hus vandaliserade och sina fönster krossade. Perspektivet att allt är polisens fel delas inte av alla.

I Husby greps man skäligen misstänkt för att ha tänt eld på konst- och hantverksföreningen Husby gård. Han misstänks nu för grov mordbrand.
– Han togs på bar gärning, säger länskriminalens Lars Byström.

Sanna, 24, rastade sin yorkshireterrier Angelo vid Husby gård när brandkåren försökte hindra elden från att sprida sig.
– Det är patetiskt och idiotiskt. De förstör för sig själva. På Husbygård finns en lekplats, ett kafé, folk brukar grilla och rasta sina hundar i området. Jag har bott i området i hela mitt liv och aldrig känt mig otrygg. Förrän nu, säger hon.

Hulliganerna utgör en minoritet, och är inte på något sätt representativa för de boende i Husby eller liknande områden. Det handlar om en relativt liten grupp som startar bråk för att de har tråkigt och saknar vettig sysselsättning. De är inte heller nödvändigtvis bosatta i området. Som Sanna Rayman skrivet på Svenska Dagbladet:

Det får vara nog nu. Det säger den intervjuade Husbybon Adam Malek om de gångna dygnens hus-, bil- och däckbränder. ”Vill de förstöra någonting får de åka någon annanstans och förstöra. Varför ska de göra det här?”

Faktum är att en del av upploppsmakarna har gjort just det. Åkt någon annanstans, det vill säga. Av de sju personer som greps i måndags kväll misstänkta för våldsamt upplopp bor tre på andra håll än Husby, enligt polisen.

Husby ligger ungefär på rikssnittet vad gället arbetslöshet. Om samhällsklyftor i sig hade resulterat i kravaller, varför ser vi då inte fler kravaller på bruksorter med betydligt högre arbetslöshet? Varför är det bara i förorterna som det här händer?
Jag har ingen aning, och gör inte anspråk på någon sanning i frågan. Men att försöka skylla på någon annan, vare sig det är på polisen, samhällsklyftorna, sina politiska motståndare eller att ungdomarna inte har någon lokal är att ignorera att huliganerna inte är representativa för de boende i området och att de i högsta grad är ansvariga för sina egna handlingar. Sanna Rayman skriver ytterligare:

Mycket tyder på att det delvis rör sig om uttråkade ungdomar som inte har något bättre för sig än att bråka med polisen. Som inte bryr sig om barnen på gården, tanten i lägenheten bredvid eller någon av alla de andra som jobbar och sliter för sitt uppehälle.

Kanske har dessa ungdomar fått för sig att de utkämpar ett sorts krig: Husby mot resten av samhället. Uppenbarligen ser de sig överordnade lagen, berättigade att kasta sten på andra människor, sätta eld på andras bilar och krossa andras fönster.

Frågan är om de är beredda att visa sitt ansikte för sina grannar som inte bara fått sina ägodelar förstörda utan också med all sannolikhet nu känner otrygghet i sina hem. Tänker de ta ansvar för förödelsen eller förväntar de sig att någon annan ska betala?

Trots allt, majoriteten av Husbyborna deltar inte i kravallerna, de får sin stadsdel sönderslagen.
Det kanske är så enkelt att vi inte behöver leta efter avancerade syndabockar utan helt enkelt acceptera att huliganerna själva är ansvariga. Eller är det för mycket begärt?

Jag får alltid DDR-assocationer när jag läser artiklarna runt första maj. Förträdarna för "rörelsen" håller storslagna tal, befriade från alla former av konkreta budskap. Man viftar med röda fanor, utstöter slagord och höjer näven mot kapitalismens lakejer, påhejad av en åhörarskara som blir allt färre och äldre.

Det är nästan så att man får en tår i ögat.

 

Det bör inte komma som någon överraskning att jag inte känner den minsta tillhörighet med de partier och de åsikter som förs fram på första maj. Snarare tror jag att jag behandlar det som de som röstar borgerligt gör mest: håller mig inne och försöker i största möjliga grad ignorera att det är första maj. Det senare är något av en svårighet, givet min tendens att hålla mig uppdaterad med nyhetsflödet. 
Jag gillar inte första maj. Det är en "högtid" vars enda syfte är att glorifiera en viss politisk åskådning, dessutom en åskådning som jag varken delar eller sympatiserar med. Jag har varit på demonstrationer vid andra tillfällen, exempelvis demonstrerade jag mot Irakkriget och FRA back in the day, och sådana uttryck har jag ingenting emot.
Men första maj demonstrerar inte mot något, det är en klubb för inbördes beundran där företrädare för socialismen klappar varandra på ryggen och deklarerar vilken förträfflig politisk åskådning man tillhör.
Partierna varierar stort, allti ifrån de mer rspekterade riksdagspartierna (socialdemokraterna) till avarter vars bäst-före-datum gick ut för tjugo år sedan (kommunistiska partiet).
Första maj är i regel inte en dag för konkreta politiska budskap, utan snarare floskler och luddigt formulerade "målsättningar". Förra året, exempelvis, uttryckte Stefan Löfven att man måste "ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten" utan att besvara den naturliga följdfrågan "hur?". Uttalanden från dagens tal är inte heller något att hänga i granen. Man vill inrätta en "forskningskommission" för att undersöka hur länder med lägre arbetslöshet än Sverige bär sig åt och instifta en "företagarförmedling" för att underlätta generationsväxlingar bland små företag. Det är, i perspektiv, relativt lättviktiga förslag.

 

Förutom det så var det som vanligt. Mona Sahlin hånade kristdemokraterna, Göran Persson anföll regeringen, något geni i ledningen kom på idéen om att alla skulle ha en QR-kod på kavajen och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avslutade sitt tal med de odödliga orden "Jalla, jalla, jobb åt alla!"
En av de mer intressanta uttalanden stod lustigt nog vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för.

V-ledaren avslöjade under sitt tal i Göteborg och tidigare på förmiddagen i Alingsås att partiet inte kommer sitta i en regering som fortsätter privatisera välfärden.
– För oss är det en helt avgörande fråga att få bort vinstintresse. Jag tycker att väljarna har rätt att veta var de har oss och vad de får om de röstar på oss, säger Jonas Sjöstedt.

Då socialdemokraterna har ett färskt kongressbeslut på att inte förbjuda "privata vinster" så kan man fråga sig vem vänsterpartiet vill regera med över huvud taget. Det är ju inget annat parti som vill ha ett förbud.
Samtidigt så står miljöpartiet på motsatt sida som socialdemokraterna när det gäller flera andra frågor, som exempelvis ungas arbetsgivaravgift, krogmomsen och det kommunala vetot som socialdemokraternas kongress röstade igenom. Alliansen är inte problemfri när det gäller samarbetet. Både centerpartiet och kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen nästa år, men vad är egentligen alternativet?
Löfven har med en dåres envishet hävdat att man ska redovisa hur regeringsfrågan ska lösas "lagom till valet", och tills dess står Alliansen mot någon slags pseudo-koaliton som inte ens delar åsikter på ett antal kritiska områden. Samtidigt som man idag, på första maj, försöker upprätthålla en fasad av en enad arbetarrörrelse så ser verkligheten annorlunda ut. Samarbetet knakar i fogarna och det råder lång ifrån enighet. Inte ens LO och Socialdemokraterna är lika enade numera som de en gång var.
Är det verkligen nödvändigt att viga en högtid till denna självförnekelse? Jag tycker inte det.

Efter mitt förra inlägg så känns det glädjande att allt fler börjar se hela debaclet runt Omar Mustafa på samma sätt som jag själv. Fortfarande finns det en hel del debattörer som skriker "islamofobi!", men sakta men säkert verkar debatten förskjutas till vad islamiska förbundet egentligen står för, vilket är glädjande.

Samtidigt finns det ett annat viktigt perspektiv: vad sysslar socialdemokraterna med? Hur kunde någon som Omar Mustafa över huvud taget nomineras?

Karin Pettersson på Aftonbladet skriver:

Fråga Håkan Juholt om det hjälpte att vara vald på oklara grunder. Fråga Veronica Palm hur bra det är att leda en organisation som präglas av mygel när det blåser. Fråga Omar Mustafa hur det känns att först bli vald till S parti­styrelse och sen utsparkad inom loppet av en vecka.

Just nu reses krav inom Socialdemokraterna på fler avgång­ar, fortsatta utrensningar. Jag tror att det är en dålig idé.

Inte för att Veronica Palm och ledningen för Social­demokraterna i Stockholm verkar göra ett bra jobb. Tvärtom. Men att leta synda­bockar skulle inte lösa något.

Däremot måste Palm inse att hennes misslyckande sträcker sig långt bortom dagens kris. Lyckas hon nu inte en gång för alla röja upp i mygelkulturen för­tjänar hon faktiskt inte att leda Socialdemokraterna i landets största stad.

Dagens nyheter skrev i fredags också en ledarartikel i ämnet:

Valberedningen gjorde ett uselt jobb. Först försökte ordföranden låtsas som om kompetens och inte geografi avgör fördelningen av poster, varefter kongressen plötsligt tvingades göra om stadgarna så att både Göteborg och Skåne fick plats i verkställande utskottet (VU). Därefter ställde Stockholms arbetarekommun till kravall med sin kvot i partistyrelsen.

Veronica Palm, ordförande i arbetarekommunen (även hon just därför VU-ledamot), fick kort före kongress­beslutet idén att nominera Omar Mustafa. Även Stockholmsombuden gapade av förvåning. Varken hans namn eller petningen av Ylva Johansson, nationell nyckelperson i jobbfrågan, har egentligen motiverats.

Jag har nu själv varit aktiv i föreningar, för all del på en mer blygsam nivå, och varit ordförande för en valberedning. Inför varje årsmöte framgick klart och tydligt vilka som var nominerade, diskussionerna liksom kandidaturerna var öppna för diskussion, och alla beslut redovisades och var tillgängliga för alla medlemmar.
Inom socialdemorkaterna tycks helt andra principer råda. Omar Mustafa lanserades på kongressens sista dag utan någon förvarning och utan att medlemmarna i den kommun han företrädde, Stockholm, hade fått säga sitt.
I vilken annan organisation som helst hade det här varit helt uppåt väggarna. Kritiken som Palm nu får består inte i att hon har fattat tuffa beslut, utan för att den här frågan över huvud taget dök upp. Föreläsarna som Mustafa hade bjudit in hade varit kända i ett års tid, men vare sig Veronica Palm eller valberedningen hade lagt någon energi på att granska sin kandidat.
Men det här är inte någon studentförening eller lokalklubb, utan Sveriges största politiska parti som gör anspråk på att vara kapabla att axla regeringsmakten. Så frågan inställer sig: vad sysslar socialdemokraterna egentligen med?

I allt större utsträckning drar sig partiet ifrån det som de gör anspråk på att vara: en folkrörelse. Istället blir omröstningar slutna, kandidaturer hemliga och medlemmarna verkar få allt mindre makt.
DN skriver:

Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.

Kalabaliken får flera konsekvenser. Dels framstår nu partiet i nästan samma dager som under Juholts kaotiska tid. Vem minns längre sakpolitiken från kongressen eller ens Löfvens innovationsråd? Dels har partiet visat sig vettskrämt inför frågan hur Omar Mustafa-affären ska skötas utan att muslimska väljare stöts bort.

Partiets självbild bör också ha fått sig ytterligare en knäck. Myten har fortsatt berätta om folkrörelsen där hundratusentals medlemmar tågar framåt i god demokratisk ordning, trots att medlems­talet minskat med över 60 procent på 20 år. Sanningen var maktspel och intriger även förr i tiden, men slutna processer blir absurda när de inte ens producerar ett begripligt resultat. Sedan förlustvalet 2006 finns dessutom färre fina poster att fördela.

Är det här partiet som tänker gå till val om ett och ett halvt år, som inte ens bemödar sig med grundläggande research av kandidaterna till sin egen styrelse? För trots allt, om man inte ens kan hålla ordning i sitt eget parti, hur ska man då kunna göra anspråk på att vara ett "ansvarsfullt regeringsalternativ"?
Just nu verkar det vara kaos i partiet, och alla skyller på alla. Så frågan kommer igen:
Vad i halva fridens namn sysslar socialdemokraterna egentligen med?

 

 

Affären runt Omar Mustafa, ytterst kortvarig medlem i socialdemokraternas verkställande utskott, svallar vidare.

Om man av någon anledning lyckats missa hela debaclet, så kan jag ge en lite resumé.

Strax efter att Mustafa valdes så gick Willy Silberstein, ordförande för Svenska Kommittén mot antisemitism, ut och kritiserade socialdemokraterna för valet. Anledningen var att Mustafa i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in talare med...tveksamma åsikter till konferenser.

Det skedde när Islamiska förbundet höll konferens i Stockholm. Som organisationens ordförande hade Mustafa bjudit in Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany att tala.
Sultan har på Hamas tv-kanal al-Aqsa den 31/3 2010 sagt att judar i samband med påsken ”begår ritualmord på kristna och använder deras blod i det osyrade brödet”. I tv-stationen al-Nas 29/12 2008 åberopade han det ökända antisemitiska falsariet Sion Vises protokoll och talade om en internationell judisk konspiration som syftade till världsherravälde.
Sion Vises Protokoll har vid en rad tillfällen i världshistorien orsakat pogromer och utnyttjades också av nazisterna inför Förintelsen.
Mustafas andre gäst, Al-Serjany, har sagt att judarna ”…kontrollerar de mesta av de internationella medierna”. Han har även i andra sammanhang fört fram myten om judarnasmakt och manipulationer.

Därefter tog det hus i helvete. Både stiftelsen Expo och Mona Sahlin stämde inom kort in i kritiken, och från partiledningen gjorde man sitt yttersta för att skjuta över ansvaret på någon annan. Efter att ha duckat för frågor från journalister och hävdat att Omar Mustafa hade bett om ursäkt för uttalandena, trots att en sådan ursäkt ännu inte hade ägt rum, så tog Stefan Löfven äntligen bladet från munnen och gav honom ett alternativ: socialdemokraterna eller islamiska förbundet.
Under granskningen hade det också framgått att Omar Mustafa i ett twittermeddelande uppmanat riksdagen att skicka JAS-plan mot Israel. Islamiska förbundet har också i ett dokument kallat "den muslimska familjestadgan" förespråkat olika laglig status för män och kvinnor. Dokumentet togs givetvis kvickt bort från hemsidan när det började diskuteras, men är man någorlunda händig med internet så kan man hitta den i cachen.
I stadgan hittar man också andra festliga saker, så som förbud mot samkönade äktenskap, preventivmedel och adoptioner. Det senare för att "bevara renheten i härkomsten".

Det är förstås en självklarhet att man inte kan representera en organisation som förespråkar sådant och samtidigt sitta i styrelsen för ett parti som säger sig värna om jämlikhet mellan könen, HBT-frågorna och motsätta sig rasism och antisemitism. Omar Mustafa valde dock islamiska förbundet, och blev därmed kickad från socialdemokraternas styrelse. Han skickade relativt snabbt ett bittert avskedsbrev till Aftonbladet och följdes av andra debattörer som menade att socialdemokraterna visade att det var omöjligt att vara muslim och att sitta i partiets styrelse samtidigt.
Nåja, om man med "muslim" menar att förespråka de åsikter som silamiska förbundet står för så är det korrekt. Nu tror jag dock inte att just de åsikterna är något som de flesta muslimer i Sverige skriver under på. 
Som tillhörande en annan religion så tror jag att den genomsnittlige muslimen i Sverige är så som vanligt folk är mest: man vill gärna ha jämlikhet mellan man och kvinna, har inget problem med homosexuella som ingår partnerskap eller gifter sig och kan tänka sig att adoptera om man inte kan skaffa barn själv.
Men som i alla religioner så finns det en liten minoritet med knäppskallar som ser kvinnor som underställda, homosexuella som ett brott mot skapelsen och preventivmedel som en skapelse av satan. Dessa minoriteter är i regel högljudda och märkt allt för ofta i media. Sant är att socialdemokraterna gjort ett uselt jobb när det gäller att granska Omar Mustafa som kandidat, det är därför vissa nu kräver Veronica Palms avgång på grund av hur ärendet har skötts. Det är uppenbart att Omar Mustafa placerades i styrelsen just för att han var muslim, granskning skedde inte förrän i efterhand.

Men att säga att islamiska förbundet är representativt för muslimerna i Sverige är som att säga att Jehovas vittnen eller Pingstkyrkan är representativa för de kristna. Det är förolämpande för vanliga, sekulära muslimer att behöva associeras med islamiska förbundet och deras antika syn på familjefrågorna. Socialdemokraterna måste väl rimligtvis ha någon muslim på högre nivå i partiet som faktiskt instämmer i partiets värderingar?
Hela frågan är klantigt skött, men någon "islamofobi" är det inte. Det borde vara uppenbart för de flesta att det som står i islamiska förbundets familjeprogram inte är åsikter som något riksdagsparti i Sverige kan skriva under på.

Tillägg:
Efter "pressläggningstid" på Vattenglaset så publicerade Veronica Palm en debattartikel i Aftonbladet där hon förklarar just varför hon bad Omar Mustafa att avgå.

Tyvärr avvisade Omar kraven på att tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi. Hans ovilja på denna punkt ledde till att allt fler ifrågasatte honom.

Denna förtroendekris ledde till slut fram till en punkt då Omars trovärdighet var så ifrågasatt att det skadade honom, men också vårt parti, på ett allvarligt sätt. Vi såg då inget annat alternativ än att be honom avgå från partistyrelsen.

Det låg alltså ingen islamofobi eller rasism bakom det hela, utan det var helt enkelt frågan om ett medvetet val. Omar Mustafa var tvungen att antingen ta avstånd från islamiska förbundet eller avgå från socialdemokraterna. Uppenbarligen var islamiska förbundets värderingar viktigare.
Det var naturligtvis enda lösningen. Att företräda två organisationer med så olika värderingar går inte att göra med någon form av trovärdighet.

 

Idag har publicistklubben möte, och bland annat kommer man att ha debatt runt...ja, folk som inte vill ta debatten. Stina Dabrowski, PKs ordförande, skriver:

 

Bara att föra upp ämnet har fått vissa att gå i taket. Martin Halldin, redaktör på ETC, skriver i Svenska Dagbladet om hur han lämnar Publicistklubben. Anledningen? Ja:

 

Också på Aftonbladets ledarsida har det tagit hus i helvete. Anders Lindberg skriver:

Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar.

Publicistklubben har diskuterat mediefrågor sedan 1874. Förra gången rasism­en var uppe till debatt bjöd de in den rasistiska hatsidan Avpixlat. Man kan på goda grunder ställa frågan om de egentligen vet vad de sysslar med.

Som sagt, vi vet ju hur det gick i Danmark.

För de som inte är bekanta med det eviga exemplet Danmark som Aftonbladet använder så kan jag ge viss information. Tesen vissa av Aftonbladets ledarskribenter, däribland Anders Lindberg, driver är att om vi ger "rasisterna" (läs: Sverigedemokraterna) utrymme så kommer fler att rösta på dem. Bästa metoden är att ignorera dem, låtsas som om det regnar och vägra debattera. 
Vi vet ju dock hur det gick. 2010 kom SD in i riksdagen, trots ovan nämnda strategi.

Det är dock talande att det i en modern demokrati ska ses som kontroversiellt att Dabrowski vill ha en bred debatt där alla inblandade får komma till tals. För mig är det en självklarhet att alla frågor debatteras, även invandringsfrågan. I så fall är det givet att Sverigedemokraterna ska få komma till tals, de är ju trots allt det partiet som lagt mest krut på invandringspolitiken. Det kanske inte är uppskattat av alla, men vi lever i en demokrati, och där ska alla ha rätt att ge sina åsikter.
Personligen är jag alltid misstänksam mot folk som kallar sig "antirasister". Med undantag från en väldigt liten minoritet av folket så är det knappast någon som stöder rasismen. De flesta är motståndare till rasismen, men "antirasisterna" verkar ägna sig åt att kasta skit på meningsmotståndare och se rasism och kränkningar bakom varenda buske, i varje sverigedemokrat och i varje offentlig debatt som vågar ta upp en kritisk vinkel på invandringspolitiken.
Att "rasisterna" får utrymme är ju utmärkt, då kan de ju debatteras och motbevisas i god, demokratisk ordning istället för att man för något slags gerillakrig på Facebook och Twitter.

Här får jag hålla med Voltaire: Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.

I dagarna har bland annat Daniel Suhonen drivit en kampanj mot vinster i välfärden, vilket är passande nu när socialdemokraternas kongress rullar på. Stefan Löfven vill ju, som ni kanske känner till, öka kontrollerna av privata aktörer inom vård, skola och omsorg, tvärt emot LO som vill ha ett förbud.

Suhonens argument är att en majoritet av folket, hela 90% skulle vara emot vinstuttag i välfärden:

 

Vi kan bortse från det faktumet att Caremaskandalen inte alls var i närheten så gigantisk som den har framställs i media. Dagens Samhälle har granskat DN:s vinklingar och feltolkningar på ett mycket mer utförligt sätt än vad jag skulle kunna göra här.
Vad jag vill ta fasta på är dessa 90%, för men jämna mellanrum slänger sig både debattörer och politiker med siffror som har lite eller inget samband med verkligheten. Efter att ha grävt upp undersökningen i sitt ursprungliga format från tankesmedjan Katalys, som Suhonen företräder, så hade jag något konkret att granska. Ni kan också läsa den i sin helhet här. Jag redovisar den totala procentsatsen, utan hänsyn till kön, ålder, etc. Undersökningen behandlar det mer utförligt för den som vill läsa

 

Första frågan lyder "Vilken är din inställning till vinster för privata leverantörer inom vård, skola och omsorg?", och redan här haltar argumentet. 11% vill helt förbjuda vinstuttag, 30% tycker att vinsterna endast ska få återinvesteras i verksamheten, 25% tycker att den mesta av vinsten borde återinvesteras, 24% anser att vinst ska få tas ut om man fyller up kraven på hög kvalitet och 8% tycker att ägarna själva ska få bestämma, 4% vet ej. 
Redan här ser vi att 57% inte vill förbjuda vinstuttag, om än i olika omfattning.

Vi går vidare.

 

Läser man vidare så hittar man några frågor senare just det som Suhonen propagerar för: Vinstuttag i vård, skola och omsorg ska förbjudas.
42% tycker att det är ett bra förslag, 34% tycker att det är ett dåligt förslag, 5% vet ej.

 

Det hela kan granskas och dissekeras ytterligare, men av undersökningen så framgår det att svenskarna är positiva till kontroll i välfärden. Man i i huvuddrag att större delen av vinsten återinvesteras i verksamheten, man vill helst ha privata alternativ till välfärden men alla skulle inte byta parti för frågan.
Mycket av frågeställningarna är såpass generella att man inte kan dra slutsatser av dem, samtidigt som den emallanåt motsäger sig själv. Exempelvis tycker 75% det är bra om man inför en regel som säger att vinster måste återinvesteras, medan enbart 41% vill förbjuda eller återinvestera hela vinsten.
Men är 90% emot vinst i välfärden?

 

Om man enligt första frågan tolkar "vinst" som att företagen ska få bestämma själva så är svaret "ja". Men om man med minst menar alla form av vinstutdrag, villkorade eller ej, så är svaret "nej". 
90% av svenskarna är inte emot vinst, däremot är en klar majoritet för en starkare kvalitetskontroll och reglering, det vill säga precis den linjen som regeringen och Socialdemokraterna för.

Utifrån samma siffror skulle jag kunna driva tesen "89% av svenskarna vill ha vinst i välfärden", och det skulle vara precis lika felaktigt. Suhonens argumentation är en misstolkning av statistik å det grövsta.
Undersökningen har heller aldrig varit uppe för granskning, de 90 procenten har aldrig ifrågasatts, vilket är under all kritik. Vilken värld lever vi i när samhällsdebattörer kan dra fram påståenden ur statistik utan att statistiken granskas? 

För er som inte är bekant med ordet så dök det upp i samband med miljöpartiets kongress förra året. Nu görs det dock aktuellt igen på grund av en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vad är då klimatångest? Tja:

 

 

Utifrån detta kräver artikelförfattarna att Sverige ska ställa om till 100% förnybar energi. Gärna till 2050.

Vad vill unga främst att politikerna ska satsa på? Förnybar energi är den politiska åtgärden som unga sätter främst enligt WWF:s undersökning.

Politiker – sluta att svika våra unga och planetens framtid. Tänk bortom nästa mandatperiod. Ställ om Sverige till 100 procent förnybar och hållbar energi. Vi behöver sätta tydliga mål snabbt, vi måste satsa på att utveckla energieffektivisering, vi måste bygga ut solenergi och vindkraft och vi måste skapa hållbar vattenkraft och bioenergi. Det finns goda förutsättningar i Sverige att faktiskt göra det och vi kan göra vårt land till ett framgångsexempel.

Det finns en hel del saker att säga om detta, det främsta är att folks ångest och nojor sällan är bra underlag för politiska beslut. Som vi alla vet, när man var yngre så fick man ångest för en rad olika saker som man saknade möjlighet att påverka själv. När jag var mindre så vet jag att jag hade en ytterst kortvarig ångest för att solen skulle expandera om 5-6 miljarder år. Men som så mycket annan ångest så gick den fort över.

För det andra så skrivet artikelförfattarna bara om "förnyelsebar energi", inte koldioxidneutral energi. Koldioxiden är ju, om man tror på teorierna om växthuseffekten, boven i dramat. Energityper såsom exempelvis kärnkraft bidrar inte till växthuseffekten, men de flesta från miljörörelsen hatar den av rent principiella skäl.
Energitypen har blivit mycket säkrare sedan Tjernobyl, vilket intressant nog är en av de vanligaste argumenten för att vi skulle skrota kärnkraften.
För det tredje så undrar jag hur representativ WWF:s undersökning egentligen är.
Jag hamnar själv i kategorin "ungdomar" men känner ingen klimatångest. Nu är jag ett dåligt exempel, eftersom jag ytterst sällan känner ångest över huvud taget. Jag ältar inte frågor som jag saknar möjlighet att påverka, utan fokuserar mig på att gå vidare. Men även bland mina bekanta, som faller inom samma åldersgrupp, så har jag ännu inte hittat någon som lider av denna klimatångest. Om nu 80% av Sveriges unga lider av klimatångest så borde jag ju åtminstone hitta en person i min bekantskapskrets som också gör det.
Men icke.
Klimatfrågan faller också inom kategorin av stora globala frågor som vi på individnivå saknar möjlighet att påverka. Sverige ligger i framkant vad gäller omställningen, men även om vi skulle ställa om till 100% förnybar energi så skulle det ha en ytterst marginell effekt på koldioxiddutsläppen, så länge giganter som Kina, USA, Ryssland och Australien fortsätter sina utsläpp i samma takt. Det är det bittra sanningen.

 

Oavsett vad man anser om sakfrågan, kärnkraften eller dylikt så kvarstår att klimatångest är en sorts depression. Svenska Dagbladet skrev om frågan för några år sedan:

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

Det är alltså inget unikt med just klimatfrågan, folk får ångest över globala frågor som hotar ens egen tillvaro, oavsett generation. Den här generationen är det klimatfrågan man får ångest över, om femtio år kanske frågan har förändrats, men ungdomar kommer att få ångest över något. Depressioner och ångest är dock sällan bra underlag för stora politiska beslut. Politiska beslut ska vara grundade i fakta och forskning, inte i ångest och depression.